God dag Jag använder detta medium för att informera dig om transaktionen för överföring av $ 21500000 (Tjugoen miljoner fem hundra tusen dollar) i min bank i Kina till dig som en mottagare. Det kommer att bli 100% säker, är den finanschef för den avlidne kund. Vänligen kontakta på min privata e-post nedan för eventuella frågor och ytterligare information. Med vänliga hälsningar, sjöng Chin e-post: chinsang001@gmail.com
Mitt projekt VSCP fyller femton år idag. Femton år är en lång tid. Man kan inte driva ett projekt under så många år och göra det utan egentlig framgång utan att vara galen. I alla fall antagligen inte. Alltså, inte lite galen, sådär man skriver. Förmildrande och lite sött sådär. Vem vill inte vara “lite galen”. Nej man måste nog defacto vara helt galen för att gå igenom det här. Dag efter dag i femton år. 5475 dagar. Dåligt med pengar. Sexton timmars arbetsdagar. Vardag som helg. Sällan en klapp på axeln. Vinter som sommar. I uppgång och i nedgång.
Jag brukar säga att det jag gör bara handlar om att förändra världen. Ja jag brukar faktiskt säga “jag skall förändra världen“. Det är mitt mål med VSCP. Jag tror verkligen på att det jag gör kan förändra världen. Ja och jag vet att det provocerar. Att det flinas öppet och i smyg när man säger sådär. “Vem fan tror han att han är?” Därför älskar jag att säga just det mer än allt annat. Verkligen älskar det.
Det har aldrig funnits en enda människa som har förändrat världen utan att ha bestämt sig för att göra det. Japp. Å andra sidan finns det säkert miljoner som jag som säger att de skall förändra världen men sen ändå inte lyckas med det. Men faktum är att vi alla försöker. Också i det finns en vinst. Det vet varje idrottare. Ingen vinner en enda match som inte tror den kan vinnas innan den har spelats. Att kämpa och tro på något är en seger det också. Att inte göra det är den verkliga förlusten.
Men galen måste man vara. Turligt nog finns en trösterik lycka i att vara just det.
Så femton år idag. Om jag orkar femton år till vet jag inte. Troligen inte. Men lever man så kanske. Det är fortfarande roligt det här varje dag. Nåja. Nästan. Det är mest kamp.
Enklast är det såklart att följa de andra. Göra lika. Satsa på det som är hett just nu. De har varit många de där heta projekten under de här femton åren. De har kommit och gått. De flesta har de facto dött också. Alla? Ingen har ens någon aning längre om att de en gång ens har funnits. Så fungerar det ju. De vrommar förbi en som snabba, nya, skinande bilar de där projekten. Pengastinna. Omskrivna. Själv tuffar man fattigt på. Man ser dom sen där längre fram i diket. Ingen skriver om det. De som följer. Icketänkare. De som alltid följer de som det skrivs mest om har redan hittat någon annan att följa.
Så grattis på dig VSCP idag. Ett projekt och ett liv. Något att tro på och hålla fast vid. Ett år till skall vi väl i alla fall klara av. På något sätt. Det tar tid det där att förändra världen.
Man kommer till den där punkten när man inte har mer att säga. Det känns så. Man borde stänga ner och avsluta. Om man kan. Jag vet inte. Kanske. Borde det. För världen tillhör de vackra och de roliga, ja och jag tycker det är OK. Jag kan leva med det. Vem uppskattar inte de vackra och de roliga? Man får sova på saken. Ja det får man. Länge. So long eller nått.
“Jag tror man befinner sig i fel rum om man är smartast av alla inblandade där i rummet” – Alice Teodorescu – http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/582925?programid=2071
Jag har en god dag. Ja andra dagar brukar vara det också. Men det är vädret. Eller D vitaminnivåerna. “Bradagar” skapas. Eller infinner sig. Jobbar såklart. Men äter lunch ute i det gröna. Med bara fötter i gräset sitter jag där en stund. En katt bredvid. En macka. Fil. Kaffe med såklart. Nog måste man ta den där kaffekoppen. Den enda på dagen. Den som har varit två eller i alla fall en och en halv ett tag. Fast jag orkar inte sitta där så länge ändå. Det kan vara hur ljuvligt som helst. Men jag klarar inte av att bara sitta om det nu är en arbetsdag. Jodå, den rastlösheten (äligheten säger vi Edsbybor, ja också vi i förskingringen) kunde jag gott vara utan. Jag kan för mitt liv inte tänka mig en pensionärstillvaro. Var tar livet vägen då? Eller trappa ner. Jobba bara två daga i veckan. Jag ryser vid tanken. Hur skadad är man inte då? Det är antagligen allvarligt.
Men Tyskland skall ha sitt också. Så lite packa. Leverans till posten. Sluttest av några andra tillverkade grejer sen, klistra etiketter och packa i påsar och så ger jag mig på ett kort som är ickefungerande. Det blir alltid en del sådana. Saker som hamnar i lådan för trasigt. Där ligger de. Samlar damm. Men i dag ger jag mig fasiken på att få just det här kortet att fungera. Hittar inget, hittar inget, byter och byter grejer och mäter och mäter och funderar lite och sen mycket och sen lite till av båda och efter fyra timmar hittar jag felet. Ekonomiskt knappast en lysande affär. Men för stoltheten och självförtroendet en riktig kick. Sen vet man ju att någonstans där borta så kommer just det här felet (eller ett snarlikt) att inträffa igen och då har man ju lösningen klar, fix och färdig. En del tid får man se som lärpengar.
Ute har mörkret tagit vår del av världen. Det finns något skönt med det här medelhavsmörka också men man vore en idiot om man inte saknade ljuset. Kärlek ett lätt sinne är liksom detsamma som det där ljuset. Nu smyger det nordiska tungsinnet på en. Bit för bit sätter det sig i själen. Tack och lov så är just et där en förbaskat bra drivkraft i jobbet. Jag är som mest kreativ under hösten. Det är bara så. Från augusti fram till jul sker mina storverk.
Längtan att flytta härifrån har legat i träda under sommaren. Japp, till och med under en sådan här sommar. Men nu vaknar den såklart till liv igen. Japp, vi måste dra. På något sätt. Om det betyder en del av året i annat land (Grekland? Portugal Italien?) och resten här eller om man letar upp öppna landskap i Hälsingland, det vet jag såklart inte. Men januari till april nära medelhavet skulle ge livet en extra dimension. Lyfta lite till. Ja det tror jag. Kostnaden är väl egentligen densamma om man tänker sig att man slipper uppvärmningen här. Tänka sig!
Annars är jag så irriterad att samarbete inte förekommer längre. Eller irriterad är väl fel ord. Uppgiven. Tänk om folket i en liten by gick ihop om ett vindkraftverk. Det kostar ungefär en mille att bygga. Sen tjoff har kostnaderna för el försvunnit. Det betalar sig rätt snabbt. Sju, åtta tio år. Sen håvar man in. Har ökat sin frihet. Men vi kan liksom inte göra sådana där grejer tillsammans. Vi blir liksom pålurade att det inte går. Hos min mormor och morfar i Ämnebo kom grannarna på våren och hjälpte till med vekapning och vedklyvning. Sen drog man iväg till nästa gård. Smart. Man delade på en maskin. Idag skall alla ha en egen. En egen av allt. Ja och allt skall man göra själv. Fast fel såklart. För det mesta har man lurat oss att vi inte kan göra så det anlitar vi andra att göra. Mot kontant betalning.
I en by skulle man kunna trolla bort räntor helt och hållet. Om man ville. Man skapar villapoler bara. Där kan villorna skvalpa omkring som värden. Man betalar tillbaks det man lånat dit. Utom en del. Den delen lånas ut till nästa medlem. Ja osv. Ja så sitter man där med sina andelar av det gemensamma plus som ägare av ett hus. Till slut. Det tar ett tag att komma dit. Men sen. Ja sen, då jävlar är man fri.
Fast vårt hus är ju betalt. Men är å andra sidan inte värt något heller. Så är det ju här. Var det inte så förbannat stort skulle man väl flyttat det till sjönära eller havsnära läge. Eller till Stockholmsområdet och sen sålt det och köpt ett annat i Hälsingland. Men för stort då som sagt. Det skulle aldrig fungera. Fast vem vet egentligen. Vore en rätt häftig grej att göra.
Trummisar är inte att lita på. Det måste man veta. Basister är lite bättre. Men bara lite. Knäppskallar de där instrumentspelartyperna. Det vet alla. Ja alla musiker. Men inte andra. Man skall inte gå in ensam i ett rum med en trummis. Inte utan pepparsprej. Eller elpistol. Ja så nu vet ni det. Utifall ni inte visste.
Jag tänker gå och lägga mig hur som helst. Ja i rätt säng med hur som helst ändå liksom. Klockan är tolv. En ny dag imorgon. Pulsen ligger på sjuttio. Det är väl bra? Det borde man väl kunna läsa lite och sen sova på. Hur vet jag det? Jo fick ett litet demokort idag som mäter puls, uv, temp, fukt och en jävla massa annat oh visar på telefonen. Inte mycket att ha egentligen. Men man kan i alla fall få veta vilken puls man har och om man skal skippa det där solandet. UV index är hur som helst inte speciellt högt nu såhär vid midnatt.
Godnatt!
You may or may not have seen this image on Facebook or Twitter in recent days, by freelance photographer Daniel Etter for the *New York Times*.
Source: Whenever you think of migrants arriving in Europe, think of this image