Att ge sig ut och resa med en bil som gått 31000+ mil är alltid lika spännande. Det behöver egentligen bara vara resor på tio mil för det, men ger man sig iväg sextio mil och mer och skall hem sen igen så blir det såklart graden mer spännande. Skall man komma hem igen? Har man bilen med sig? Måste man köpa en ny bil? Har man råd med det? Har man råd med reparationerna?
Jodå, jag har alltid haft gamla bilar. Bilar som krånglat. Som stannat både här och där. Oftast där. Flest gånger har det inte funnits någon att ringa och fråga om hjälp. Man har stått där ensam och försökt att komma på en lösning. Hur skall man komma hem med alla grejer. Hur skall man få hem bilen. Numera dock löst med en assistansförsäkring som blivit väldigt flitigt utnyttjad.
En del har nya bilar. Som servas enligt servicebok. Man åker mellan a och b som om allt alltid fungerar. Går det sönder så fungerar det då också. Hyrbil och hej vad det går som om inget större har hänt. När det börjar närma sig lite mer service så byter man såklart bara bil och sen är det problemet ur världen. Resan kan fortsätta och fortsätta och fortsätta…
Jag är såklart avundsjuk på det där. Jag är nu ändå en avundsjuk jävel. MEN FAN VA SKÖNT ! ! ! Varför är inte mitt liv sådant? Men det gäller såklart inte bara bilar. Jag säger bara HANTVERKARE. Jag såg några idag som jobbade på ett hus. Flera stycken. VA!? Ropas det “hantverkare” här så slutar det med att det är jag som ligger under en maskin i kalsonger och reparerar den hela natten. Ja och går något sönder så är det jag igen som bygger något som ersätter det där som går sönder. Tänk vad skönt det vore att bara tänka “hmmmm…. vad har nu <<hantverkaren>> för nummer?” eller SÄGA DET, eller söka upp numret på hitta och slå det? VA! Jag dånar vid tanken. Och tänk vad glad K skulle ha varit. Bara det!
Jag skulle såklart bli förvånad om jag någonsin kom till den där punkten med ny bil och möjligheten att anlita hantverkare för det mesta här i hus och företag. Men det är såklart mest mitt fel. Drömmare förtjänar inte det där. Man måste vara beredd att sälja större bitar av sin själ än vad jag är för att få det sådär. Lite gilla banklån för det första. Gillar man inte så får man stå sitt kast. Så är det bara.
Så klaga kan jag väl i alla fall inte. Inte vara bitter över detta faktum heller. Det har funnits vägar mot pengarna i mitt liv också. Jag har bara valt andra vägar som känts mer roliga, livsbejakande och spännande.
Jasådär tänker jag utan för en ICA affär i Ljusdal. En ung kvinna i nära trettioårsåldern kommer ut med sin lille son. Hon packar in grejerna i en vit XC70 eller vad dom där bilarna nu heter. Den är fin och välvårdad. Ny. Hon ung. Tio gravidkilon kvar. Sympatiskt. Blonderad. Antagligen finns också en man och en sambo hemma eller på jobb. Hon spänner fast pojken och åker iväg och verkar inte ha några problem som helst i världen. Ja som det ser ut från mitt perspektiv då såklart. Är hon lycklig? Det framgår inte. Pojken verkar hursomhelst glad. Men hon? Hon ler i alla fall inte åt världen. Ser lite sur ut. Missnöjd. Och kanske blir man inte ens lycklig när man är ägare till en sådan där Volvo XC70. Men just då där inbillar jag mig att hon är det just för att hon och hennes make, för jag tror dom har gift sig, stort bröllop med villan som säkerhet, har köpt den där bilen med en del av huset som säkerhet. Man skall ha ett till barn. Platsen behövs. Hunden skall också få plats. Men hon är såklart långt borta med son och bil och allt när jag far därifrån med en oro i kroppen om jag skall kunna ta mig alla milen hem i vår röda Franska bil som gått 31000+ mil och imorgon skall få många fler mil (hoppas man) lagda till dom.
The story continues here. I hope…
