En ny dag. En studiodag. Fast först soffan. Med Visenterna. Ulf Lundell. Jag känner att den här är så bra som jag hoppats. Han är en av de som kommer att bli ihågkomna från vår tid. Det är inte svårt att inse. Någon borde talat om det för honom. Gjorde jag inte det? Tänkte se honom i Borgholm nästa fredag men nu krävs ingripande från han/hon/det/gud för att det skall hända. Glad jag har boken. Hur som helst. Tack och lov.
När jag skriver det här så tjular det i mitt Marshallöra. Det som är vänt mot Marshallstacken när jag spelar. Sönderspelat under några år på sjuttiotalet. Plågat nu med. Ibland. Allt för sällan dock. Gör på gränsen ont. Det luktat i alla fall bränt om förstärkaren. Ett gott tecken om volymen är nära max. Ett dåligt tecken annars. Borde kanske sälja den där. Skeppa den till någon som spelar på den ofta. Gör den rättvisa. Här samlar den mest damm. Ja om sanningen skall fram.
En dag att njuta i. Ledig på riktigt. Inte så noga vad man gör. Därför studion. Men det blir inte så mycket där heller. Kopplar lite och testar lite inställningar. Den teknik jag egentligen inte alls vill lära mig när det gäller studion håller mig fången ändå och det rätt ofta. Det finns för många inställningar ibland för man bara skall kunna köra på känsla. Man måste försöka förstå lite också, hur det fungerar. Det jag alltså egentligen inte vill. Men då alltså måste. Det tar tid. Det blir ingen ny låt. Det blir kunskap.
Kanske borde man bara sälja iväg hela skiten. Låta någon annan tanka ner de där låtarna som rullar runt i huvudet, de som kommer från Gaia och är vår gemensamma egendom. Frigöra sig. För det är väl fri man vill vara?
Men tänk ändå att bara få ta bilen och dra söderut. Jag återvänder alltid till det. Dra iväg utan mål, utan tidsplan och utan slutdatum. Japp det måste vara söderut. Passet med för att kunna passera gränser. Åka och komma dit man kommer. Det är bara pengar som hindrar det där. Annars skulle jag ha gjort den där resan. För skall man göra den krävs det också att man inte skall behöva räkna kronor och ören och behöva fråga om “det räcker?”. Pengarna alltså. Man skall kunna fylla en tank till. Äta lite god mat. Ta in på ett hotell till, och veta att det fungerar. Annars finns det liksom ingen mening med den. Vid hemkomsten kan man kanske göra ett slags bokslut. Oj fan kostade det så mycket? Om man nu kommer hem. Det är väl på en sådan där drömmarnas resa som man skulle kunna dö värdigt också. Fall ihop under en nattkörning precis när man ser den där hänförande utsikten över Medelhavet från en klippa i Italien som man längtat efter att få se igen. Bättre än ålderdomshemsdöden. Den är jag livrädd för. Darrar av rädsla om jag tänker för mycket på den.
Japp frihet är min längtan. Japp och en hel del frihet har jag uppnått. Ja traktar inte efter dyra bilar som får folk att gapa när man kör förbi. Inte hus heller som köps och bebos för att andra skall bli avundsjuka. Nej friheten att leva mitt eget liv med de mina är det enda jag eftertraktar. Det behövs inget mer. För den frihetens skull kan man välja att bo i Lo(o)s. Ett pris att betala. Ett lågt pris.
Loosvecka här i byn. Alltid ett gäng dagar när man tittar bakåt. Aldrig framåt. Varför är det så? Jag förstår inte! Varför finns det aldrig en framtidsdag. En dag när man tittar framåt. Varför verkar bakåt kännas så förbannat tryggt. Skall man inte längta in i framtiden in i det okända därför att det är spännande, därför att allt spännande faktiskt väntar där. Inte finns bakom en. “Att våga är att för en kort stund förlora fotfästet, att inte våga är att förlora sin själ” sa Sören Kierkegard. Är det inte just det den där krampaktiga hålla fast vid det gamla grejen är, att inte våga släppa taget och våga ta sig in i framtiden. Jag icke förstå det där. Icke alls. Bland annat.
Nu skall jag vandra in i studion igen. Vrida och ratta för framtiden. Den som är min. Den som är din. Den som är allas. Det finns mer framtid än förgånget. Tro mig. Framtiden finns alltid och före den ännu mer framtid. Spänning bakom de flesta hörn. Saker om blir bättre. Forsande livsvatten. Inte stillastående unket förbrukat dåtidsvatten. Gott så.
