Month: July 2015

Det regnar. Tolv grader. Jobbväder. Nej jag gillar det inte. Men man får gilla läget. Köra på. Jobba. Inte lyssna på strilandet av regnet utanför fönstret. Men ont i huvudet också såklart. Får stålsätta mig lite mer mot det. För att orka gå på. En dag som denna. Ja på min resa. Den som somliga anser vara enkel. Dom skulle bara veta.

Informationsflödet kan få huvudet att värka det också. En gång lyckade man hålla sig skapligt ajour inom elektronik och programmering. Visste vad som var nytt och vad som hände och vilka de flesta av betydelse var. Sen fick man begränsa sig till programmering. Sen minska ner täckningsområdet ännu mer och ännu mer och ännu mer. Nu är informationsflödesfönstret väldigt litet och man har ändå svårt att hinna med att läsa och ta till sig allt. Det genereras sådana enorma mängder information där ute. Man sorterar och filtrerar och kastar och hoppas att man inte sorterar bort något som är viktigt. Ändå ägnas nog den största delen totalt sett av min tid till att hämta in ny information. Lära sig det nya. Förstå och ibland försöka förstå.  Ja och just det har alltid varit den största glädjen i mitt liv. Den överträffar allt annat.

Hårdvara tar tid att utveckla. Det vet jag ju. Det kostar på. Tid är verkligen pengar. Inga tomma ord det där. Men jag vet att jag är på rätt spår. Ja jag VET det. För min mage säger det. Jag litar alltid på känslan i den där magen. Den har alltid rätt. Det är när jag börjar tänka som det blir fel. Magen har dock rätt. Japp. Och visst finns det en och annan i världen som tror som jag. Tror på det jag gör. Igår ett företag i Kanada som beställer grejer. Världen är liten. Jävligt liten numera. Jag borde börja sätta nålar i en karta. Gjorde det förr när jag gjorde Active X pluggar. Men det tog slut på nålar. Det finns många länder.

Läser om tre killar som skall frälsa världen med IoT. Nyutexade. MQTT, lite Javascript en sensor och en ARM processor. Unga. Beredda att jobba. Redo att ta över världen. Kontakt tas med inkubator. Plats bereds. Pengar ramlar in från seed investerare. Några miljoner. Tre månader senare är pengarna slut. Ny finansieringsrunda. Nya miljoner. Efter åtta månade ger man upp. Det var för svårt. Åtta månader! Ja och hur många sådana finns det? Tusentals. Tiotusentals.  Jag blir avundsjuk. Men orkar inte ens söka längre. Ocool gubbe. Just där är det ingen fördel. Det får gå ändå. Måste gå ändå.

“Allt kommer till en när man är redo”

Jag lever på de där orden. Men antagligen är man redo först som död. Japp så jävligt kan det vara. Lite humor från han/hon/det/guds sida.

Men tekoppens sista kalla droppar bergamottte har hällts ner genom min strupe. Fyfan för kallt te förresten. Men varmt och ljummet är Earl Grey kungen av tesorter. En liten touch av Bergamott i helheten gör att man omöjligt kan sluta längta efter en kopp morgon och kväll. Men en tom kopp innebär slut på bloggande. Sådan är lagen. Nu arbeta. För det (nästan) bara jag tror på.

Ont i huvudet. Japp. Utan att ha tänkt mer än vanligt. Irriterar mig. Inte ens en Alvedon verkar hjälpa. Irriterar mig det också. Får ta en till. Har mycket att göra- Innan semester. Kanske är det stressrelaterat. En vecka kvar och högar med jobb som ökar istället för att minska i omfång. Man tappar sugen lite. Det är så många som vill ha, som tycker, och jag levererar och levererar och levererar utan att få något tillbaks. Karma ja pyttsan. Eller kanske kräver jag bara för mycket. Ett tack. Någon som säger bra. Eller nått. Skall försöka sluta med det. Kräva alltså.

Halvregnig dag så där finns det inget egentligen att klaga på. Det går inte att tänka sig annat man kan göra utom att sitta och jobba. Strumporna har dock åkt på igen. En eftergift åt kyla som letar sig in också på ocoola gubbars kontor. Men några dagars värme har ändå fyllt upp lite av den där goa sommarkänslan i kroppen. Lättare att klara av tolv grader nu än innan upplevelsen av riktiga sommardagar.

Lägger ut “Johanna” på Soundcloud. Det är så nära musiken jag kommer just nu. Jag tycker det är synd. Ja och innan någon undrar vem “Johanna” är så var det bara ett namn som funkade bra. Det närmaste jag kommit en “Johanna” i verkligheten är en sjukgymnast. Ja och hon kan väl kanske iof vara värd en låt. Vad vet jag. Har hon ingen kan hon få den här. Jag har många kvar. Liksom. Antagligen vill hon inte ha den hur som helst. Ja och “Johanna” är alltså vem som helst ändå. Man kan ta de där friheterna som skribent och låtskrivare. Varför låter båda pretentiösa när de sammankopplas med mig?  VARFÖR!?

Två skatungar här ute nu. Dom är busungar från födseln dom där. Såg dom vinna en fight mot en mås idag över en tunnbrödbit. Dom kommer alltså att gå långt. Men bra tid att vara skata på nu. Fintid. I januari är det däremot jävligt att vara skata. Rent av jobbigt skulle jag tro. Men dom brukar klara vintern också. Jag fattar inte hur det går till.

Vill man lyssna på Sommar idag får man leta i sig något att äta nu. Det vill jag så därför skall jag vandra upp för trapporna och leta något som går att tugga på och som ger någon slags mättnadskänsla i stora magen. So by och solong säger jag här och nu.

Jag tror det är den 7/7 hela dan idag. Skriver det flera gånger i loggar och i kod men ser nu på kvällen att jag ligger en dag före.  Det har jag inget emot. Den sjunde får gärna ligga oskriven. Vi tar den imorgon. Precis som det var tänkt. Om man lever. Helt säker skall man inte vara bara för att bevara längtan att få göra det. Leva alltså.

Regn massor av regn vräker ner. Regn som äter tv-signaler. Vi klarar nästan inte av att titta på nyheterna ikväll fast vi väljer Svegmasten. Den brukar annars alltid leverera. Regionala nyheter är det bara att glömma. Vi bor ju ändå i byn som Gud, eller om det nu är Terracom, glömde.

Men regn är godis för arbetsmoralen. Jag får mycket gjort idag även om förmiddagen innehåller en del uppstartstid. Fast min utan-strumpor-bort-till-september-regel har inte lätt att stå på sig idag. Imorgon skall det bli ännu svalare. Då åker de nog på. För freden. Den som fryser när solen inte syns kan bli krigisk.

Pavarotti sjunger som en galning vid dragspelarens hus. Japp den svikaren. Märker det när jag hämtar posten idag, Koltrastrackare. SVIKARE! Det är här han skall sjunga med sina lungors fulla kraft. Han vi har här nu verkar ha jobbat i gruvorna. Hans lungor räcker liksom inte till för några längre trudelutter. Jag vill byta. Men dragspelaren kan ju förtjäna den där sången han också såklart. Om den nu hörs in till honom. Dragspelare skyr sol. Man hoppas han hör. Man hoppas han njuter. Skall fråga honom vid tillfälle. Han tittar säkert bara frågande på mig.

Som märks skriver jag nu då fortfarande blogg. Det är märkligt. Jag borde sluta med det. Verkligen. Men skriver alltså ändå. Det kan väl närmast jämställas med en sjukdom. Kanske finns det medicin mot bloggande också. Ja det gör det ju säkert. Har jag inte följt med patienter som skall på elbehandling. Det spelas varken musik eller bloggas efter en sådan. Lugnet plockar bort all glädje också. Men jag vet att den vars liv är söndertrasat av depression och ångest tycker att det är värt priset. Inte jag ännu. Man får hoppas på alltid. Men vad vet man.

“Negerboll” får man inte säga längre. Jodå jag har inget problem med det. Jag vet att det sårar. Eller kan såra. Vissa är känsliga. Jag kan lik förbannat inte få “negerboll” ur skallen. Jag tänker det varje gång jag ser en chokladboll. Gammal vana är det.  Men om det är något nedlåtande i de där tankarna vet jag inte. Kanske är det det. Det har aldrig funnits någon koppling till färgade människor i mitt huvud dock. Men kanske borde jag stenas för det där.  Det tyckte i alla fall en elev en gång. Däri låg själva raskampen. Först då insåg jag att han var färgad. Jag låter normalt inte hud komma emellan. Den får vara randig om den vill för min skull. Eller neonblå och blinkande. Eller full av hår. Men helt plötsligt stod vi på olika sidor av barrikaderna bara för en chokladbolls skull. Man kan bli ledsen för mindre. Ja och tappa tron på människors prioriteringar.

Fast gett upp tron på människorna har man ju gjort några gånger vid det här laget. Det mesta är någon annans fel. Man rår inte för något själv. Fast återigen inget är bara åt det ena eller det andra hållet. Det handlar om perspektiv. Hon som är världens bästa mamma hemma kan vara en mördare och torterare på jobbet. God eller ond. Det beror alltid på vem man frågar. Fråga musen om dess syn på katten och fråga ägare om dess syn på katten. Är katten god eller ond?

Men jag har inte tid att skriva mer skit. Föräldralösa skall inte det. Om man nu kan vara föräldralös vid snart sextio. Ibland känns det i alla fall på det viset. Säkert!

Jag har redan jobbat några timmar nu såhär på söndagskvällen men har varit ledig resten av helgen. Flyttat rosor och buskar, grävt hål, fyllt igen hål och klippt gräsmatta och hunnit med några minuter i hängmattan. Ja grillat också. Den första grillningen för i år. Nedsköljt med rose’ som sig bör för årstidens bästa. Men när allt var klart så fick vi såklart rusa in för det började regna. Det smakade lika gott ändå… eller i alla fall nästan, att äta ute är ändå grejen på sommaren.

Japp det är skönt att vara ute. På samma sätt som det är skönt att vara borta från datorer, penna och papper och skrivbord såklart. Men bortavaro skapar längtan och vid tvåtiden idag när min vecka började var jag definitivt sugen igen. Så är det bara. Jag gillar det jag gör. För det mesta. Nästan alltid.

En bra helg. Batterier är laddade. Det här skall bli min sista vecka på kontoret  innan två veckors semester. Hmmmm… Känner en viss stress där, jag borde blivit (mer) “klar” än vad jag kommer att hinna på den här veckan. Men jag blir i alla fall klar med en modul till idag, Beijing, och det är ju alltid något. Vi får slita här vid skrivbordet den här veckan för att hitta något slags “klart” som kan ge det lugn som två veckors semester kräver.

Jag är i det stadie när jag helst inte dödar insekter. Det innefattar myggor också. En tro på någon slags godhet. Ja fast jag vet att det inte existerar något varesig gott eller ont. Det där handlar bara om perspektiv. Men hur som helst så blåses eller föses bitande insekter bort från armar och annat just nu. Gott från mitt perspektiv. Men jag är ingen bra människa för den mordiske inom mig kliver fram senare i sommar.  Myggor dödas till höger och vänster. Men jag behöver ju inte gilla just den personen även om också han är en del av det som är jag. Men jag är svag. Det hatar jag.

Värmen i Europa gör att mina kamrater där, de som normal brukar överskölja mig med mail, är väldigt tysta för tillfället. Värmeböljor har sina fördelar. Jag hinner alltså med mer av mitt eget.

Ljuset hänger kvar där ute. Jag älskar det. Omåttligt. Liksom den värme som varit nu några dar. Att sova med öppet fönster som en vind letar sig in genom och far över en och liksom virvlar runt av glädje där i sängen innan den far vidare igenom lägenheten för att söka en väg ut genom ett fönster på den andra sidan huset, är som en lottovinst av högsta valör. Fågelsång sen som liksom försiktigt väcker en strax efter tre på morgonen. Då man får gå upp, gå på toaletten, kika ut i en värld där det redan är dag och sen lägga sig igen. Försöka fånga på den dröm man vaknade i. Somna om efter att man legat där en stund och bara njutit av att livet är gott och skönt och härligt och att det inte finns så mycket mer att längta efter. Det är ganska bra att vara ocool gubbe ibland. Det är bara så.

Men man skall längta efter priser och segrar såklart. Men nej jag bryr mig inte om priser och segrar längre. Egentligen inte. Måste säga nej till allt det där. Måste det. Jag behöver det inte. Nej inte alls. Allt det där lämnar bara tomrum efter sig. Det får gå bort. Nej alltså. När det frågas och tilldelas. Man måste lära sig säga nej. Fast om sanningen skall fram så varken frågas det eller tilldelas så mycket nu för tiden såklart. Lika bra det alltså.

En dröm lever jag fortfarande för och det är den där långa resan genom Europa utan mål. Jo några. Jag vill se gravfälten i Belgien från första världskriget därför att alla borde se dom för att förstå vansinnet. Och jag vill vandra in genom portarna i Auschwitz och försöka förstå om det just där går att utdela ett förlåt som man verkligen menar. Resten av en sådan resa vill jag resa utan fasta stopp. Småvägar. Man landar där man landar. Träffar de människor man råkar träffa. Ja och den där resan måste få ta den tid den tar. Annars är den inte värd att göra.

Alice Cooper spelade i Furuvik i helgen. Jag känner ingen längtan att bevista det hela. Det känns som förr, gammalt och förlegat för mig. Tidigt sjuttiotal satte Lena, Jompas granne i Ovanåker, på Schools out på en plastig skivspelare. Kanon såklart. Man åkte dit på det där. Jag gillade alltid det där med teater som han alltid pysslat med. Att showen blev något mer än bara musiken. Drev det där så hårt i den bandkonstellation vi hade då att jag fick sparken. Här skulle inte showas något. Det gick inte att tänka så. Det gick inte att tänka så mycket själv på något annat sätt heller. Andra skulle sköta det där tänkandet åt en. Ja sen kunde man härma. Tryggt gör lika som alla andra. Men av det där blev det ju Atmosphere In Rock såklart. Vem minns något annat idag. Men Cooper gick bort alltså. Jag har svårt att gå bakåt. Rädd för att möta det förflutna.

Men Jompa är död nu och snart har Lars Jonsäll varit borta ett år också.  Jompa och jag kunde aldrig spela med varandra. Jodå vi försökte men vi var alltid i luven på varandra efter bara några få låtar i reporna. Det handlade såklart om vem som skulle bestämma det där. Vi var både ledartyper som visset vad vi ville. Oförenliga. Men utanför allt det där var vi vänner såklart. Precis som alla andra som fanns på den där gamla förbannade Södrankåken som formade oss till det vi sen blev. Han pussade mig på pannan en gång Jompa en natt när han trodde jag sov. Jag låtsades aldrig om det sen men förvånades såklart. Ingen stor sak hur som helst. Men vad menade han med det där? Sen, strax innan jag stack, så stod han där med guldhjärtat som jag gett till henne som jag älskade om sin hals, det var som det var, inga sura miner, vi fiskade i samma vatten, jag tror inte vi träffades igen efter det. För sen lämnade jag Edsbyn för att aldrig återvända. Men vi fattade vad det handlade om båda två. Att ge allt eller att ge upp. Han gav väl allt och jag gav väl upp. Så var det nog. Han hade väl ett gäng skitår på Stockholm gator och i skitiga kvartar där i stan. Prov man utsätts för om man inte ger upp.  Men för mig en god vän såklart. Det värdefullaste man kan ha. För alla andra där på kåken också. Det fanns inte en flicka i byn som inte ville ha honom. Han kunde få hur mycket kärlek han ville. Ändå fanns det aldrig någon som kunde ge honom tillräckligt med kärlek. Scenernas demon som äter av en och lämnar bottenlösa tomrum. Jodå jag har en del av det där i mig också. Men aldrig alla hans trånande flickor.

Fast det tjänar såklart ingenting till att dyka ner i allt det där gamla. Det har varit. Det mesta är inte ens värt att minnas. Några få guldklimpar får man förvara nära sitt hjärta. Skiten får man lämna efter sig. Låta den förmultna. Det gör jag gärna. Man skall låta gamla spöken vila i frid. Jag har ingen vilja att väcka ett enda av dom. Hur än mycket de en gång betydde för mig. Min tid är ändå nu. Japp så är det.