Month: August 2015

Nog lovas det sol allt. Så långt man kan se är det solar på kartorna. Idag med. Men molnigt i verkligheten. Säkert bara över Lo(o)s. För att vi skall straffas för tillståndet i världen. Men det ger sig mot eftermiddagen. Jag ut och klipper gräsmatta. Det tar hela eftermiddagen. Bra motion fast maskinen den drar sig själv. Två och en halv timme tar det att klippa och man går ju där efter backe upp och backe ner, kord och tvärs och fram och tillbaks. I alla fall blir man trött i benen av det.  De skall ju bära och förflytta allt det där som är ovanför dem. För mycket i mitt fall. Såklart. Gräsklipparen vrålar för tillfället. Trimmad. Man får skynda efter – inte söndagspromenera numera. Luftfilter borde bytas. En fjäder spännas. Alltid är det något. Klarar den säsongen är jag nöjd. Börjar nå läget när man mekar mer än man klipper och då är det dags att byta. Fast det där brukar mest vara i teorin här. Det mekas och svärs några år också innan det verkligen blir byte. Oftast händer det när den verkligen inte startar och aldrig mer kommer att göra det.

K börjar jobba imorgon. Så sommaren är väl officiellt slut här på kullen. Jag har medvetet låtit bli att ställa min klocka om morgnarna medans hon har haft semester. För att vakna när man vaknar. Just det är skönt. Att bara vakna liksom. Ja jag vaknar ungefär samma tid utan klocka som med också. Men det känns seriösare med klocka. Som om man hade ett riktigt jobb som man skall upp till. Och JA egentligen är väl mitt jobb lika riktigt som någon annans jobb. Men ändå liksom. Jag “leker” ju bara hela dagarna. Har skoj. Fast de flesta andra kanske inte skulle tycka det var så skoj såklart. Efter att ha slitit ett tag. Fast det tror dom såklart. Jag tänker inte plocka ur någon deras illusioner. De får gärna tror att jag leker för min skull. Eftersom jag nu gör det. Haha Om nu någon inte fattar varför det.

Min arbetsvecka har startat. Så är det med söndagkvällar om inget särskilt händer eller sker. Å andra sidan slutar jag tidigare på fredagar. Läger av vid sex då istället för att köra till tolv. Så söndagkvällarnas jobb är väl lite kompensation för fredagsledighet kan man säga. Oftast sugen då dessutom. Vill komma igång. Vill dyka ner i mitt. Sjukt såklart. Så ini helvete antagligen. Men jag har aldrig hävdat att jag är helt frisk. Mentalt. Inte fysiskt heller. Bara ibland. Alla har sina ljusa stunder.

Ulf Lundell och jag är förkyld. Honom är det synd om inte mig. Jag ställer inte in gräsklippningen. Han ställer in spelning. Ni vet the show must go on och allt det där. Japp gräsklipparen ingår i det där. Gamla rockrävar klarar sig säkert ändå. Eller också är de så inihelvete sjuka. Kan ju ändå inte jag hävda. Bara förkyld.

Bilen startar ibland. Teorin just nu är att det beror på jordfel. Flera experiment verkar bekräfta det där. SUCK. Letar vidare. Jag blir alltid deprimerad när det är något med bilen. Ja och det är det ju nästan alltid. Köper man en Fransk bil får man såklart skylla sig själv. Men den var röd och fin och ja, jag gillar röda bilar. Trettionetusen mil gör ju sitt till också såklart. Den har färdats mellan Lo(o)s och Alfta och hem igen några år den där bilen. Varje dag. Sen Lo(o)s till Gävle under några år. Fast bara på helgerna.  Men mil har det blivit. Många. Trogen ändå. Det måste man nog säga. Men borde väl egentligen byta. Men hur skall det gå till kan man ju fråga sig? Funderar på en bil till istället. En riktigt risig en. En man kan registrerar på när den här djävlas. Problemet med att bo såhär är ju att man är så förbannat beroende av bil. Det går inte att vara helt utan. Icke!

Körsbären är mogna på den gamla damen utanför mitt fönster. Inte så många i år dock. Fast fler än äpplen. Äpplen verkar vi få högst tio. Bottenår.  Inga hallon heller. Noll. Så man gläds lite extra åt de där körsbären. Jag har aldrig ätit sötare och godare körsbär än de som den gamla damen ger oss. Har verkligen inte varit en körsbärslängtande person tidigare. Men det är ändring på det nu. Längtar varje år tills de mognar. Normalt sker det några av dom sista veckorna i Juli. I år nu alltså. Det säger en del om den här sommaren. Men bättre sent än aldrig är det väl . Fåglarna och vi här i huset delar broderligt och systerligt på de bär som kommit. Rött guld. Ljuvligt!

Men längtan att sätta sig i en bil och dra iväg, ja också en som inte helt klockrent startar, finns där inom mig såklart. Det drar och suger i mig det där. Det har varit för lite hav i år. Eller för lite vatten över huvud taget. Jag behöver vatten och vyer för att överleva. Hur det skall gå nu vet jag inte. Idag sändes det sista “Sommar i P1”. Lokalsändningarna på TV kommer tillbaks på ordinarie tablå  från och med imorgon. Skolorna börjar den hör veckan på de flesta ställen. Det ÄR höst och det finns ingen återvändo. Ja sensommar då. Om man skall vara snäll. Mot sig själv. Sommaren är hur som helst slut. Man kan inte ens låtsas. För även om den där solen skiner där uppifrån en blå himmel så är det en klar skillnad i värme. Det är inte samma sak med finväder i Augusti och finväder i Juli (och juni). Näpp olika.  Fast skönt såklart ändå. Jag skall inte klaga. Inte på det.

MEN JAG VILL INTE HA VINTER. KAN VI INTE FÅ SLIPPA DEN I ÅR.  VILL SLIPPA!!!   SLIPPA, slippa, slippa…. argh!

S N * L L A ! ! !

K vill inte bli fotograderad. Men ibland blir hon det ändå.

Men nu skall jag jobba. Dyka ner i det magiska. Åke värld. Vilket jävla skitnamn förresten. “Åke”. Till och med namnet låter nördigt och töntigt. Jo heter jag inte Lars också. Jag menar “Lasse” det låter som en trevlig snubbe som är med det. Men det är så dags att tänka på det nu. Såklart.

Flaskan snurrar igen. Den har stannat två gånger och pekat ut en av oss redan. Första gången Jompa. Dags att gå sa den.  Ditt liv är över. Sen Lars Jonsäll. Obeveklig saktade den ner och stannade den till slut och pekade den på honom en sommarnatt. En till borta. Nu snurrar den alltså igen. Saktar sakta ner i sitt snurrande. Ännu en av oss i “Södrangänget” som sitter där i ringen kring den där snurrande flaskan skall bort. Ingen av oss vet vem den näste blir. Man ber bara bönen “måtte det inte bli jag den här gången”, “snälla bara ett år till”, som det bara var ett spel, allt var på lek, och inte själva livet.

Ja fanns det nu ens fanns ett “Södrangäng”. Knappast. Ändå sitter vi där allihop i den där ringen. Bundna till varandra av tiden. Det är klart att de flesta av oss sitter i andra ringar också. De är många. De sociala gemenskaper som är och de sociala gemenskaper som varit. Flaskan snurrar runt i var och en av dem och pekar ut dem som inte längre får vara med.

Är man femtioåtta som jag har man såklart levt en stor del av sitt liv. Ja de flesta i min Södranringen är i den där åldern. Några yngre och några äldre. Men ungefär sådär kring sextio ändå. Vi blir färre kvar också såklart. Sannolikheten att flaskan pekar på en själv ökar med åren. Sen får väl inte vi gamlingar riktig fart på den där flaskan när den skall snurras igång heller. Den stannar så jävla ofta. Tätare och tätare är det någon som åker ut. Som inte får vara med. Och självisk borde man ju inte vara heller. Tänka att de andra faktiskt också har liv de vill leva…

Så det känns som allt hastar såhär vid femtioåtta. Fast å  andra sidan titta man på släkten så lever de flesta en jävla massa år. Farsan gick iof tidigt. Farfar med. 70 och 75. Men morsan blev nästan nittio och många är nära hundra i släkten. Så man vet aldrig. Den där pensionprognosen på 86 kan stämma. Eller inte. Man vet helt enkelt inte och på något sätt så känns just det rätt OK. Tänk om man visste. Att nästa år tar det slut. Vilket kaos det skulle bli. Jävlar vad folk skulle förverkliga sig den där sista tiden. Nu är det istället lugnt. De flesta hinner bara diskutera förverkligandet över middags och kaffeborden. “Man borde…” och “man skulle…”  måste vara de mest vanliga fraserna där. Ja och “om inte…” såklart. Hela värden skulle vara en helt annan värld om inte “om inte…” fanns i språket. Kanske kunde en lag trolla bort de där orden. Så att alla måste. En helvetes massa caféer och mysiga matställen skulle vi få. Trevliga affärer också. För att inte tala om böcker och filmer och reseskildringar. Världen skulle helt enkelt bli en lyckligare plats. Edens lustgård. Fast utan gud och “om inte…” Bara människor som förverkligar sig om och om och om och om igen. Ja i en stor hög liksom. Det finns liksom inget slut på det där förverkligandet. Ja OJ!

Annars har det varit soligt idag. Inte varmt. Men solen gör att man liksom lyfter lite. Inte känner sig nedtryckt i marken. I alla fall är det så för mig. Jag blir trettio kilo lättare av sol och fint väder. Gammelgubbekilorna rasar liksom av mig de där dagarn. Magen med. Inte för att jag blir snyggare. Inte ens soligt väder hjälper vissa. Alltså bara lättare. Både i kroppen och till sinnet. Inte så dumt alltså. “Om inte..”

Sen jobbar man såklart. Inspirationen är tillbaks. Alltså är det inte så dåligt. Riktigt hyffsat helt enkelt.  Alla fönster öppna på kontoret. Tassar ut lite barfota i gräset. Fikar ute och äter lunch ute, ja, fast i omvänd ordning. Livet är helt enkelt gott. Sen kommer dragspelaren över på kvällen och pratar lite. Det var längesen nu. Vi sitter och ljuger för varandra en stund på trappen. Som gamla gubbar gör. En bra dag alltså. En bra dag som jag nu skall avsluta med några timmars jobb. Ni vet göra det där som jag helst av allt vill göra i hela världen. OJ! liksom.