Day: 17 July 2015

Småsve. Envetna. Massor. Svensk sommar. Hör till såklart men gillas inte. Men inget att göra något åt. Småsve eller jordbävningar. Man får välja fritt. En av dom måste man acceptera.

Min längtan efter obruten horisont tilltar. Skogen spär på det där. Tills det blir som en kokande kittel, en tryckkokare som nästan exploderar, den som bara havsvågor och obruten horisont kan stilla. Hudiksvall är närmast. Så det brukar bli dit vi åker. Nu med rätt bra Sushi tillgänglig är det dessutom ännu en anledning att åka dit. Dackes en annan och ett bageri på ICA Maxi i samma stad som bakar matbröd som verkligen inte går av för hackor. Man får söka det gula brödet. Sen längta tills man kommer hem och får äta av det.  Fast man kan såklart lägga det i picknickkorgen också och ta det med ut till Hölick. Äta det där på en varmklippa när havet och med vindar från Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen i håret. Sällan smakar en macka med köttbullar (vegetariska (ja jag vet!)), ost, tomat, gurka och en klick hemlagad potatissallad så bra dom där. Det blir inte bättre. Borde sköljas ned med ett glas Rose’ såklart men det får bli den dag bilar blir självkörande. Ser fram emot det.

Livet är gott alltså. Yngste sonen gräver fram urberget här.  Kraften. Eller kontakt med kraften. Hela huset står ju på det där och källaren är uthuggen ur det. 500 miljoner år gammal ligger den där stilla och trygg. Jorden sägs vara fyra och en halv miljard år gammal. Ung eller gammal handlar om perspektiv igen. Jag, nära sextio, känner mig i alla fall ung när jag sätter mig på den där hällen. Och visst kan vi kommunicera berget och jag. Nej vi kanske inte kan föra en diskussion. Jag är för otålig för det.  Men det stillar mig. Det är inte så bråttom och det värmer min rygg om jag sträcker ut mig på det en solig sommardag. Dessutom är det samma urberg här som det jag sitter på ute i Hölick. Man behöver alltså bara sätta sig här för att känna de där vågorna som slår mot en halv miljard år gammalt berg. Ett hav som äter en nanometer av det i taget för varje våg som rullar in och ut igen.

Det nygamla rummet är klart. Dags för andra projekt. Allt rullar vidare. Är så enkelt. Jag bara följer med. Det är dessutom fredag idag. Men vi klämmer väl en till film som varje annan kväll den här veckan. Alla är inte bra. Det är stor chans att man rullar igång smörja. Men inte de heller gör så mycket. Jag sitter bara där. Har inte ens blocket med mig. Ingen tidning. Ingen bok. Inga utskrifter. De som känner mig vet att det inte hör till vanligheterna. Men just nu är det bara så att det där andra inte behövs. Jag låter mailen samlas i inboxen. Frågorna får bli obesvarade. Det får komma annan tid för dem senare.

Imorgon var min tanke studio då. Eftersom det skulle bli dåligt väder. Men nu ser det då ändå inte så farligt ut. Man kanske får ändra planen. Det får bli som det blir eftersom det är som det är.

Fredag redan. Vad är det som händer. Man hänger inte med. Veckor går. Semester går. Här stå jag och ser allt fara förbi. Jag som precis börjat vänja mig. Mina axlar som nästan sjunkit ner mot normalläge. Men fredagen är i stort sett ännu oskriven, liksom helgen, liksom en semestervecka till. Japp njuter. Måsten saknas. Det är lugnt. Ett rum är renoverat. En till film genomtittad, rätt bra dessutom. Ovanligt.

Jodå man skulle kunna tänka sig det här livet också. Att bara gå omkring och finnas. Ja och man är ju där. Finns. Inte så mycket mer. Men snart suger det väl till inom en igen. Den där driften att skapa något. Jag har alltid haft den. Kortlekarna har inte behövts som tidsfördriv i mitt liv. Det har alltid funnit något dit elden inom mig drivit mig. Vad det nu skall bra bra för. Det finns enklare sätt att leva ett liv. Mycket enklare. Flyt med bara så tar “de” hand om dig. Jag klarar mig själv. Tar hand om mig själv.

Den gamla damens bär är fortfarande gröna utanför fönstret. Man kan mäta tiden efter dem också. Allt är senare i år. Vi befinner oss bara i början av juli. Inte i slutet som almanackan säger. Den är för statisk. Vi är för statiska. Tiden är det inte. Inte livet heller. Man får vara lite flexible i sinnet också. Anpassa sig efter det vi tror är vår verklighet. Som kanske är det. Verklig i alla fall från vårt eget perspektiv.

Imorgon har jag planerat in studio. Om inget annat händer. En dag att bara leka på. Det är ännu mer in i det blå. Där mår jag som allra bäst. Så är det. Det spelar ingen roll vad andra tycker. För de mesta. Ibland betyder det såklart allt. Alla vill bli omtyckta för något. Inte så svårt det där. Man behöver inte blanda in föräldrar som inte såg en och annat i det. Vi vill finnas till också utanför oss själva vi människor. Är det så konstigt? Att få sitt värde bekräftat på något sätt. Ja ibland handlar musiken om det. När den är klar. När den ligger där. Men inte i studion. Då är det bara skapa. Underbart och bara underbart. Inget annat. Man önskar att det bara varit så efteråt också. Men om ingen lyssnar är djävulen där och viskar hur värdelös man är. Osedd. Ofinnandes. Men jag har lyssnat på en kille från Ljusdal ett tag nu. Fantastiska produktioner. Men han ofinns musikaliskt han också. Man kan alltså dra slutsatsen att det kan vara nog så fantastiskt utan att det är “bra” ute bland folket. Det finns hur många som helst som inte syns men som är hur bra som helst. Men ändå blir det några få som syns. Japp på de små tillställningarna också. Samma är bäst är mantrar. Näpp tror inte det!

Min dag tänker fortsätta utan speciellt stora åthävor. Sätta upp en gardinstång skall jag. Upp med en rullgardin. Dammsuga lite. I det finns jag kanske inte heller för någon annan men det skall göras. Det är inte konstigare än så. För man finns i det man gör. Det är bara de som inget gör som aldrig fanns. Tänker man på saken så är de väldigt få. De flesta gör ändå saker. Det är en massrörelse. Låt vara att de som tycker att andra skall göra saker är en större rörelse men det är en helt annan historia. Den som vi tar sen. Någon annan gång. Efter semestern.