Regn. Kyla. Ovärme. Ihållande regn hela dan. Himlen gråter för någon. Kanske. Eller inte. Det finns mycket att gråta över i världen. Om regndroppar var tårar för eländet skulle de aldrig sluta falla. “Sommar” handlar om Auschwitz idag. På morgonen läser jag om folkmorden i Srebrenica. Någon postar en artikel om övergrepp i Kongo där det berättas bl.a. om en flicka som brutalt våldtas och sen “spikas upp som Jesus på väggen”. Det är helt enkelt för jävligt i världen. Här sitter jag. Jag sitter här och gör inte ett skit åt det där. Visst måste jag också då vara ansvarig. Ja antagligen du som läser det här också. Tro inte att en inbetald medlemsavgift till Amnesty befriar dig från skuld. Vi är helt enkelt själviska jävlar. Vi som skyller på “Ondskan”, den “vi inte kan göra något åt”, när det hela tiden egentligen handlar om att vi inte orkar göra skillnad. För det är i det allt ligger. Det finns ingen faktisk “ondska” eller någon faktisk “godhet”. Kyrkan och Hollywood kanske försöker få oss att tro det. Men det som är gott för den ene är ont för den andre. Tänk på det nästa gång du slår ihjäl en mygga min vän. Slå inte bara. Tänk den där tanken innan du slår. Är du en av de faktiskt “goda”?
Nej det som är den verkliga synden, och jag använder synden i oreligiös mening eftersom jag inte känner ett bättre ord, är att stå bredvid och inte låtsas om att saker man för sitt liv inte vill skall hända, händer. Det är vi som inget gör som borde ställas inför krigstribunalerna och dömas och fängslas. För vi är värre än de som vi säger är de skyldiga. De skyldiga trodde i alla fall på något. Tror att de gör gott i sitt vansinne. Vi andra bara blundar och bara låter det hända fast det är vi som har makten att stoppa vansinnet eftersom det är vi som är de många. Vi borde alltså resa oss och göra något. Eller hur?
