Det borde vara fler kanoner vid studenten. Japp glänsande konfetti i alla regnbågens färger också. Massor. Men framförallt kanoner. Dunder. Helst stora jävla krigsfartygskanoner. Sådana som man måste kasta sig på durken i skydd med rädsla för sitt liv när de avfyras. Ja och hundra skott skulle det vara. Inte 21 löjliga som vi sköt på Skeppsholmen för en nyfödd prinsessa. Nej hundra för ungdomen. För framtiden. För visst är man som vackrast som människa där vid studenten. Varenda en står mer eller mindre i blom och när de där fina kläderna kommer på, när festen inleds, sprakar det liksom till om både pojkar och flickor. Ja man tappar liksom andan när man ser dom alla.
Ja jag måste titta på alla de där bilderna som tidningarna fylls av de här veckorna. Vackra och smarta ungdomar som slutar och som börjar. Ja precis där är det man hoppas att de flesta har tron stark inom sig att världen ligger öppen för dom. Att det bara är att åka ut i den och ta för sig. Och det är när jag tittar på bilderna från Ljusdals stadspark och “släpp ballongerna” uttalas som jag känner det där med kanonerna så tydligt. Japp skjutsa dit ett gäng kanoner. Släppa ballonger räcker inte. Finns det inte kanoner tillgängliga kör dit ett 10 000 watts PA. Dra upp reglarna. Låt det klippa bäst det vill. 100 skott för de lyckliga. Så att rutorna på Stadshotell och Järnvägshotell skallrar. Så att de handelsresande bakfulla vaknar på sina rum. Ja de borde ljuda över hela landet såklart. Fortplanta sig från Ystad upp till Treriksröset. För de som äger framtiden. För dom som är dom viktiga. Och som, precis som vi gjorde, kommer göra större framsteg än vad generationer före lyckats med.
Ja jag vet man såklart kan problematisera allt det här. Var finns de fattiga som inte har råd att köpa festkläder och studentmössa. Vad finns de för dom som inte har en partner på balen. Visst fan kan det vara deppigt. Jävligt deppigt. Deppigare än en syntare kunde bli när det begav sig till och med. Och visst kan alla vara deppiga i solidaritet med de riktigt deppiga. Eller göra som vi gjorde på min tid. Kalla allt det där med fester och att ha kul för borgerligt. Och vem ville tillhöra borgerligheten. Alltså lösningen att inte göra något. Ställ in festerna! Bara stänga dörren till skolan, säga hej, och gå hem. Så dumt. SÅ JÄVLA DUMT. De där festerna man har är smultronen som ger härlig sötma i den kaka som sen blir livet. Man måste ha dom. Annars blir den där livskakan sur och bitter. Svåräten och hårdtuggad hela vägen ner till sista smulan. Det behövs lite sött. Och man har ett ansvar själv att tillföra det. Man kan ta på sig den där sjörövarmössan man har på väggen hemma istället för studentmössa för att visa att här, ja här förbannade helvetes jävlar, här kommer jag och jag har inte råd att köpa en studentmössa men jag vägrar tamefan att inte ha roligt för den skull. Ja och man kan alltid gå på balen med någon annan för det finna alltid någon annan som inte heller har någon att gå på balen med. Och om det nu inte finns en endaste annan så får man TAMEFAN gå själv. För firas skall det. Minnen skall skapas. Kanonerna dundrar för världens bästa ungdomar i de här tiderna. För deras framtid. För deras liv i lycka och sorg. Nu inleds deras tid. Tjock och small, snygg och ful, smart och dum. Inte en endaste liten ynklig “synd om” är utlämnad. Dunder och brak och konfetti. Låt liv börja.