Month: August 2015

Lillkatten springer med full fart före mig ner för trappen när hon inser att det är dags att gå ner till kontoret. Sen sitter hon där utanför dörren och väntar förväntansfullt på att bli insläppt till kontoret innan jag kommer ner och öppnar. Jag balanserande min tekopp, den som räcker ett blogginlägg, lunkar morgontrött efter i ett mer beskedligt tempo. Med tekoppen, ja eller det kanske är helt tvärt om förresten. Att blogginläggen blir så långa som tekoppens volym. Det finns något slags samband hur som helst. Det finns säkert någon bloggdrottning som har full koll på det där. Eller bloggkung. Själv flyter jag bara med. En man av de breda folklagren på flykt och i exil.

Ja så nu sitter vi här, Petite ligger om sanningen skall fram.. Ute lyser solen. En sol som skiner in på oss genom skamligt lortiga fönster. JA, JA, JA jag måste putsa fönster. Det här går fasiken inte. Borde dammsuga också vid närmare eftertanke. Städroboten fuskar nämligen. Eller också är det batteriet som är på tok för litet. Borde väl bygga en som klarar ett riktigt rum. Inte leksaksrum. Men var får man tid till sånt? Jag har nog med att förändra världen. I alla fall för tillfället. Så sen då kanske. En fönsterputsarrobot också då såklart. Så att man slipper irritera sig soliga dagar som den här.

Jag tar en bild på solnedgången igår. Som en annan puttefnask. Gillar det inte. Folk som delar bilder på solnedgångar är de lägst stående bland människosläktet. Så där har man alltså hamnat nu då alltså. Ibland är det inte de andra som sjunker ner i dyn. Orkar man betrakta sig själv utifrån så inser man ganska snart att det är man själv sitter där i skiten. Välkomnar det när jag upptäcker att det är så. Jag har aldrig haft behov av de höga piedestalerna.

Kommer på att jag borde skriva en novellsamling. Japp bara för att ha gjort en. Nej inte försöka få den utgiven. Det är förnedringens lotteri. Nej bara som med tomtarna. För att göra det. Man ÄR författare om man skrivit två böcker har någon sagt. Och ja det har jag gjort. “Tomtens Dagbok” och “Ett skithål och 99 andra korta historier”. Men jag är ganska säker på att med det där så krävs det att de där två böckerna skall vara utgivna på ett “fint” förlag. Inte självutgivna eller så. Det räknas inte. Definitivt inte såhär som jag gjort. Så jag håller mig väl borta från det där “författare”. Jag skriver ju ändå. Ingen kan hindra det. Glädje har ett värde. Ja faktiskt. Man måste inte vara bäst och störst. Ja och det är samma sak med musiken. Såklart. Annars vore det väl konstigt. Eller? När är man “musiker”?

När är man “programmerare” förresten. Jag har inget problem med att sätta den etiketten på mig själv. Ja säga det rakt ut till och med. Men skulle jag kunna säga “musiker”? Skulle jag kunna säga “författare”. Knappast. Det skulle kännas förbannat obekvämt. Så jag låter bli men gör samma saker som författare och musiker gör ändå. Det går ju det också liksom.

Men epitet är epitet. Inget annat. Alla är vi sammansatta personer. Vi är lite av varje och kan lite av varje. Och det är ju i det man borde bli bedömd. För det man kan. Känns naturligt att bli imponerad av liksom. Som Sara Sjöström. Ja jävlar vilken simmerska! Men faller jag på knä för henne som en övermänniska? Noop. En bra simmerska är hon, värd att falla på knä för där, som säkert är bra på andra saker också. Men en jämlike. Ändå. I att leva liv. Fast jag säkert inte ens kommit i vattnet innan hon summit femtio meter. Men jag kan andra saker. Spdant som hon inte kan. Hon har samma svårigheter på min bana. Men hon är bra och jag är bra. I alla fall blir jag inte sämre för att hon är bra. Vi behöver inte nya gudar Vi behöver jämlikar som alla är bra på något. Världsmästarbra! Det borde skolorna ha inpräntat i varenda elev innan de får examen. Vi är alla världsbäst på något.

Men man måste jobba för att ta sig framåt. Så det tänker jag göra nu. Ta mig framåt medels arbete. Rollen är “ingenjör”. Fast jag är väl mer “fysiker” än “ingenjör” då såklart. Och “musiker” och “författare” och “vvs-gubbe” och “elektriker” och en jävla massa annat. Men mest av alt en ocool gubbe som inte ser upp till någon. Juste det skulle kunna vara ren och skär hybris om jag nu inte lät bli att se ner på någon också. Vi är alla idioter. Det är enklare att leva med det synsättet.

Javisst är jag ledig. Hela helgen. Gör inte så mycket. Jo sätter upp lite tavlor. Tar upp spikar ur ett golv. En miljon var det nog. Bär lite saker hit och dit också såklart. Upp på vinden och ner från vinden.  Men jobbar inte. Vilar. Är trött. Fast det inte finns minsta anledning att vara det. Veckan har alls inte varit speciellt hård. Och nu sitter jag alltså här på kontoret. Har svarat på några mail. Klarat av lite av inflödet. Skall klara av mer. Men är fortfarande lite trött. Veckan har ju kommit igång men inte jag då riktigt. Måste alltså skärpa mig. Verkligen! Skärpning Hedman! Det är allvar nu. Sommaren är över för dig. Japp å är det.

Pionerna blommar här utanför på gräsmattan. Den stora har hur många rosa blommor som helst. Var och en är som en rosa brudklänning i lager på lager på lager. Vacker. Doftar gott dessutom. Det tog några åt att få den att trivas. Dessutom fick den en stor tall på sig det år den verkligen bestämde sig för att växa till sig i längd. Så glad är man såklart för det där underverket som skämmer bort oss med prakt.

Sol säger man på väderrapporten. SOL i massor. Jag har aldrig sett en större sol på en väderkarta. Det går inflation i det där också. Men efterlängtad är den såklart. Här i mellansverige speciellt. Vi har tydligen haft mest regn och minst med sol. Såklart. Bli tungt för många att gå tillbaks till arbetet. En brottarhöst. En psykbrytvinter. Manfallsvinter. Värre än om ryssen kom. Jag tror vi räddar oss med Grekland i februari. Varför inte liksom?. Väljer en trevlig liten ö med kluckande hav och blå himmel när Sverige fryser arselet av sig.  Rekognosering för andra tider. När man kan göra så varje vinter. Snart. Januari, februari, mars och april utomlands. Resten hemma. Japp då kan man nog bo i Lo(o)s också. Målbild. Affirmationer mot det. Fungerar det?

Fortfarande inga konserter. Näpp. Delar väl det med många andra musiker. Ja i ärlighetens namn före detta musiker i mitt fall. Eller är det en gång musiker alltid musiker? Vet inte. Hur som helst ser man inte allt för ofta musiker i publiken. Ibland, javisst. En stund. För att bedöma eller avgöra om det är värt något.Eller för att man måste.  Eller för att spana in publik och publikreaktioner. Eller kolla in tekniken på ett instrument.  Men som njutande pack där längst fram? Sällan. Aldrig. De flesta blir för skadad för det. Det fungerar liksom inte längre. Går inte att hjälpa. Näpp.

Fast som vanligt gäller såklart att det är just nu man skulle resa iväg. Bara dra iväg. Ingen äger oss. Inte banken och ingen annan. Se där en fördel med att bo i Lo(o)s. Det finns såklart fördelar om man kikar efter. Frihet! Finns ett värde i frihet. Man sitter inte fast i för många bojor. Sådana där man måste gnaga av en arm för att bli fri. Men något slags pris betalar man såklart. Gammalt hus. Gammal bil. Bo i Lo(o)s.  En del fattar inte ens att de är fångar. De går ett helt liv med hjärnkulan släpande efter sig. Kanske är det just dom som är dom lyckliga. De som inte vet och fattar och som aldrig tar en djupare tanke in i sin hjärna. På avstånd kan det i alla fall synas vara på det viset. Men vad vet man. Man skall gå i andras skor och allt det där för att fatta hur andra har det. Jag är ödmjuk där. De flesta andra har liv man inte skulle vilja leva. Det är bara så. Man får vara nöjd med det liv man har.

Fast ibland önskar jag att jag haft en idol. Någon att se upp till och digga villkorslöst. Det nrämast ejag någonsin kommit i den där vägen är väl Marie Curie och Albert Einstein. Fast idoler, nä såg nog inte dom som det heller. Men beundrade. Jämlikar. Människor man skulle vilja jobba med och diskutera med. Jag har aldrig varit sådär att jag ser det som konstigt att prata med vissa människor för att de skulle vara så mycket bättre än vad jag är. Eller tjäna mer pengar Eller är snyggare. Eller är starkare. Eller what ever. De som inte går att snacka med går bara bort. Poff utsuddade ur mitt medvetande. Jo jag har ju träffat en del av “de där”. Och JA de är precis som mig och dig och alla andra. Det är bara supertöntarna, de som TROR att de är förmer än oss andra  som är annorlunda. Men de går alltså bort. Man behöver inte dom. Lika lite som dom behöver mig. Alla blir nöjda av det där. För det finns alltid någon idiot som hyllar dem. ALLTID. De som aldrig vågar gå genom livet utan att hålla någon annan i handen. Ja de är många. Förbannat många. Patetiska hela bunten som flugor på en koskit.

Struntprat som vanligt såklart. Over and out. The end. Fin.