Month: August 2015

Vinnarnas almanacka skriver trettioförsta i augusti idag. Vem kan förstå det!? Trotts en del gula löv på björkarna. Den första september imorgon. Det ÄR höst. Vi är inte PÅ VÄG MOT höst utan DET ÄR höst. HELVETE! Man vill kräkas. Skrika

“Inte än, INTE ÄN, rädda mig!”

och göra det med sina lungors fulla kraft. Men man gör inte det därför att andra kan höra. Knyter handen i fickan och låter skriket eka tomt där inuti huvudet. Blanda sig med de andra ångestskriken som rullar runt där uppe.

Nej jag är inte redo för höst och vinter. Jag som inte ens kan fatta att hösten är här nu. Att man måste igenom allt det där kalla och eländiga igen. Nej jag vill INTE!

I N T E ! ! !

I N T E ! ! !

I N T E ! ! !

Fast det måste man såklart. Vad har man att sätta emot? Man är med i pjäsen och måste spela sin roll. “The show must go on”. Så så får det bli.  På gott och på ont.

Fast jag gillar såklart höst egentligen. Kanske är det så enkelt att vi barn födda på hösten också automatiskt har positiva känslor för den. Evigt inristade spår av längtan till födelsedagar. Men det är mest det där lugnet som lägger sig efter sommarens måsten som tilltalar mig. Hösten tillåter innenörderi utan dåligt samvete. Man kan ge sig hän på riktigt. Men kanske är också är allt det här rester efter “förr”. Skolterminernas start, läsårets begynnelse för evigt inpräntat inuti oss. Nog startar vi ofta våra projekt på hösten. Avslutar dem till sommaren. Som om vi gick där i skolans inrutade tillvaro och  som om just detta inrutade, schemalagda vore det naturliga. Det enda sättet att leva. Det  R I K T I G A  sättet.

Månen lyser starkt som en trimmad strålkastare i natten. Väcker mig flera gånger med sitt starka reflekterade vita ljus, starkt lysande också  genom fördragna gardiner. Den galnes vän. Månen. Så naturligtvis min vän. Ett sällskap i natten. Jag kan tryggt somna om i en säng som för tio femton år sedan borde fått nya madrasser men som inte fått det. Gamla tunna som rådbråkar den som ligger där. Det kan inte månen göra mycket åt. Inte min plånbok heller. En drömmares plånbok är alltid tom. Men galen förresten. Är inte den som inser sina svagheter och begränsningar mindre drabbad än de som inte gör det. Den som vet att han är galen egentligen mindre galen än den som skriver sig som frisk. Den ointelligente mer intelligent än den som skriver sig som intelligent. Visst är det så. Det största problemet att inte kunna se sig själv från han/hon/det/guds perspektiv.

Nu lyser solen där ute. En höstsol. Eller sensommarsol. Kanske är det höstsolar på himlen först från och med imorgon. Augusti hör väl ändå till Sommaren? September till hösten. Strumporna är fortfarande av. Jag sitter här på kontoret med bara fötter. Det tycker jag om. På lunchen tassar jag ut i fortfarande daggvåt gräsmatta och intar Bollnäsfil med ostmacka i trädgårdsstol där ute. Det älskar jag. Det livet mitt i allt det andra.  Det behöver inte vara så förbaskat svårt att leva egentligen. Inte i Åkes värld i alla fall.

ps Är det någon som vet vad insekten heter så skulle jag också gärna vilja få veta. Stor som en humla. Lä som en humla. Luden men skalbaggslik. ds.

Idag besöker vi “Lingonberg” och “Lill-Helvetet”. Två av våra bärplockarställen. Namnet “Lingonberg” har vi hittat på själva såklart. Namnet Lill-Helvetet hittade säkert en skogsarbetare på någon gång för länge sedan när han låg frysande och kall i sin koja. Det fäste så väl i medvetandet hos folk  att det hamnade på kartorna sen. Jag gillar stället för att det ligger mitt ute i vildmarken. Det känns i alla fall så. Voxnan rinner, nej rusar förbi,  strax bredvid. Kopplar mig till Edsbyn och det som ändå är hemma. Ja på något sätt. Fast jag bara åker förbi.  Här finns björnen, älgen och vargen nära. Man kan inte ger sig ut i de här skogarna utan att känna närheten. Älska att de vilda finns där. Eller stanna hemma. Gråta över att människan inte alltid är nummer ett.

Lingonberg heter något annat okänt i verkligheten. Det framgår såklart med all önskvärd tydlighet att vi plockar lingon där. Men idag plockas hallon. Men jag tankar också kraft där. Den där dalgången man skådar ut över just där. Övre Lomsjön där nere. Den har ett lugn över sig.  Ett lugn som smittar. Sakta tar sig Loån genom dalgången för att försiktigt men kärleksfullt gifta sig med Voxnan några mil nedströms. Längtan till havet delar vi.

Berget på andra sidan har sin dramatik. Stupet som vi besteg med barnen för länge sedan som ett äventyr. Grattis nöje under en tid när vi inte hade råd med andra nöjen. Men med kaffe, saft och några bullar blev det en fest och ett äventyr. Nu sitter jag alltså på en stock och tittar ut över dalgången från den andra sidan. En blå kaffekopp och en näve jättebilliga mariekex i händerna. Ute smakar kaffe som bäst, det är bara så. Speciellt när man sitter här på en nedblåst trädstam som barken har skalats av på så att den är len och skön att sitta på. Ja utsikten gör såklart sitt till.  Det är så vackert så att man dånar. Ja och det är vid de här tillfällena jag fattar varför jag bor här. Hur skulle man kunna leva utan det där? Jag har svårt att tänka den tanken. Men dualiteterna såklart. Det schizofrena. Behovet av mer än ett. En gåva det också. Varför skulle längtan till det urbana, städernas brus och larm och möjligheter, ligga i motsatsförhållande till det här. Det är tillsammans som de gör mig till en hel och komplett människa.

OM jag hade haft lika mycket pengar som Notch så var det här som jag skulle bygga mitt drömhus. Det behövde inte godisautomater och biorum och allt det där. Bara enorma fönster ut mot den där sjön där nere och mot bergen där på andra sidan. Ja mot stjärnhimlen också. I sovrummet.  Sen skulle marken vara min tusen meter åt varje håll från huset och hela vägen ner mot sjön. Man skall inte kunna se ljuset från en granne där på kvällen. Ja och ville man nu ha excesser i de där kunde man ju bygga sig en jävligt lång vattenrutchkana som gick från badrummet ut i sjön där nere. Hoppa ner i röret strax bredvid badkaret. Fanns det bara en lift som tog en tillbaks upp så kunde man ju hålla på att fara i den ett tag. Fast kanske skulle man springa upp såklart för konditionens skull. Ja så fick det nog bli. Men å andra sidan hade man en lift så kunde an ju ha en privat skidbacke där på vintern. Fast å andra sidan är det ju till Portugal eller Grekland man far till då. Januari till April. Under svarttiden.  Så den skulle få stå oanvänd. Ja men nu är man ju inte Notch. Eller ens har hans stålar. Lika bra är kanske det.  Fast lite roligt skulle man kunnat haft. Om man haft dom. Eller en del av dom. Kanske. Eller inte.

Men tänk vilken tur det är att drömmar är gratis. Jag drömmer mycket och gärna. Jag vet att man lever så länge man kan drömma om saker. Döda drömmer inte. Säkert!

Men det gäller utsikt också. Att den är gratis. Gratis är gott. Hallon med. Blåbär också. Det är bara att ta för sig. Lyx. Så en dag i lyx alltså. Utan Notch dollarstinna konton.  Lycka ändå.

Det krävs ett visst mått av mod att åka så långt ut i skogen som till Lill-Helvetet för oss. Dit där väglöst land tar vid. Har man en bil som inte helt säkert startar vet man liksom inte hur det skall gå när man vill hem igen. Startar den inte är det liksom förbaskat långt att gå. Jävligt långt rent utav. Har man inga vänner finns det liksom ingen självklar man ringer till och ber om hjälp heller. Man står där man står. Eller går hem. Men allt går bra idag alltså. Inga problem. Lycka igen.

Hur enkelt är det ändå inte med det där med lyckan…

Bunkring idag. Vi gör en sådan tur åt Bollnäshållet eller åker åt något annat håll en gång i månaden. Handlar mat för tre tusen spänn och allt annat sådant där som behövs för att leva en månad. Fast vi glömmer bort systemet idag. Glömmer bort!  Tänk vad åldern gör med en.  Fast det har kanske har med viktigheten i det hela att göra också såklart. Möjligen.Man prioriterar som man prioriterar.

Med en bil som numera faktiskt startar efter att undertecknad hobbyarbetat med den i söndags så gick det där som en dans. MEN, på hemvägen börjar servicelampan att lysa. ABS. En sensorjävel igen gissar jag. Dyra som fan är de. B I L J Ä V L A R ! ! !  Ja ja man kan släcka den där lampan också. Det är väl det billigaste sättet att åtgärda det där problemet. Vi får se vad det blir.

Vardagar är annars inte optimala för handling. Man blir (läs jag) lätt lite stressad när man måste bryta allt det där man är mitt uppe i. Jag är en slow starter. Det tar en stund att ta sig ner i den där riktigt kreativa koncentrationen. Sen när jag då väl arbetat mig ditt vill jag ogärna därifrån. Ja just det. Telefonörer och oannonserade besökare kan märka av det där.  Men det måste vara så. I alla fall för mig. Jodå jag gillar mämniskor. Men jag gullar att jobba också. Tråkigt nog går inte alltid socialt prat och mitt jobb att kombinera i realtid. Jag är den förste att beklaga att det är så.

Får se Edsbyn idag också. Det var länge sedan nu. In och hämtar pärmar hos min revisor. De har stått där och samlar damm ett tag när bilen har känts för osäker för att transportera mig dit och hem igen för att hämta. Väl där åker man såklart förbi alla de där byggnaderna som man har minnen tillsammans med.  Människor jag känner igen ser jag sällan nuförtiden. Känner inte mycket heller längre. Det fanns en speciell känsla för “byn” förr ändå. Man var tvungen att åka igenom en sväng om man passerade. Jag gör sällan det nu för tiden. Åker bara förbi vägen förbi Ön och tänker inte mer på det. Jag längtade därifrån så det gjorde ont en gång i tiden. Ja och jag förstår varför idag. Det var 38 år sedan jag stack. Här har tiden stått stilla. I alla fall till det yttre. Det händer fan i mig mer i Lo(o)s. Ja ni fattar.

En båt med femtio flyktingar sjunker. En lastbil full med kvävda flyktingar efterlämnas efter en väg. Man blir förbannad! Sådär kan vi ju för fan inte ha det. Lösningen är enkel. Låt flyktingar liksom andra människor få använda flyg, tåg och båtar och ha möjlighet att söka asyl närde kommer fram utan ersättningskrav på transportörerna som idag.. Då slipper vi all den där skiten. Måste hantera det på rätt sätt. En båtbiljett från Turkiet till Kos kostar femtio spänn. En osäker gummibåt köpt av flyktingsmugglare kostar hundra tusen. Helvete!!! Det borde inte vara så svårt. Dom som flyr idag  kan vara vi själva i en annan tid. Hur skulle vi vilja bli bemötta själva? Alltsammans bedrövligt och tarvligt hanterat av politiker och organisationer. Men man kan inte tänka så mycket på det där för man blir så förbannad. Får hjärnblödning. Riv FN-skrapan och bygg upp något nytt. Något som fungerar. Styrt av människor som handlar istället för att prata.

Nu skall jag jobba lite. En timme. Ja mer blir det inte. Sådana är bunkringsdagar.