Ett mycket gott val! Man kan invända mycket mot byapolitiken men här träffar man oftast väldigt rätt. Nej och för en gångs skull är jag inte ens avundsjuk. 😉
I samband med hembygdsfesten i söndags i Los utsågs Eli Hynne till Årets Loosbo.
Source: Eli framröstad som Årets Loosbo
Klockan ringer sju, lite som vanligt, fast det är ju såklart semester. Men mina steg går ner mot kontoret efter frukost och dusch. Har jobbat hela helgen för att komma fram till “semester” men är inte där riktigt ännu. Inget konstigt såklart. Tusentals egenföretagare är i samma situation. Ingen av oss vill jobba på helger och ledigheter men det finns ingen annan som kan göra våra jobb och jobben måste bli gjorda. Men snart alltså, med lite tur framåt lunch, så skall också jag sälla mig till de sommarslöa.
Petite, lillkatten, ligger här bredvid mig. Hon har hittat en bra plats på skrivbordet uppe på en bunt papper. En bunt som jag snart kommer att behöva rota i, och det är därför jag skriver det här. Väntar ut. Ja det dricks te också. Ur stor kopp. Ingen ide att försöka göra något vettigt innan den är urdrucken heller. Lag på det.
Men längtan ligger just nu efter att sträcka ut sig på valfri plats med en bok i näven och sen inte göra så mycket mer. Visst det skall tapetseras rum och det skall målas och sättas upp pelare och det skall en massa anda saker men först en stunds vila. Känner det i axlarna som åker upp mot öronen mer och mer. Ger jag dom en tanke och andas djupt så åker de nedåt, nedåt som om det fans hur mycket nedåt som helst. Stress. Rovdjuret som äter människor.
Den gamla damen utanför fönstret frestar med kommande fröjder. Klasar med ännu gröna körsbär. Plommonträdet står för samma frestelser. God tid kommer och det går fort. De där bären växer med en kaboom. Hade man bara ett öra som kunde höra de där låga frekvenserna så skulle man höra smällen. Ja hela den här tiden är fulla av de där explosionerna. Löven kommer, gräset växer, blommor sprakar i alla tänkbara färger. . Fantastiskt. Ja man får ju inte glömma dofterna som vindarna för med sig heller. Doften av det sköna livet. Men kallt såklart om man är frusen som jag. Om man nu måste leta något negativt. Skit i det liksom.
Gammal jobbarkompis på besök i helgen. På väg hem från Ljungarocken. Skoj. Nästa helg kommer svärfar med Olle, Karins bror, på besök. Ja det tuggar på så där på somrarna. Folk rör på sig och mer än en tar vägarna förbi Lo(o)s. Vi blir nästan socialt vanliga vi med. Själv åker jag såklart sällan på besök. Rädd för att störa, trotts inbjudningar, som jag är. Kan andra så borde jag kunna. Men det kan jag alltså inte. Borde väl öva på det där. Våldgästa ett år i sträck hos “vänner” och bekanta. Men känns inte som om det är min grej riktigt. För många säger att “oj vad kul med om du kom på besök” utan att mena det. Jag kan inte låtsas att det är sanning eller chansa att det är det.
Näpp min dag börjar nu. Avundsjukan har lagt sig för den här gången. Jag överlever. Tynar bort lite varje gång jag släpper fram de där låga känslorna. Japp jag är en dålig människa. Man skall inte vara avundsjuk. Den sämsta av egenskaper. Ber om ursäkt för att jag är sådan.
Många hoppas på den snabbväxande internetsektorn som jobbens räddare. I själva verket gäller det motsatta. I dag är det gemensamma marknadsvärdet för sju svenska techsuccéer högre än för börsjätten Sandvik – trots att de bara sysselsätter en tiondel så många.
För första gången har Björn Lundéns Information anställt fem personer vid ett och samma tillfälle.
Det är första semesterdan på en två veckors (läs oändlig) semester. Japp jag jobbar såklart. Måste det för att få den där semestern. Idag och imorgon. Paket skall iväg till Kanada och Schweiz och bokföring skall fixas. Sen så. Längtar efter ledigt. Att få möjlighet att göra annat, kanske med en hammare och en skruvmejsel i handen, utan tidspress. Det är oftast mycket som skall göras annars och man kan inte riktigt ge sig tid till att njuta av att liksom “greja lite”. Låta det få ta tid. Uppfyllas av det man håller på med. Japp det är väl just det semester handlar om. Men se havet också såklart. Denna ständiga längtan efter hav som finns inom mig.
Men två dagar är såklart inget problem. Två av fjorton vad gör väl det. Ett år skulle vi åka den nya fjällvägen upp till Narvik. Husbil var hyrd. Två veckor innan droppar det in en order på några hundra tusen. Bara att avbeställa. Vi får stanna hemma. Hade man haft en annan fru så hade man blivit dödad eller också hade hon dragit. Men K muttrar inte ens längre. Van. Hon som verkligen skulle vara värd de där resorna mer än någon annan.
Läser en krönika i en sommartidning idag. En lycklig krönikör tackar läsarna för alla underbara mail, hon berättar om alla uppmuntrande rop i affären när hon handlar där okända människor kommer fram och tackar för underbara krönikor, telefonsamtalen… ja sådär går det på. Jag blir avundsjuk. Händer aldrig mig. Nej inte som bloggare och inte som krönikör. Det närmaste jag kom var när jag skrev om prostatit. En överläkare och några andra gubbar hörde av sig. Kände igen sig och tyckte det var bra att jag skrev. Men ingen sa “bra” då heller i och för sig.
Så jag blir lite deppig av den där krönikörens framgång. “Jag då liksom”. Jag skulle kunna skriva det bästa jag kan och ändå bara få åtta likes på fejjan medan någon annan bara behöver skriva något trams och få hundratjugo. Samma sak med en låt. Inte fan är det någon som berömmer, kommer fram och säger att den där låten den var fasiken bra. Aldrig. Visst jag ser på lyssningarna att det faktiskt lyssnas. Jag har hört om någon elev som haft mina låtar i öronen på väg till skolan varje dag. Båda värme såklart i hjärtat. Men aldrig någonsin har jag hört det i första hand. Det kommer alltid i andra eller tredje hand. “Bra” eller ens “skapligt” tar ingen i sin mun.
Så är det med jobbet också. Jo jag måste vara “duktig” för det säger han att man måste vara om man håller på med sådant där “som igen förstår”. “Ja jag fattar ju ingenting av det du håller på med jag”. Hur många gånger har man hört det. Men det är ingen (jo någon enstaka) som säjer tack av de tusental som använder det jag gör. Uppskattningen kommer i form av vad dom gör med det jag gör. Indirekt. Ovationerna går i deras riktning och jag vet och får nöja mig med, att vara den som gjort deras seger möjlig. Men ett uttalat “bra”. Icke.
Eller när vi spelade på sjuttiotalet. Var det någon som kom fram och sa att det var “bra”. Var fanns de trånande tjejerna. Jodå idag, trettio år senare kan jag få uppskattande ord, indirekt bl.a. genom min fru som hört det av sin kompis kan jag också få veta att det fanns trånande tjejer. Men då när jag behövde det, när jag satt där i repan dag ut och dag in, tränade och lärde upp nya musiker som slutande och började spelade dansmusik för att man kunde leva på det, var fanns det där då? När det behövdes. När de kunde ha gjort livet lite enklare att leva. Ett uppskattande ord. Ett “bra”.
Ja jag blir avundsjuk helt enkelt på henne krönikören. Hon har något som jag också så gärna också skulle vilja ha. Antagligen är det det där som kallas talang. Allt jag gör är antagligen bara dåligt. Eller i alla fall sämre. Den slutsats man så gärna drar som en enkel tvivlare. Att man är en sämre och mer talanglös människa. Ja om man skall vara snäll så kan man låtsas att det vara är tajmingen det är fel på. Men de flesta gångerna när man sitter där och inte vet om det är värt det där slitet att göra klar den där låten, skriva klar den där texten, eller gör klar den där koden eller att bara orka gå ner till kontoret efter nyheterna klockan åtta på kvällen och fortsätta, så skulle ett “bra” eller ett “tack” då och då hjälpa. Göra skillnad. Ja eller bara att få veta att man existerar.
Men avundsjuka är en dålig egenskap. En förbaskat dålig egenskap. Så jag jobbar vidare istället trycker undan de där känslorna av “än jag då!?” och dyker ner i arbetet. Japp, precis som jag alltid har gjort.
ps Ja eftersom jag nu har läsare av den här bloggen (några stycken) så vill jag förtydliga att jag “inte går med håven”. Så långt ner i självömkan har jag ännu inte kommit. Men snart kanske. Men tills dess, snälla inga “bra” kommentarer här. Det blir bara förnedrande. ds
Det ramlar in ordrar. Lossnar lite. Eller mycket. Bra såklart. Men än är det en bit kvar till världsherravälde. Som sig bör. Men det där kommer. Det känns som om det här året kommer att ge tillbaks en del. Helst mycket. Det är vi värda här i huset. Ja tamefan.
För någon som håller på med något som ingen förstår vad det är så kan det kanske tyckas konstigt att folk faktiskt vill köpa. Det talar för sig själv att jag hittills fått bara en order från ett företag i Sverige. Man måste vilja förstå för att kunna förstå. Men jag orkar inte med de ignoranta längre. Eller det handlar väl snarare om att de flesta bara följer strömmen. Det är tur för sådana som mig att världen finns. Den innehåller fler som orkar försöka förstå.
Men vad gör jag då?
Ja tänk dig att du köper ett nytt intelligent kylskåp. De brukar brumma igång eller hur? Sen är det inte så mycket mer. Men säg nu att det har mitt system inbyggt. VSCP. Japp då talar det om att det finns när det installeras.
“Hej jag är ditt nya kylskåp”
Ja det kanske inte pratar, eller ja varför inte, men troligare är att det säger det där genom en dator, en platta eller en mobiltelefon.
Sen har ju det där kylskåpet manualer och steg för steg anvisningar, användaranvisningar inbyggda såklart. De finns där jämt. Telefonnummer, webbadress och email till tillverkaren också. Småsaker. Men håll med om att det är rätt praktiskt. Och så sparar det en jävla massa träd.
Men intelligenta kylskåp kan naturligtvis göra en massa intelligenta saker. Så det berättar vad det kan göra för dig
1.) “Jag kan….”
2.) “Jag kan….”
3.) “Jag kan….”
4.) “Jag kan….”
…
så du startar en steg för steg process för att få det att göra det de säger att det kan. Ja som
“beepa mig på telefonen om dörren är öppen för länge, om temperaturen går ner för mycket, om strömmen försvinner”
“ja eller talar om att det nog håller på att gå sönder, skall jag ringa en reparatör?”
Men det kan såklart också jobba tillsammans med spisen och tvättmaskinen och varmvattenberedaren. Ja om spisen körs gör det väl inte så mycket om temperaturen tillfälligt går upp en grad i kylskåpet. Samma sak när värmeelementet i tvättmaskinen är igång. Ja och varmvatten beredaren och kylen kan ju turas om att sluka energi. Ja så man kan gå ner till en lägre säkring. Spara pengar. Spara miljö. Kan köras på solcellerna på taket.
Sen kan du såklart se hur mycket energi den där burken drar varje dag. Hur många gånger dörren öppnats per dygn. När!? Vill man veta det? Av vem? Så att dörren kan låsas innan nattmackedags. Ja jag skulle behöva det. Ja det kanske till och med lär sig att på fredagar klockan sjutton kommer någon hem och matar in en jävla massa varma saker från ICA så det är kanske läge att börja sänka temperaturen redan vid sexton för att vara beredd liksom. Beredd på kylskåps vis.
Ja sådär intelligent som det här kylskåpet är så borde det sannerligen stänga dörren själv också om den är öppen för länge. Eller i alla fall tala om för ägaren hur mycket han/hon skulle tjäna på att inte ha dörren öppen så mycket. Eller nått.
Det bästa av allt. När du köper spisen, tv’n, radioklockan, mikrovågsugnen, lampan, bilen, så fungerar deras inställningar på exakt samma sätt. Har du gjort det en gång, ställt in en sak, så ser det lika ut på nästa burk eller maskin eller vad det nu är. Steg för steg tas du igenom inställningar för allt. “Jag vill…” “OK gör ett, gör två, gör tre…”. Klart!
Ingen konstigt med det liksom. Inget konstigt alls egentligen.
Ja ja ja säger du. Javisst säger jag.
Jag gör grejer som verkar utan att synas. De sitter i skåp och boxar (eller i ett kylskåp då) och gör sin grej. Men hade jag stålar skulle jag nog höra några grejer som syntes också. Japp plocka in dom yngsta mest hungriga från någon designlinje och köra. Dom som visat att de tänker annorlunda. Ja man måste kunna material och vad det går att göra om man skall skapa det som är häftigt. Men man skall inte kunna så mycket att det är en begränsning. Man måste också vara beredd att tänja på gränserna.Tills gummibanden nästan går sönder. Men bara nästan.
“Går det där?”
“Ja tamefan kanske.”
“Fast ingen har någonsin gjort det förut.”
“Desto bättre, det är just det vi letar efter.”
Att förändra världen är inte för lipsillar och försiktiga.