Regnet faller. Bränslet för den gröna explosionen. Fast efter midsommar har det ändrat karaktär. Det är mer sommar över regnet nu än det var tidigare. Definitivt sommar. Enklare att finnas i. Men jag skjutsar K till jobbet, duschar, tar en Alvedon, fyller koppen med te och går ner och jobbar. Det når kanske sinnet det där regnet men jag är långt från skogsarbetarens samverkan med elementen. På gott och på ont. Alltid så såklart. Där är jag förloraren och skogsarbetaren vinnaren.
Petite’, lill-katten, springer med mig ner till kontoret. Vägrade lämna igår dessutom när jag skulle gå och lägga mig. La sig under en lagerhylla med värsta “jag vägrar” minen på när jag trött vid tolv försöker förklara att vi måste gå upp och lägga oss. Jag får helt enkelt lämna dörren på glänt under natten. Jag vet när jag har förlorat en diskussion.
Strumporna får åka på ändå idag. Jag tvekar i det längsta men också där vet jag när jag förlorat fighten. Den mot elementen den här gången. Element i dubbel mening. De där ute och de som får knäppas på här på kontoret. Elbolagen jublar såklart åt en sommar som inte kommer. Tillräckligt många har bytt till elvärme igen. Fast det heter ju jordvärme och luftvärme nu för tiden såklart. Men “dags att skörda” säger monopolisterna. Fast inte högt så folket hör.
Den gamla damen börjar tappa sina blommor. Körsbärsträdet går in i en ny period. Hur länge har det stått där utanför fönstret. Ingen vet. Kanske också det en present en gång till en lärare som gjorde skillnad. Precis som äppelträd. Det andas historia det här huset. Trädgården med. Grusplaner som nu blivit gräsmatta. Man kommer liksom inte ifrån ursprunget. En gång var det en levande skola. Ungarnas skratt och rädsla för svåra prov och stränga lärare sitter i väggarna. Kommer aldrig att gå ur dem någonsin.
Jag höjer värmen lite. Ja jag hatar att frysa. Sitter still större delen av dagarna och behöver den där extra värmen för att kunna göra det. Elelement nu när Hulken är avstängd. Lämpligheten vinner. Kaminen står fortfarande här oinstallerad. Måste få till det där. Det blir enklare och billigare med den. Men någon skall åka någonstans ifrån för att göra det där. Bor man i Lo(o)s så är oftast någonstans långt bortifrån. Resan blir dyrare än själva arbetet. Tid är som bekant pengar. Men fick ett tips om en man i Hässjaberg av alla ställen som tydligen murar. Skall kolla med honom. Det är i alla fall skapligt nära.
Vintern har liksom inte lämnat kroppen ännu. Midsommarhelgens skönväder driver ut lite av den där permafrosten som satt sig där inne men lyckas ändå inte helt återställa ett varmare inre. Men kanske lika bra det. K har tre veckor kvar till semestern. Jo jag skall försöka ta lite ledigt då jag också. Lite. Om det går. Det finns mycket kvar att göra. Men å andra sidan gör en veckas eller två veckors semester kanske ingen skillnad. Det blir liksom lika mycket kvar oavsett. Det är så man måste tänka. Annars finns inte den där ledigheten. Det handlar inte ens om planering. Men skall såklart inte kokettera med att alltid arbeta heller. Det är bara som det är. Inget konstigt med det.
Men avundsjuk ändå på dom som bara reser iväg. Ut, bort, bara lämnar utan att det gör något. Fast inte avundsjuk på det där negativa sättet. Jag unnar förstås alla som kan det där. Men skulle vilja ha det själv någon gång igen. Känslan av att bara vara ledig och veta att det ordnar sig ändå. Få företagare förunnat. Där skall semester planeras. Man måste ha koll på vad som kommer efteråt. Men vem vet vad som kommer där. Ingen. Så man får stänga av istället. Om man kan. Låtsas som att det ordnar sig. För det gör det ju ändå alltid. I alla fall nästan. Har man varit med om att det inte gjort det lurar väl den där känslan mer än för andra inuti en som en bålgeting redo att stinga till när man är som svagast. Jag är alltid svagast den här tiden. En liten gosse i en stor värld utan någon vuxen som tröstar mig. Man får rycka upp sig. För vad skulle alternativet vara?
Jobbar man behöver man inte svara på sådana där frågor. Så jobba alltså.
