Month: July 2015

En gång låg Lo(o)s vid havet. Inte så konstigt med min längtan dit alltså. De här trakterna låg tydligen aldrig under vattenytan. Strandnära boende med andra ord. Global-uppvärmins-säkrat.

Slödag. Soffdag. Vinsentläsardag. Vill man sen avsluta den med en pizza får man åka till Färila och köpa. Värma den när man kommer hem. Äta. Sju mil för en kall pizza. Men gott om man sköljer ner med en cola. Sen film. Riktigt bra. Följer upp med två avsnitt av Orange is the new black. Semester. Är det sådär man lever semester i min ålder? Vad vet jag. Rätt ofarligt ändå. Det där slöa livet. Pallar det inte hur länge som helst. Hursomhelst. Tror jag. Pensionärsliv är inget att längta till.

Jag “utvilar”. Kan man säga så istället för “vilar ut”. Ja om man är en erkänd författare kan man. Inte som ocool gubbe antagligen. Då är det “fel”. Som erkänd “nyskapande”. Olika men samma. Men man kan ändå vandra sin egen väg. Skriva “utvilar” och stå för det.

Mörker ute såklart. Svart. Inte var det väl svart i början på juni motsvarande tid tillbaks från sommarsolståndet. Det är något konstigt. Varför smyger sig ljuset på men mörkret liksom återvänder som om någon slog av lampan. Det är något problematiskt med det där. Att förstå alltså. I alla fall för en som mig. Man behöver fler vakna år i universitetsaulor. Kanske. Eller inte. Vissa saker behöver man inte förstå. Det måste man också förstå.

Några kapitel kvar nu bara av Vinsenterna. Gnällbok med poänger. Är det sådär jag låter också. Gnällig. Gubbar i min ålder bara gnäller. U.L. med. Men jag tycker inte att det var bättre förr. I alla fall inte det. Den bästa tiden är nu. Det står jag för. Jag blir inte lyckligast i det gamla. Eller av att återvända. Inte när det finns så mycket nytt att upptäcka och kasta sig in i. Leva i. Återskapa sig själv i. Det är gott att leva i förändring. Stillastående är död. Se på hajen. Slutar den röra sig så dör den.  Det är samma med människor. Gubbar och gummor lika. Men konstigt nog gillar jag UL’s gnäll. Det finns poänger i det nämligen.

Så det är vad jag tänker ägna mig åt nu. Läsa ut Visenterna. Lämna en bok till bakom mig. Det är en lycka att öppna upp en bok för första gången och det är ett lycka att läsa ut de flesta. Ibland separationsångest såklart. När de är för bra. Men oftast lätt att gå vidare. Som i livet. Man behöver inte spara allt det gamla. Man kan gå vidare utan en massa också. Jag minns sällan författare eller boktitlar. De är inte viktiga för mig. Så frågar man vilken bok jag läser och av vem så vet jag sällan det. Innehåll är min grej. Samma med film. Samma med musik. Jag skiter i om det är Dylan eller Stones eller Nietzsche eller Schopenhauer eller Bergman eller vad det nu är. Jag liter på vad jag själv tycker. Testar dem alla. Jag är ute efter att hämta in och skapa mig en egen åsikt inte att få beröm för att jag läser/ser/lyssna (på) alla dessa “GODKÄNDA” figurer. Behöver man verkligen andras godkännande av vad man tar in. Gillar man Camilla Läckberg eller Dansmusik eller Småstadsliv så är det faktiskt OK. Det är inget dåligt med det alls. Vi är olika. Vägt blir det samma. Man får tycka att Bergman gjorde skräp. Eller fatta att man inte fattar. Så är det för mig. Jag fattar inte det stora i en masa saker. Men ibland över tid så gör jag det. Fattar sådant som jag inte fattade förut. Man växer. Eller man bara förändras. Hårdrockaren börjar spela fiol. Bilmekanikern faller för abstrakt konst och plockar ner playboybrudarna. Det går liksom åt olika håll. Livsresan. Man formas av livet. Blir en annan hela tiden. Just det är det fantastiska med alltsammans. Ja, att man, om man har öppna ögon och vill kan se och lära sig nytt.

Fast man kan tycka sådär såklart. Men har ingen röst att förmedla dylikt med. OK det med. Man lägger sig istället. Läser klart sin bok och drömmer drömmar som man sen inte minns. Inget fel med det. Inte med och inte utan semester.

Godnatt!

Hör att en av självuppspelandes skivor plockas bort av Spotify. Rättvist. Eller inte. Vad vet jag. Man förfasar sig hur som helst. Man skall tydligen få spela upp lyssnandestatistiken på sina egna låtar. Hämta hem några dollar extra. Bedra.  Men det är storbolagens fel. Alltid storbolagens fel. Aldrig ens eget fel. Folk har sjunkit ner i sörjan och geggan. Kommer få det svårt att ta sig upp därifrån i mina ögon. Och öron. Förakt känner jag. Bara det! Suck!

Får jobba lite idag. Leta paket som verkar ha kommit in i sirapsfilen. Hittar. Schweiz. På väg. Kanske kommer fram också en dag. Man får hoppas. Håller tumme.

Regn när man försöker gå ut. Går in igen. Ont i huvud och ont i kroppen. Gammal bara. Kanske. Eller något annat. Pesten. Det är lugnt. Noterar men klagar inte. Hänger med någon dag till. Måste.

Vinsenterna fortfarande. Han reser ut i Europa huvudpersonen. Sådär som jag vill. Helvetes skithög. Blir avundsjuk på en romanfigur som är förbannat lik Ulf Lundell i hans blogg. Vill också ta min BMW och dra ut i Europa. Oroa mig över en lykta som är trasig och som måste bytas a tolv tusen spänn. No major thing liksom. Hur längre har ena dimljuset varit trasigt på min bil. Två år. No major thing. Men att kunna dra någon vecka. “THE THING!”. Att kunna förstora upp skitbagateller “THE THING!” Avundsjuk alltså. In i helvete avundsjuk. Fast egentligen inte såklart. Det där att gå i någon annans skor och alt det där. Man känner aldrig till hela historien.

Men hungrig nu. Så äta. Semester fortfarande. Varför inte liksom. Äta alltså. Borde väl åkt på Playwood. Men för mycket tillbaks. Klarar inte det längre. Varför det? Rädd för tillbaka. Fånigt. Jag fånig som vanligt. Det är där mina vänner finns. Men kanske är det mina vänner jag är rädd för. Närhet. Längtan efter utanförskap som trygghet. Kanske. Eller inte. Nu äta.

Gatlyktorna slår på ikväll här utanför. Man kan bara tänka “H E L V E T E” där. Eller upprepa

Helvete

Helvete

Helvete

!!!

Var tog ljuset vägen. Till och med fågelsången håller ju på att avta nu och flytta iväg bort, bort, bort. Japp skit!  Jag älskar det där ljuset. De fyller mig med liv och kärlek och hopp. Jag har liksom inte hunnit med det i år. Hur skall jag klara en till lång vinter utan det.  Hoppet står såklart till “Augusti”. Man vill ha jävligt varmt då i alla fall trotts mörker. Sen “September”. Ingen höstkänning vill man känna där. Bara kvardröjande sommar som inte vill slita sig loss och ge sig. Det är det där man får hoppas på. Det där är det enda hoppet. Annars vettefan. Ja vettefan!!! Orkar man? Vintern? Starta Hulken? Börja fylla pellets? Klä på sig?

I Vinsenterna beställer Ulf Lundells romanfigur en biljett till Teneriffa i Januari. Hotell på huvudön en månad. Februari och Mars leta hotell på de andra öarna. Tänk om man kunde det. UL kan säkert. Gör kanske. Bara där är jag avundsjuk. Skulle kunna byta. Men byter inte. Borde göra likaledes. Borde. Men gör inte. Portugal, Algarve. Hård kust. Underbart. Dofter från Afrika. Eller Grekisk övärld. Mildare vindar. Dofter från ett annat Afrika. En dag dra också jag. Men måste väl alltid tillbaks för att lyssna på koltrasten. I April, eller vid närmare eftertanke i  Maj.  Vad vore livet utan koltrastsång och Svensk kall sommar att klaga över.

Men jag sitter nu här. Några dagar semester sen dags att jobba igen. Inboxen fylls långsammare nu. Men +500 mail att hantera när jag bestämmer mig för det. En första dag. Men innan dess lite Stockholm och lite Sörmland. Liten flykt. Ostinköp på Hornsgatan. Vandra på kullerstensgator. Komma ihåg, pränta in varför man bor där i skogen men faktiskt älskar den där förbannade staden. Den som också drar i en.  Det är som det är. Man får jobba på och man får greja på så gott man kan. Finns inget annat att göra åt det.

Det är ändå ganska gott att leva. Är inte det bra då? Jo det är det. Så gnälla. Nejdå!

“Är du lycklig Hedman?”. Ja man bör ju fråga sig ibland. Är man det? Nu? Igår? I förrgår? Man har varit olyckligare. Det kan man väl enkelt konstatera. Jävligt mycket olyckligare. Men lyckligare då? Jodå. Nykär. Fast det är ju mer ett sjukdomstillstånd. Vid forsen, vid havet. Ofta lycklig där.  Det är de där ögonblicken när man är fullkomligt lycklig. Koltrastsång genom öppet fönster. Eller när jag gör musik, eller när jag programmerar. Fast de där två sista har såklart inte ett skit med lycka att göra. Det handlar bara om att man inte tänker. Är. Så – ja. JA! Man är nog lycklig. Ja så lycklig som en människa nu kan bli som blir gråtfärdig och ledsen av att vinna priser, som blir ledsen av att omnämnas i positiva ordalag i media. Verkligen inte glad alltså av sådant. Får inga lustkänslor av det där. Samma som efter en konsert. När man klivit av scen. Man vill bara gråta ut i någons tröstande famn. Den som aldrig finns där. Jag fattar de som ersätter det där med drogerna. Flyr tomheternas tomhet.

Och varför skriver jag det här. Fyra läsare igår. Visst kan dela på fejjan och få hundra. Men det blir jag definitivt inte lyckligare av. Hundra vill ha tusen. Skiter i det alltså. Skiter i sånt. Tack och lov och allt det där. Fast det var visst fyrtio igår. Men samma sak alltså. Fyrtio vill ha fyrahundra. Människor. Läsare.

Vi hittar ett fint bord vid havet igår. Slår oss ner. Kaffetermos och kex. Med underhållning. En båt skall sjösättas från trailer. Tysk man med benprotes och fru. Det backas, det börjas om, det hojtas, och jag känner att det skulle hojtas fan så mycket mer från mannens sida mot hjälpande hustru, om inte vi satt där. Argare. Vulgärare. Mer hat. Bil med släp når till slut vatten. Står där med avgasrör under vattenytan och puttrar.  Allt slutar lyckligt. Kvinnan, stukad, far iväg med bil och släp, mannen med båt i trettio knop där skyltar säger fem. Vi packar ihop vi också. Det är sommar och semester i Svears land.

Jag närde en dröm om en segelbåt en gång. Har kamrater som har. Jag följer deras resor på bloggar och på fejjan. För mig och för oss, en vik, ensam stilla, lugn. Men så berättar kamrat om båtar skrov mot skrov. Ingen kan förvänta sig att få ligga ensam i en vik. För mig, för oss, skulle det vara som en våldtäkt. Visst. Jag har inget emot andra människor. Men när jag vill vara ensam så vill jag vara ensam. Som seglare får man väl antagligen bli ensamseglare över Atlanten då. Skrinlägger alltså planerna på segelbåt. Verkar inte finnas utvägar där för mig, oss.

Här om kvällen kom ett minne upp bara sådär. Lars-Erik och Ulf Järvefeldt kommer seglande i segelbåt från sin sida, Grängsbo, över till “vår” sida, sumphålet, av Lössnan. Av Bengt Ivarsson arrenderat sumphål. Det som borde duga åt en arbetare. En verkmästare. En löneslav. Mygghål. Den här dagen kommer (seglar) dom över. Landar. Vill vi följa med ut och över tillbaks? Farsan och jag. Morsan blir kvar. Vi är passagerare. Uffe gast. Lars-Erik kapten. Solbacka stoltserar på andra sidan viken. Minns inte farsan på den där turen. Han kan aldrig bara varit “passageraren”. Han var aldrig sådan. Uffe och jag halvvänner. Vi bor nära varandra i Edsbyn också. Träffas då och då. Men klasskillnad gör oss åtskilda. Rökt abborre i deras stuga i Grängsbo. Potatis och rökt nyfångad abborre. Finmat. Snaps tror jag. Besök i den finna världen. Minns inte Irma. Fru och mamma där. Fanns hon där? Hon var strävare, större än “Järvefeldt”, han som var “Lars-Erik” med de flesta. Eller “järvefeldt” sa man nog. Tillbaks måste vi också ha kommit. Men seglade vi? Ingen aning. Kanske blev vi tillbakaskjutsad i bil. Morsan antagligen glad att skippa allt det där. Hon var bondjänta. Dom var överklass i Edsbyn. För henne var det alltid så tydligt att det fanns en skillnad. Man skulle bocka och stå med mössan i hand. Prästen och överhögheten. Men jag är inte sådan trotts eller kanske därför. Ändå var jag deras trädgårdsmästare under en tid.  Fick skäll av Irma för att jag och den gamle mannen (Han som hade så många historier att berätta) jag jobbade med tog för långa raster mellan trädgårdsmästeriet. Skäll genom ombud. Det framfördes fegt till närmaste chef. Som fick utdela skället. Hon var lite fisförnäm för ingenting annat än börd, ingen annan i familjen var det. Men bra människor allihop. Hade sitt. Har sitt. Inte avundsjuk. Jag alltså.

Ulf Lundell gnäller sig vidare igenom sidorna i Vinsenterna. Det är underhållning. Det är ju hans romanfigur som gnäller iof. Fast så likt hans blogg. Där han själv är centralfigur. Får läsa lite snabbt ibland. Håller med om hälften ungefär. Eller en fjärdedel. Eller sjuttiofem procent. Något sådant. Inte noll och inte hundra. Då vore det avgudadyrkan. Känner inte någon sådan. Han verkar ha sitt. Men jag läser och lyssnar gärna på det han gör. En av samtidens mästare. Ja det tror jag nog. Men bror mer än gud. Ungefär lika långt bort som den bror jag har i verkligheten och som den syster jag inte har.

Annars är det då semester. Regn och kallt. Frostvarning för Jämtland i natt. Vi är på väg tillbaks igen. Mot det kalla, kalla, kalla helvetet. Snömännen och snökvinnorna längtar dit såklart. Bra för dom. Men den gamla damen ger röda körsbär snart. Var och ett ett en söt explosion av smaker när det stoppas in där i munnen. Utspottad kärna sen. Som en salut över “underbart”.

Inkorgen närmar sig femhundra. Det har alltså lugnat sig lite. Men det får samlas. Som en regntunna under ett stuprör är det. Inte mycket är viktigt om man jämför med livet. Det mesta ren skit faktiskt. Inte mycket lär bli till guld ens om de får ligga till sig ett tag där i inboxen. Vänner som skickar skit och skit och skit borde man kunna få att förstå att de borde sluta med det. Jag har några stycken. De öser på med länkar till annan skit. Inget av det vill jag ha i min inbox. Men hur säger man det på ett snällt sätt. Kanske redirectar man skiten till /dev/null helt enkelt. Men då undrar de snart varför man inte svarar. Minimala ointresserade svarsmail går liksom inte hem. Då skickas tio svar istället. Svar man inte vill ha heller. Det är svårt.

Ja jag vet. Jag låter som Ulf Lundell i Vinsenterna. Men han tjänar pengar på sitt gnäll och sin utanförskap. Han är ett geni. Platsen är upptagen. Så då är det, som man säger, som det är. Fyrtio läsare. Trettioåtta kom hit av misstag. Stackare. Vem vill lösa gnäll från en som snart är sextio.

Träffade R på affären i Lördags förresten. Börjar bli tunnhårig och gråhårig. “Ja ha hur gammal är du nu då?”. Ja man måste ju fråga. Han svarar “Trettiofem”! Vad i helvete! Jag var resurs för honom under ett år på grundskolan. Han dataintresserad. Tjugo år sedan helt plötsligt. Känns som om det var nyss. Vad händer med tiden. Men han gråhårig nu alltså. Inte jag. Jo, kanske lite. Det är olika. Han har växt ikapp helt enkelt. Men blivit en ansvarsfull medborgare. En bra snubbe. Bättre än de flesta. Lika bra som han var då. Skolan som inte klarar av de som inte följer normen bara. En skitskola. Om någon fråga mig. Gör om gör nytt.

Och fejjan då. Är hur nära som helst att lägga ner skiten. Läser inte. Knappt. Måste ju gratulera födelsedagsbarn. Men ger mig nog. Lägger ner. Varför finns man där. Skall nog dela det här blogginlägget där förresten. Bara för att jävlas. För jag vet ju att alltid retar det någon. Just det är så enkelt. Och härligt! Skulle kunna ägna all min tid åt det. Reta folk som har lätt för att bli upprörda.

Pissar som genom ett hårt ihopskrynklat sugrör för tillfället. Prostatatan är väl stor som en grapefrukt. Gissar man. Klämmer åt kring urinrör. Infektion i kroppen. Japp blir sådär av allt litet som rör sig oinbjudet i blodet. Borde hyvla. Lägga sig på operationsbordet. Eller i alla fall tömmas morgon och kväll med kateter som urologen säger. De som ligger i lådan. Utifall. Vara snäll mot njurar. Leva längre. Men skiter i det där såklart. Lider lite. Det närmaste det “lidande geniet” jag kommer. Lidandet har vi gemensamt i alla fall. “ha ha”. Eller inte “ha ha”. Man är en riktig man om man pissar med tvåmetersstråle. “McDollars” båge. Ja herre jösses. Vi är så löjliga vi människor. Per definition. Sju år hela livet. Aldrig bli äldre i huvudet. “ha ha” igen.

Men inte ens jag som är semesterledig kan sitta här och ösa ut mig skit hela dagarna. Har du läst ända hit är du väl värd ett pris. Japp en buckla. Wimbledonstor. Lyft den nu upp mot skyn och ropa “hurra jag vann!”. Visst känns det gott? Men sen då?  Efteråt. Japp, juste det,  det är så det känns att kliva av den där scen du segrade eller förlorade på.