Slödag. Soffdag. Vinsentläsardag. Vill man sen avsluta den med en pizza får man åka till Färila och köpa. Värma den när man kommer hem. Äta. Sju mil för en kall pizza. Men gott om man sköljer ner med en cola. Sen film. Riktigt bra. Följer upp med två avsnitt av Orange is the new black. Semester. Är det sådär man lever semester i min ålder? Vad vet jag. Rätt ofarligt ändå. Det där slöa livet. Pallar det inte hur länge som helst. Hursomhelst. Tror jag. Pensionärsliv är inget att längta till.
Jag “utvilar”. Kan man säga så istället för “vilar ut”. Ja om man är en erkänd författare kan man. Inte som ocool gubbe antagligen. Då är det “fel”. Som erkänd “nyskapande”. Olika men samma. Men man kan ändå vandra sin egen väg. Skriva “utvilar” och stå för det.
Mörker ute såklart. Svart. Inte var det väl svart i början på juni motsvarande tid tillbaks från sommarsolståndet. Det är något konstigt. Varför smyger sig ljuset på men mörkret liksom återvänder som om någon slog av lampan. Det är något problematiskt med det där. Att förstå alltså. I alla fall för en som mig. Man behöver fler vakna år i universitetsaulor. Kanske. Eller inte. Vissa saker behöver man inte förstå. Det måste man också förstå.
Några kapitel kvar nu bara av Vinsenterna. Gnällbok med poänger. Är det sådär jag låter också. Gnällig. Gubbar i min ålder bara gnäller. U.L. med. Men jag tycker inte att det var bättre förr. I alla fall inte det. Den bästa tiden är nu. Det står jag för. Jag blir inte lyckligast i det gamla. Eller av att återvända. Inte när det finns så mycket nytt att upptäcka och kasta sig in i. Leva i. Återskapa sig själv i. Det är gott att leva i förändring. Stillastående är död. Se på hajen. Slutar den röra sig så dör den. Det är samma med människor. Gubbar och gummor lika. Men konstigt nog gillar jag UL’s gnäll. Det finns poänger i det nämligen.
Så det är vad jag tänker ägna mig åt nu. Läsa ut Visenterna. Lämna en bok till bakom mig. Det är en lycka att öppna upp en bok för första gången och det är ett lycka att läsa ut de flesta. Ibland separationsångest såklart. När de är för bra. Men oftast lätt att gå vidare. Som i livet. Man behöver inte spara allt det gamla. Man kan gå vidare utan en massa också. Jag minns sällan författare eller boktitlar. De är inte viktiga för mig. Så frågar man vilken bok jag läser och av vem så vet jag sällan det. Innehåll är min grej. Samma med film. Samma med musik. Jag skiter i om det är Dylan eller Stones eller Nietzsche eller Schopenhauer eller Bergman eller vad det nu är. Jag liter på vad jag själv tycker. Testar dem alla. Jag är ute efter att hämta in och skapa mig en egen åsikt inte att få beröm för att jag läser/ser/lyssna (på) alla dessa “GODKÄNDA” figurer. Behöver man verkligen andras godkännande av vad man tar in. Gillar man Camilla Läckberg eller Dansmusik eller Småstadsliv så är det faktiskt OK. Det är inget dåligt med det alls. Vi är olika. Vägt blir det samma. Man får tycka att Bergman gjorde skräp. Eller fatta att man inte fattar. Så är det för mig. Jag fattar inte det stora i en masa saker. Men ibland över tid så gör jag det. Fattar sådant som jag inte fattade förut. Man växer. Eller man bara förändras. Hårdrockaren börjar spela fiol. Bilmekanikern faller för abstrakt konst och plockar ner playboybrudarna. Det går liksom åt olika håll. Livsresan. Man formas av livet. Blir en annan hela tiden. Just det är det fantastiska med alltsammans. Ja, att man, om man har öppna ögon och vill kan se och lära sig nytt.
Fast man kan tycka sådär såklart. Men har ingen röst att förmedla dylikt med. OK det med. Man lägger sig istället. Läser klart sin bok och drömmer drömmar som man sen inte minns. Inget fel med det. Inte med och inte utan semester.
Godnatt!
