Month: July 2015

Att ge sig ut och resa med en bil som gått 31000+ mil är alltid lika spännande. Det behöver egentligen bara vara resor på tio mil för det, men ger man sig iväg sextio mil och mer och skall hem sen igen så blir det såklart graden mer spännande. Skall man komma hem igen? Har man bilen med sig? Måste man köpa en ny bil? Har man råd med det? Har man råd med reparationerna?

Jodå, jag har alltid haft gamla bilar. Bilar som krånglat. Som stannat både här och där. Oftast där. Flest gånger har det inte funnits någon att ringa och fråga om hjälp. Man har stått där ensam och försökt att komma på en lösning. Hur skall man komma hem med alla grejer. Hur skall man få hem bilen. Numera dock löst med en assistansförsäkring som blivit väldigt flitigt utnyttjad.

En del har nya bilar. Som servas enligt servicebok. Man åker mellan a och b som om allt alltid fungerar. Går det sönder så fungerar det då också. Hyrbil och hej vad det går som om inget större har hänt. När det börjar närma sig lite mer service så byter man såklart bara bil och sen är det problemet ur världen. Resan kan fortsätta och fortsätta och fortsätta…

Jag är såklart avundsjuk på det där. Jag är nu ändå en avundsjuk jävel. MEN FAN VA SKÖNT ! ! ! Varför är inte mitt liv sådant?  Men det gäller såklart inte bara bilar. Jag säger bara HANTVERKARE. Jag såg några idag som jobbade på ett hus. Flera stycken. VA!? Ropas det “hantverkare” här så slutar det med att det är jag som ligger under en maskin i kalsonger och reparerar den hela natten. Ja och går något sönder så är det jag igen som bygger något som ersätter det där som går sönder. Tänk vad skönt det vore att bara tänka “hmmmm…. vad har nu <<hantverkaren>> för nummer?” eller SÄGA DET, eller söka upp numret på hitta och slå det? VA! Jag dånar vid tanken. Och tänk vad glad K skulle ha varit. Bara det!

Jag skulle såklart bli förvånad om jag någonsin kom till den där punkten med ny bil och möjligheten att anlita hantverkare för det mesta här i hus och företag.  Men det är såklart mest mitt fel. Drömmare förtjänar inte det där. Man måste vara beredd att sälja större bitar av sin själ än vad jag är för att få det sådär. Lite gilla banklån för det första. Gillar man inte så får man stå sitt kast. Så är det bara.

Så klaga kan jag väl i alla fall inte. Inte vara bitter över detta faktum heller. Det har funnits vägar mot pengarna i mitt liv också. Jag har bara valt andra vägar som känts mer roliga, livsbejakande och spännande.

Jasådär tänker jag utan för en ICA affär i Ljusdal. En ung kvinna i nära trettioårsåldern kommer ut med sin lille son. Hon packar in grejerna i en vit XC70 eller vad dom där bilarna nu heter. Den är fin och välvårdad. Ny. Hon ung. Tio gravidkilon kvar. Sympatiskt. Blonderad. Antagligen finns också en man och en sambo hemma eller på jobb. Hon spänner fast pojken och åker iväg och verkar inte ha några problem som helst i världen. Ja som det ser ut från mitt perspektiv då såklart. Är hon lycklig? Det framgår inte. Pojken verkar hursomhelst glad. Men hon? Hon ler i alla fall inte åt världen. Ser lite sur ut. Missnöjd. Och kanske blir man inte ens lycklig när man är ägare till en sådan där Volvo XC70. Men just då där inbillar jag mig att hon är det just för att hon och hennes make, för jag tror dom har gift sig, stort bröllop med villan som säkerhet, har köpt den där bilen med en del av huset som säkerhet. Man skall ha ett till barn. Platsen behövs. Hunden skall också få plats. Men hon är såklart långt borta med son och bil och allt när jag far därifrån med en oro i kroppen om jag skall kunna ta mig alla milen hem i vår röda Franska bil som gått 31000+ mil och imorgon skall få många fler mil (hoppas man) lagda till dom.

The story continues here. I hope…

Semestern är slut. Man kan misstänka att det betyder att nu kommer finvädret. Sol och svettiga dagar. Men det gör inget. Jag har haft två (nästan) riktigt sköna veckor ledigt och har tittat på mer tv och serier och vilat än jag gjort på år och dag. Är det inte sådant man skall göra som ledig? Men eftersom K har tre lediga veckor till kan det ju tänkas att en längtan till havet gör att det slinker in en ledig semesterdag till någonstans. Sådant vet man aldrig. Den rätten förbehåller jag mig. Men resten av tiden jobb alltså. Det är inte så dumt det heller.

En full mailbox är det första som skall angripas. Det tar en dag eller två att svara på allt. Mjukstart. Tråkstart. Måstestart.

Igår minimalisering av studion. Det har jag velat göra en längre tid. Tanken från början vara att bygga en “riktig” studio och också ta in externa grupper och artister. Men jag inser att det inte finns tid för det där. Man hinner inte med allt  och petar man i för mycket så blir det man gör ändå bara halvgjort och vad är det för mening med att göra det då? Så jag går tillbaks till en mer minimalistisk setup. En som är mer lättarbetad och ger mig tillbaks glädjen med musikskapandet igen. En tid har det varit alldeles för svårt och krångligt och handlat mer om teknik än att skapa musik. Det är definitivt det senare jag är intresserad av att pyssla med. Nu där alltså. Skall verkligen tvinga mig till fler sessioner där under det här vinterhalvåret. Mår bra av det där. Blir en bättre människa.

Läser i “tidningen”, som är Svenskan här i huset, att vi här i mellansverige är de som haft sämst väder i sommar. Lägst temperaturer och minst soltimmar. Vad fan klagar de andra på!? Trist är det här vädret hur som helst. Här har grillen startas en enda gång i år. Det är något slags rekord det också.

Men man får överleva sådant där. Det kunde varit värre som optimisterna säger. Det säger de alltid. Man blir förbannad. Men rätt har de såklart. Själv tycker jag om att klaga. Är i den åldern. Kan inte hjälpa det.

Men mailboxen alltså. Dagas att ta tag i den. För framtida segrar liksom.

Tekniskt sett så är ju min semester över. Det går inte komma ifrån det. Men gräsklippare, fika ute och en stund i hängmattan idag liknar väldigt mycket ledighet. Semester. Synonymer.

Väntan på regn. Himlen drar liksom ihop sig efter hand som dagen går. Jo jag tänkte studio halva dan men finväder får faktiskt gå före. Nu vid femtiden kanske man kan börja tänka studio igen. En liten stund. Förbereda sig för en dag med ihållande regn imorgon. Den absolut sista dagen med gott-samvete-sittande i studion på ett tag. Gissar jag. Jobb kommer före lek. Musik och ord är ändå inte första prioritet. Men de där 10K timmarna har jag lagt på båda. Var för sig. Med råge. Om det hjälper får väl andra bedöma.  Andra brukar veta. Inte jag.

Mår gott idag. Avslappnad. Så gott det går. AC/DC i lurarna under gräsklippningen. Ställer mig direkt på scenerna. Luftgitarren vill gärna åka fram men tack och lov hindras man av en gräsklippare som har dödmansgrepp. Börjar man “luftgitarra” sig stannar den, ja, och gräsklippning är ändå det man håller på med. Man får komma ihåg var man är. Men AC/DC är ändå AC/DC. Jonas och mitt band.

Inkommen i det stora gula huset börjar det regna. Man får “tima”. Min sämsta egenskap normalt. Men även nollor lyckas ibland. Japp. Jag med. Inte ofta men det händer alltså. Värt att notera helt enkelt.

Kalle Moreus på Pärmässan i Edsbyn. Åt det kan man spy. Inget fel på Kalle men det är för mycket Kalle för min del. Det finns en gräns för allt utom sockerkaka. Inget Edsbyn och Pärsmässa för min del alltså. Senaste besöket var 1977. Antagligen aldrig igen. Så kan det gå. Man skall vara pensionär i ålder eller mentalt för att gå. Tror jag. Men har antagligen fel. Som vanligt. Eller alltid.

Pioner. Nästa på väg att slå ut. Vi har kämpat med att få pioner här sedan vi flyttade hit. Nu har vi. Helvete. Bröllopsklänningar är de som de där blommorna. Eller debutanter i söderns USA. De är överdåd. Överdåd och Lo(o)s går liksom inte ihop. Extra fantastiskt kanske just därför. En av sommarens fröjder och höjdpunkter. Inget jag visste att man skulle längta till innan man hade några. Så kan det vara.

Äpplen verkar det dock inte bli några. Nill. Zero Zip. Fast kanske några stycken. Dock inte många. Men just det är lite av charmen med äpplen. Ibland blir det mycket. Ibland blir det lite. Det är som det är. Man får anpassa sig och leva med det. Ungefär som livet i övrigt.

Jag spar en och annan blomma när jag far fram med gräsklipparen. Det går liksom inte att köra över dom. Men det blir lite slumpvis. Jag antar att alla de där blommorna gärna vill stå där och inte bli drabbade av knivarna i min vrålande gräsklippare. Men så kommer jag där och väljer ut en eller ett par mer eller mindre på slump som får stå kvar. Jag som är han/hon/det/gud där just då. Det spelar liksom ingen roll hur mycket de där växterna ber till den store guden om att bli räddade. Slumpen vinner till slut ändå. En del får olycka oh blir nedklippta andra får stå kvar och blomstra. Lite som våra liv också alltså. Ibland har man tur och ibland har man otur. Antalet böner till han/hon/det/gud förändrar inte det där.  Eller nått. Ungefär. Om du fattar. Du som läser.

Fast nu skall jag hänga ned en gitarr och leka med den lite. Vi hörs kanske en annan dag. Bara han/hon/det/gud vet, Kanske. Eller inte. Vad vet man själv om det. Inte ett skit. Noll. Zip. Zero.

Fredag på kullen med det stora gula huset. Men med semester är ju just det ingen skillnad mot om det var måndag. Inget att yvas för liksom. Man gör det man gör. I alla fall jag. Ju.

Men min sista semesterdag är det ändå. Nästan. Går bort lite tid nästa vecka för semester också. Stordelen faktiskt. Så kanske kan man kalla hela den veckan också för semester. Fast uppstartssträcka då kanske. Väg mot jobbtider. Påfart. Få förundrat det också. Att få mjukstarta. Men hur det nu än nu är så är det i jobbet jag vill vara. Det är där jag trivs bäst. Jobbandes. Antagligen något fel på mig. Andra har förstått det långt tidigare än vad jag gjort. Men snäll är jag i alla fall. Tror jag. Om det nu hjälper.

Inboxen växer fortfarande. Låter den växa till nästa vecka. Det kan den gott göra. Tar några dagar bara att gå igenom den.

Men turné alltså nästa vecka. Längesedan. Man måste fylla på på det kontot också. Rätt vad det är så är det dags. “Rätt vad det är” är alltså nästa vecka denna gång. Sådetså. Således.

Regnar det i helgen så dyker jag in i studion igen. Så är det och så får det bli. Suget finns där. Ingen tvekan där. Jag behöver det där, den där tiden, egentiden, men så jävla roligt är det ju inte att häcka där om det är fint väder ute. Nu säger man regn. Valet blir alltså enkelt. Eller är valet är lätt. Studio. Håller på att krångla ner allt där inne till en hanterbar nivå. För mycket rattar. För mycket teknik. Måste minimeras. Jag vill göra musik. Enkelt. Inte ratta. Inte mäta. Inte nörda ner mig i tekniska finesser. NEJ! Det sysslar jag med hela tiden ändå. Studion måste vara en frizon från det där. Det skall vara kul. Så jag har roligt. Mitt enda mål. R-O-L-I-G-T. Behöver det vara svårare än så? Måste man önska sig “den stora hiten” eller “den stora berömmelsen”. Eller kan man växa ifrån det där? Komma till en punkt där man inte längre vill just det. Tycker att det skulle hindra gott liv istället för att främja.

LOS == SOL just nu. Man glädjer sig. Med lite tur skulle man kanske kunna hinna klippa gräsmattan imorgon innan man börjar leka med toner och ord. Den skulle behöva det. Jag skulle behöva det. Man får hoppas. Det är det enda man kan göra. Söndag ser hur som helst sämre ut. Sen kan det kvitta.

Axlarna har fortfarande en tendens att åka upp till öronen. Två veckors ledigt har inte fått ner dom. Behöver alltså se om mitt hus där också. När allt kommer igång på riktigt stannar de där uppe. Det finns för mycket att göra för att de skall slappna av då. Dumt är det. Jättedumt. Men man får vila däremellan. Dra ner. Släppa. När man kan. Brukar vara bra på det. Tydligen inte nu. Som det känns i axlar. Bättring Hedman.

Men nu fredagskväll. Nyheter, en film och lite serie. Så är det. Enkelt liv. Japp.