Day: 20 July 2015

Har man sett havet så har man. Det är lättare att leva efter det. En själ i exil behöver inte mer för att klara några veckor till. Så det så. Att bara komma bort en dag hjälper. Det är semester och den här gången har jag tamefan i mig semester. Inboxen växer. Jag noterar men gör väldigt lite åt den.  Det är nytt för mig. Helt nytt.

Kollar in “Orange is the new black” och gillar. Vi kör två avsnitt ikväll. Japp kommer att kolla in hela skiten. Bra att ha som fredagsräddare framledes.

Livet är således så gott som det kan bara. Nu “Vinsenterna” och UL gnäll innan sömn. Någon säger att det är bara de som inte har något att ge som söker uppmärksamhet. Är det verkligen så!? Japp kanske det. Men jag tror just det där är bullshit. Som om inte de upphöjda söker uppmärksamhet. Att ta bort den från dem är som att skjuta med en magnum rakt in i deras bröst. Så hur blev de upphöjda? Hur blev de geniförklarade? Alla söker uppmärksamhet! Alla vill bli älskade. Inget konstigt med det. Har inget med vad man gör att göra. Folk snackar skit. En del kan snacka skit och sen citerar folk den skit man säger. Vips så har den blivit sanning. Diare’.

Överlever nu efter hav. Tror jag. Kanske. Men längtan söderut kvarstår. Smyger runt inom mig. Iväg och bort från idioterna. Vilka de nu är. Den störste jag själv men andra kommer inte långt efter.  Om det nu är den minsta lilla tröst.

Inget musikuppträdande ännu i år. Zero. Zip. Död. Det är som det är. Det mesta verkar för förutsägbart och tråkigt. Tycker jag. Andra gillar. Helt OK för mig. Vill ha något fräsch. Såg AC/DC på Göta Lejon 1979, senare sen i Göteborg. Klubb versus arenarock. Olika men samma. Men igen och igen och igen. Inte min grej. Spiralen är min väg. Inte cirkeln. Därför inget Friends Arena i söndags. Har gjort det där. Avklarat.Vi uppleva annat. Nytt. Inte stanna kvar.

Så inget alltså. Zip. Zero. Null.

Havet ropar på mig. Så vi sätter oss, K och jag,  snart i bil och far österut. Så långt det går utan att köra ombord på ett fartyg. Måste härifrån en stund. Orkar inte med Lo(o)s och inbilskheten ibland. Kräks. Blir sjuk av den.Orkar inte finnas i det här trotts bubla med förstärkta väggar och utanförskap.

Ulf Lundell’s karaktär gör ner Henning Mankell’s skrivkonst i Vinsenterna. Vilken sopa. Ja i alla fall där. Något fel är det på någon som inte kan ta till sig Mankell. Är det avundsjuka det där. På sålda upplagor. Är han också ansatt? Som jag? Som mig? Mig eller jag? Viktigt enligt dragspelaren. Andra med. Jag vet inte vilket som är fint och RÄTT. Trött på “rätt”. Blir lite trött på U.L. också för hans karaktärer är, måste vara, så mycket av honom själv. Ja det tror jag. Kan inte vara på annat sätt. Det är bara att läsa hans blogg för att fatta det. Jag kan nästan förlåta herr Lundell för det där för att jag håller honom för ett av samtidens genier. Det har jag framfört. För upphöjd för att tacka. För upphöjd för att gilla något så vanligt som Mankells skrifter. Dylan, Lennon och Young skiter däremot bara guldägg. Det är fånigt. Men OK vi är oense. Han är fortfarande stor. Fast mindre nu då. Jag har inga gudar. Han har fler. Behöver ledstänger i sin vilsenhet.

Men österut alltså. En kanna kaffe prepareras. Redo. Se hur andra bor. Lukta på havet. Mer behövs inte. Därifrån kan jag hämta energi igen. Så att jag kan klippa klart gräsmattan. Tåla att finnas och existera ett tag till här i min självpåtagna exil. Tills det är dags igen. Tills man måste fly. Försöka fly från sig själv. Men vem kan det. Hursomhelst, havet hjälper och tröstar när man förstår att det är omöjligt. Alltid något.