Month: July 2015

Småsve. Envetna. Massor. Svensk sommar. Hör till såklart men gillas inte. Men inget att göra något åt. Småsve eller jordbävningar. Man får välja fritt. En av dom måste man acceptera.

Min längtan efter obruten horisont tilltar. Skogen spär på det där. Tills det blir som en kokande kittel, en tryckkokare som nästan exploderar, den som bara havsvågor och obruten horisont kan stilla. Hudiksvall är närmast. Så det brukar bli dit vi åker. Nu med rätt bra Sushi tillgänglig är det dessutom ännu en anledning att åka dit. Dackes en annan och ett bageri på ICA Maxi i samma stad som bakar matbröd som verkligen inte går av för hackor. Man får söka det gula brödet. Sen längta tills man kommer hem och får äta av det.  Fast man kan såklart lägga det i picknickkorgen också och ta det med ut till Hölick. Äta det där på en varmklippa när havet och med vindar från Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen i håret. Sällan smakar en macka med köttbullar (vegetariska (ja jag vet!)), ost, tomat, gurka och en klick hemlagad potatissallad så bra dom där. Det blir inte bättre. Borde sköljas ned med ett glas Rose’ såklart men det får bli den dag bilar blir självkörande. Ser fram emot det.

Livet är gott alltså. Yngste sonen gräver fram urberget här.  Kraften. Eller kontakt med kraften. Hela huset står ju på det där och källaren är uthuggen ur det. 500 miljoner år gammal ligger den där stilla och trygg. Jorden sägs vara fyra och en halv miljard år gammal. Ung eller gammal handlar om perspektiv igen. Jag, nära sextio, känner mig i alla fall ung när jag sätter mig på den där hällen. Och visst kan vi kommunicera berget och jag. Nej vi kanske inte kan föra en diskussion. Jag är för otålig för det.  Men det stillar mig. Det är inte så bråttom och det värmer min rygg om jag sträcker ut mig på det en solig sommardag. Dessutom är det samma urberg här som det jag sitter på ute i Hölick. Man behöver alltså bara sätta sig här för att känna de där vågorna som slår mot en halv miljard år gammalt berg. Ett hav som äter en nanometer av det i taget för varje våg som rullar in och ut igen.

Det nygamla rummet är klart. Dags för andra projekt. Allt rullar vidare. Är så enkelt. Jag bara följer med. Det är dessutom fredag idag. Men vi klämmer väl en till film som varje annan kväll den här veckan. Alla är inte bra. Det är stor chans att man rullar igång smörja. Men inte de heller gör så mycket. Jag sitter bara där. Har inte ens blocket med mig. Ingen tidning. Ingen bok. Inga utskrifter. De som känner mig vet att det inte hör till vanligheterna. Men just nu är det bara så att det där andra inte behövs. Jag låter mailen samlas i inboxen. Frågorna får bli obesvarade. Det får komma annan tid för dem senare.

Imorgon var min tanke studio då. Eftersom det skulle bli dåligt väder. Men nu ser det då ändå inte så farligt ut. Man kanske får ändra planen. Det får bli som det blir eftersom det är som det är.

Fredag redan. Vad är det som händer. Man hänger inte med. Veckor går. Semester går. Här stå jag och ser allt fara förbi. Jag som precis börjat vänja mig. Mina axlar som nästan sjunkit ner mot normalläge. Men fredagen är i stort sett ännu oskriven, liksom helgen, liksom en semestervecka till. Japp njuter. Måsten saknas. Det är lugnt. Ett rum är renoverat. En till film genomtittad, rätt bra dessutom. Ovanligt.

Jodå man skulle kunna tänka sig det här livet också. Att bara gå omkring och finnas. Ja och man är ju där. Finns. Inte så mycket mer. Men snart suger det väl till inom en igen. Den där driften att skapa något. Jag har alltid haft den. Kortlekarna har inte behövts som tidsfördriv i mitt liv. Det har alltid funnit något dit elden inom mig drivit mig. Vad det nu skall bra bra för. Det finns enklare sätt att leva ett liv. Mycket enklare. Flyt med bara så tar “de” hand om dig. Jag klarar mig själv. Tar hand om mig själv.

Den gamla damens bär är fortfarande gröna utanför fönstret. Man kan mäta tiden efter dem också. Allt är senare i år. Vi befinner oss bara i början av juli. Inte i slutet som almanackan säger. Den är för statisk. Vi är för statiska. Tiden är det inte. Inte livet heller. Man får vara lite flexible i sinnet också. Anpassa sig efter det vi tror är vår verklighet. Som kanske är det. Verklig i alla fall från vårt eget perspektiv.

Imorgon har jag planerat in studio. Om inget annat händer. En dag att bara leka på. Det är ännu mer in i det blå. Där mår jag som allra bäst. Så är det. Det spelar ingen roll vad andra tycker. För de mesta. Ibland betyder det såklart allt. Alla vill bli omtyckta för något. Inte så svårt det där. Man behöver inte blanda in föräldrar som inte såg en och annat i det. Vi vill finnas till också utanför oss själva vi människor. Är det så konstigt? Att få sitt värde bekräftat på något sätt. Ja ibland handlar musiken om det. När den är klar. När den ligger där. Men inte i studion. Då är det bara skapa. Underbart och bara underbart. Inget annat. Man önskar att det bara varit så efteråt också. Men om ingen lyssnar är djävulen där och viskar hur värdelös man är. Osedd. Ofinnandes. Men jag har lyssnat på en kille från Ljusdal ett tag nu. Fantastiska produktioner. Men han ofinns musikaliskt han också. Man kan alltså dra slutsatsen att det kan vara nog så fantastiskt utan att det är “bra” ute bland folket. Det finns hur många som helst som inte syns men som är hur bra som helst. Men ändå blir det några få som syns. Japp på de små tillställningarna också. Samma är bäst är mantrar. Näpp tror inte det!

Min dag tänker fortsätta utan speciellt stora åthävor. Sätta upp en gardinstång skall jag. Upp med en rullgardin. Dammsuga lite. I det finns jag kanske inte heller för någon annan men det skall göras. Det är inte konstigare än så. För man finns i det man gör. Det är bara de som inget gör som aldrig fanns. Tänker man på saken så är de väldigt få. De flesta gör ändå saker. Det är en massrörelse. Låt vara att de som tycker att andra skall göra saker är en större rörelse men det är en helt annan historia. Den som vi tar sen. Någon annan gång. Efter semestern.

Tiden rusar iväg och jag med den. Regnet faller där ute. Sommarregn. Gör mig inte ett dugg. Jag stannar inne. Mailboxen  uppe i 233 orörda mail. Could not care less. Lugnt här på kulle alltså. Det pratas om lite sol imorgon så gräsklippning och grillning låter som en utmärkt ide. Eller inte. Måsten är bannlysta i denna tid. Men torsdag alltså. Allt tid är utmätt. Man får finna sig i det. Jag har väl inget problem med det heller egentligen. Längtar inte till jobb, men längtar till musik. Lyssnar på alldeles för lite musik när jag inte sitter på kontoret. Oklart varför. Borde ändra på det.

Lottabodens dag och Valla Open idag. Både slipper mig. Det är de säkert glada för. Jag med. Konsensus heter sånt. Bra saker. Fred.

Världen och jag. Jag och världen. Vi avlägsnar oss allt mer från varandra. Jag har inget mer att säga den och den verkar bara ha bara död kvar åt mig. Jag pratar sällan med någon annan IRL längre. Jo grannen som ständigt skall ha hjälp med något. Enkelriktat. Måste säga ifrån. De som bara tar kan dra åt helvete och de är ändå de flesta.

Men regnar det på lördag så kanske studio. Ja det skulle jag vilja. Det gör gott för själen. Lyfter upp mig på fjäderlätta händer. Det finns dom som jagar berömmelse i det där också, som förväntar sig att också jag skall göra det. Men det fungerar ju inte så här. Jag gör vad jag gör. Det blir vad det blir. Jag får ur mig det som skall ur mig. Samma som med orden alltså. Det gör gott att skapa. Man orkar leva i det. Annars tomrum bara. Inget för mig. Tomrummet äter upp mig och jag fyller bara ut det med allt som är jag.

Men nu denna torsdag renovera vidare. Ett rum till skall bli klart. Det finns något skönt i det också. Inget bror duktig där heller. Bara vara och att göra. Skiter i resten. Gör uppriktigt det.

Ser att min mest lyssnade låt just nu är “Hälsingland”. Finns något sorgligt i det. Den låt av alla jag lagt minst möda på och nästan kastade i papperskorgen är den som folk lyssnar på mest. Det är ingen ide alltså egentligen att publicera musik. Folk har ingen som helst smak. Å andra sidan är det inte speciellt mycket lyssnande. Så de andra kanske har smak ändå. Man hoppas.

Men nu alltså en torsdag i livet. En man inte vet ett skit om. Lite spännande om man tänker efter.

Jag har 173 mail i inkorgen. Inte ett enda av dom blir besvarat. Det kallas semester. Men jag noterar dom såklart. Är det viktigt nog, så viktigt att det inte överlever en veckas semester blir det svar såklart. Det kallas företagande. Alltid på men ändå delvis avkopplad. Eller kanske är det faktiskt precis tvärt om. Hur det än nu är, jag älskar det. Hittills har inga svar skickats. En värld som klarar sig utan mig. Japp det är överlevnadsbart. Jag kan klara mig utan världen också.

Film ikväll också såklart. Netflix och barnmorskor. Romantisk komedi som avslutning. En gång i tiden så identifierade man sig med de älskande, nu nära sextio så är det fadern, han om dör i cancer men försonas med sin dotter på slutet, ja alla kan den där historien, som man identifierar sig med. Det är OK det med. Man är den man är. Har inga problem med det. Behöver inte vara någon annan. Orkar inte ens försöka.

Skönt att vara ledig är det hur som helst. Axlarna åker nedåt. Jag börjar bli sugen på att skriva igen. Skratta. Vi renoverar K och jag. Skrattar där med. Mycket.  Det går inte så fort. Men ändå gör det det. Man lever ett liv. Ett rum i taget och när man är klar med alla får man börja om. Få hinner så många varv. Bara de som har små hus eller inte kan luta sig tillbaks till eftertanke. Jag vet allt för väl att kreativiteten kräver tillbakalutande. Därför finns det mer än en omålad vägg här på huset. Hellre det än en död hjärna. Andra tycker tvärt om och jag har inget emot dem för det.

Mörkret har kastat sig över oss igen. När det ljusnar smyger det sig på oss. Det blir lite ljusare för varje kväll. Men efter midsommar händer något annat. Tjoff, rätt vad det är så har någon dragit ner en rullgardin och sen är det mörkt igen på kvällarna. Jag har funderat mycket på hur det där går till men inte funnit någon lösning på standardfrågan “varför?”.

Pavarotti är ersatts av Plácido Domingo här på kullen. En helt ny sångstil, en helt ny melodi, HELT FANTASTISKT!  Koltrastsång “is the shit” skulle en tonåring sagt, så varför inte jag. Ja eftersom jag tycker det. Det är inte svårare än så. Där fins den stora glädjen. Vi delar den koltrasten och jag. Glädjen över god tid.

Men klockan är en bit efter tolv. Man kan lägga sig och läsa om man vill. Läsa så länge man orkar och sen sova tills man vaknar. Gott liv. Tacksam för att jag har det.

Japp ledig. Det var på håret. Jag orkade nästan inte hela vägen fram. Faktiskt. Men gjorde det. Skickat lite grejer idag. Betalt lite fakturor. Men haft ledigt. Gjort det som lediga gör och njutit av det. Tänker alltså fortsätta med det i två veckor. Bara det. Men inget märkvärdigt såklart. Aldrig något märkvärdigt. Lämnar det åt de märkvärdiga.

Känner att någon regnig dag kan nog studion vara skoj igen. Knäppa igång den där Marshallriggen som inte varit igång på ett år. Fungerar den ens? Varför har jag den kvar?  Finns inga scener kvar för mig. Är jag ens ledsen för det längre?

En film om dan. Nyss avklarad. Trädgård. Avklarad idag.  När det sista var gjort i måndags satte K och jag mig i bilen och bara åkte på måfå. Hamnade i Voxna. Edsbyn kändes för främmande. Så vi åkte tillbaks till Lo(o)s igen. Att följa vägar man inte känner och komma fram någonstans stärker och ger kraft tillbaks. Edsbyn har varit den enda lilla sköra rot jag haft kvar fast förankrad i marken. Finns den kvar? Nej jag tror inte det. Uppriven och avsliten. Under den sista delen av mitt liv driver jag omkring och tillhör ingenting och har aldrig tillhört något. Fast lurar mig själv såklart. En singularitet beblandad med människor, som olja och vatten, är jag född som.  Där finns sorgen. I allt annat glädjen. Tack och lov för den.

Vi sätter en lönn framför huset idag. Niklas träd. Det var han som tyckte det skulle stå där. Så han får väl ta hand om det för framtiden. Det och eken. Den som skall minnas om att vi en gång fanns här på kullen.

Vi tapetserar också idag. Men gör klart imorgon. Semestertrötta. Orkar inte fortsätta in i kvällen. Men vad gör det. K har fem veckor ledigt. Jag har två. Eoner av tid.

Längtas jag efter jobbet? Nej inte ett skit. Inte än. Var sak har sin tid.