Month: August 2015

Ibland möts vi inte ens halvvägs jag och Lo(o)s. Tyvärr tyvärr händer det ganska ofta. Nej det är inte “hemma”. Kommer aldrig att bli “hemma”. Det är bara så. Jag lever i exil. I främmande land. Sen må det vara så att “hemma” är där man lägger sin hatt. Så känner jag nog. Så kullen och det stora gula huset är väl “hemma”. Men inte resten. Det behöv en social interaktion för det. Jag har inte den. Mitt fel. Antagligen. Husarrest handlar det om. Eller kullearrest out in the outbacks. Nått sådant.Kanske.

Det finns tillfällen när ett boende såhär långt från civilisationen frestar på. Som ikväll. Godissuget från helvetet drabbar mig. K stönar också “gooodis” där i soffan. Men klockan har passerat arton. Allt är stängt här. Inget godis synes till någonstans på skåp och hyllor. Jag letar till och i ren desperation efter hasselnötter där i skafferiet. Men ingen tur. Inte ens längst där inne finns det något endaste något som påminner om GODIS onyttigt och gott. Då har vi ändå tre meter skafferi. Skåp lagda till det. Nått sött borde det för tusan finnas där. Jo en tub chokladsås ser jag. Desperationen säger sked och den och min mun. Men när jag känner på den är den i det närmaste tom. Det skulle vara  rena tortyren att börja äta på den. Väcka sockerdjäulen och sen inte kunna tillfredställa den fan för att innehållet i flaskan är slut. Sånt går åt helvete. Det vet man ju. Folk kan börja gråta för mindre.

Jag funderar en stund på Färila. Fyra mil bort. Räddningen om suget efter pizza blir för stort. Ja då åker jag utan att tveka. Men för en påse godis? Eller två. Ja och en chipspåse. En man borde unna sig. Men till och med jag har gränser.  Jag åker inte så långt för det.  Fyra mil dit och fyra mil hem. Fast… Ja var det inte för att bilden känns osäker så kanske jag hade omprövat det där beslutet. Åkt. Men bilen alltså.  Häromdagen vägrade den starta nämligen. Men nästa dag gick den som den alltid går. Surar. Surfransk Renult. Varför har jag ingen aning om.  Hatar bilar. I alla fall tekniken i dom. Gillar bilar som tar mig mellan A och B. Eller tar mig till x och y och z också när mål inte finns. Men den känns inte som ett alternativ ur den här krisen. Icke. Startar den OK imorgon kanske man kan ompröva. Så att man kan fara nästa gång det är kris.

Men utan godis alltså. Utan allt som ens är nära att kunna kallas godis. Visst, man kan röra ihop chokladbollar och äta upp röran utan att göra själva bollarna. Pappas röra kalls det här i huset. Mitt bidrag till bakningen. Snabbfixat. Sött. Fett. Ganska äckligt. Men räddar en ur krissituationer som denna. Sockerdjävulen får sitt. Man blir hög. Hmmm… tål att tänkas på det där. Socker såg jag kakao borde det väl finnas. Bregott? Jodå. En kaffeskvätt. Vanilj? Tamefan…

Ja sen skulle man ju velat skåda stjärnfall inatt. Varför det nu är så förbannat spännande. Men mulet här såklart just nu. Skithelvete! Ja skulle visst ligga moln över oss imorgon också när hela resten av Sverige njuter av högtryck. Jamen JÄVLAR!

Men jag tror nog jag tassar upp och plockar fram den där elvispen. Sen kanske kolla in  “Orange i the new Black”. Ja varför inte två avsnitt. Liksom.  Sen kan man ju titta ut lite snabbt för att se om det är klart väder. Gå ut om det är det. Två stjärnfall per minut lovas det. Ja man skall titta i rätt riktning. K tittar alltid åt fel håll. Säger att jag ser i syne när jag ser och önskar fred på jorden. Slår aldrig fel. Men molnigt just nu alltså . Då får man satsa på ännu ett avsnitt av Orange… eller helt enkelt hugga in på en ny bok. Välja en av de där i bunten som köptes som sommarläsning. Lyx utan like. Ljuvligheter. Som också kräver påsar med blandgodis. Eller choklad. Nougat. Eller salta stänger. Eller, ja vad fan som helst som ger en smaksensation i munhålan. Som gör en spyfärdig efter en stund. Fast man tar såklart lite till ändå. En till. Eller två.

Nu skall djävlar sugna på socker få sitt. Japp beroendeperson är jag. Sockerknarkare. Men kanske kunde det vara värre med det också. Fast fan vet. Ja egentligen borde jag ju jobba. Men vafan.

Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker

Det här är en bra bok och jag kan rekommendera den på alla sätt. Eller ja, nästan. Det fattas något i den. Den griper inte riktigt tag i mig riktigt. Men Läsvärd. Javisst. Men antagligen har jag glömt den om tre veckor. Men ibland räcker det att njuta av bara läsningen. Ungefär som man ser en Amerikansk film alltså. Det fungerar medans man ser den men den lämnar ingen eftersmak av upplysning eller djupsinne. Men läs som sagt.Det ångrar du inte.

Faxander på Sandvik får sparken. Det är alltså en bra dag. En större förstörare har Svensk industri aldrig skådat. Tyvärr han han plocka ur själen ur Sandvik. De har en tuff resa för att återta den, om det ens går. Flaggorna i topp idag alltså. Vi har blivit av med ännu en idiot! Eller i alla fall en marionettdocka. Ja de är väl egentligen inte idioter. Bara tomma i huvudet. Styrda av andra.

En dag på jobbet idag. Känns som det är torsdag. Man förväntar sig fredag imorgon alltså men så lär det ju inte bli. Onekligen onsdag imorgon.  Glad för det är jag såklart. Arbetsdagar finns det för få av i mitt jobb. För lite liv också. Definitivt för lite liv. Känns det som.

Men jobb alltså. Oinspirerat. Så pass oinspirerat att jag efter några timmar istället sätter upp lite hyllor, skruvar upp ett gäng tavlor, och rensar bort massor av bråte till slut. Det går alltid att ta till det där när inspirationen inte är med. Ja man kan städa också. Eller putsa fönster. Men det blev alltså det det blev idag. Det blir ju oftast det. Fast jag borde såklart vara på spåret vid det här laget. Men K har fortfarande semester. Jag lite också alltså. Vakna utan klocka till exempel. Lagad lunch.  Det blir så. Nästa år då jävlar skall jag ta samma veckor som K och lika länge. Explodera i semesterexcesser. K skulle såklart gärna ha fem veckor till. Det tycker jag också att hon kunde vara värd och få. Eller varför inte tjugo. Skall man önska kan man lika gärna ta i.

Svenskan listar Sveriges startup hopp på två sidor. Det är mest smörja. Inget att hoppas på för en nation som vår. Men facebookmentaliteten har nått dit också. Det räcker att ha snygga presentationer och prata mycket för att blir framtidshopp. Lite som den nye SSU ordföranden som valdes i helgen. Jovisst jag tror han är bra och kapabel på alla vis men måste alla vara stöpta i samma form, säga samma saker. Till och med ser ut som varandra gör de helabunten. Man somnar ju bara de öppnar munnen. Var är ledarna med karaktär och integritet. Samma med den Svenska startup scenen alltså. Jäsp. Men jag skiter i det där. Fast det är klart. Den 1 och 2 september hade jag gärna haft ett bord på den stora startup kongressen i Stockholm Waterfront. Men det har jag såklart inte kulor till. Men kanske lika bra det. Att jobba på. Ja när inspirationen kommer. Som vanligt.

Jag brukar säga till folk att jag håller på att förändra världen. Ja det gör jag ju såklart också. De flesta andra med. Men jag brukar alltså säga det högt också. Så när de frågar

– Vad jobbar du med då?

så svarar jag

– Jag håller på att förändra världen.

Man möts av två reaktioner på det där. De som tycker man är en idiot och går vidare och de som också vill vara med och förändra världen. Som tycker det är befriande att det sägs rakt ut. Alltså slutresultatet blir att man snabbt är av med de där som inte är något att ha. Skall man nå trätopparna måste man sikta på molnen. Det går liksom inte på något annat sätt. Inte om man skjuter pilbåge och inte om man vill göra något minsta lilla. Vill man inte göra det bästa som finns går det aldrig i livet göra det heller.

Men skitsamma såklart. I min ålder bryr man sig väldigt lite om människors reaktioner och syn på en. Ja just det är det bästa som finns med att bli äldre. Fuckit liksom. En frihet. En stor frihet.

Sommar i P1 är inne på sin sista vecka. Allsång på Skansen slutade idag. Nej jag ha rinte tittat i sommar. Men tillsammasn skriker de ut

SOMMAREN ÄR SLUT

Ja nästa vecka börjar (för fan) lärarna fylla våra skolor och veckan efter så är höstterminerna igång. HÖSTtermin. Smaka på det. Var i helvete hände med sommaren. Jag bara frågar. Jag får tamefan ont i magen när jag tänker på en lång vinter efter att ha haft en sådan här skitsommar. Skitkallt. Det har liksom bara blivit till måsten dessutom här. Jävligt lite kul. Var man svagsintare så var det revolver och poff men nu har han/hon/det/gud och jag vårt avtal om att liv skall levas tills det tar slut utan fusk och då är det så. Ja då får man kämpa på. Gå in i vinterhelvetet så rakryggad som man kan. Kommer någon och säger att dom längtar efter vinter så slår jag dom på käften. Rak vänster följd av hård höger. Knock.

Fast man har klarat det förut såklart. Jobbar man hårt märker man inte så mycket. Nej i alla fall om man biter ihop när man skrapar rutor och sätter sig i kalla bilar. Fyfan. Får ont i prostatan av att bara tänka på det. VINTERHELVETE. Man får hoppas på solfläckar. Ja varmare. Men det sägs gå åt andra hållet. Solfläcksaktiviteten avtar. Vi går mot istid. Ja forskare alltså. Ja sen är det ju global uppvärmning samtidigt. Man blir förvirrad. Eftersom man inte riktigt hänger med i allt det där. Speciellt när forskare också är som andra. Ser om sitt eget hus. Vill ha pengar. Jag har en regel. Jag litar inte på någon enda forskare som säger “det kommer att bli…”. Nej det måste finnas en viss tvekan i en forskares uttalanden. Säger han/hon “det finns indikationer på att det blir…” är det en annan sak. En helt annan sak. Då kan man börja bli orolig. Bara nollor VET nämligen. Tänkande varelser har inte den där säkerheten. Ju visare desto mindre säkerhet. Enkelt, eftersom det finns en jävla massa parametrar och bara den som förenklar för mycket kan komma med tvärsäkerhet. Så nästa gång doktorn säger

– Du är frisk

eller reparatören säger

– Nu fungerar allt som det skall.

är de inget att tro på. Dags att dra öronen åt sig. Byta till någon annan doktro som säger

– Sannolikt är du ganska frisk nu men man vet ju aldrig.

och en reparatör som säger

– Jag tror att jag fixat alla fel nu. Jag har visserligen inte tittat efter så noga men hoppas i alla fall det.

Ja du fattar. Ja DU. Du som orkat läsa ända hit. Ja dig är det alltså synd om. Du borde skaffa ett liv. Ja tog det en minut att läsa det här? En minut kunde du ha förändrat världen på istället kanske. Eller sagt något bra till någon du älskar. Men här sitter du alltså. Läser blödder och skit. Du är en sorglig varelse alltså. Lite som Faxander tor jag allt.

Men tack får jag väl ändå säga. Nedskriva ord vill bli lästa likaväl som att toner vill bli lyssnade på. Enkla universella regler. Men någon nytta gör det ju inte. Ingetdera. Det måste man veta och förstå. Så det så.