Month: August 2015

Måndag morgon. Ny vecka. Solen bländar mig när jag sätter mig vid skrivbordet. Jag låter den göra det. Det betyder inte ett skit. Det skall bli en solig dag för alla. För oss som jobbar vår första riktiga jobbvecka och för alla dem som fortfarande är lediga. “Hurra!” är väl det enda man kan utropa. Lunch ute idag. Jag räknar kallt med det. Bollnäsfil och en macka med gräslök. Jag har inte fått så många chanser till den där lunchmenyn det här året. Ännu. Än finns det tid för det där.

Ja det är ju min andra vecka på jobbet det här egentligen. Men om sanningen skall fram så gick det mesta av förra veckan bort. Sörmland. Vackert. Vackrare än Hälsingland i mycket. Det är lövskogarna och de öppna fälten som gör det. Järvsöbygder, Voxnadalsbygder, Hudiksvallskustbygder finns liksom överallt där. Men bergen finns där inte. Jag skulle sakna bergen och åarna. Tror jag. Kanske. Eller inte alls. Vi gräver upp syrener som förvildat sig där och tar hem. Några ekar, en vild ros, ett par lönnar. Så enkelt. Så förbannat enkelt. Stackare som nu skall få växa här. Syrener saknas nämligen här. Jo vi har en liten buske. Men någon idiot sågade ner de stora buskarna här, den som hör varje skola till, något år innan jag köpte det här huset. Galgen för sådana. Eller i alla fall borde de piskas. Eller inte då. Jag är en vänlig själ. Egentligen.

Gav upp vid niotiden igår. Orkade alltså inte jobba en full kväll ännu. Det fick bli slöstart. Ramlade upp för trapporna och kollade in två avsnitt av “Orange is the new black” istället. Håller ännu. Tid som flöt förbi. Film och tv är inte annat. För det mesta. Det finns saker som fastnar ibland. Men sällan. Men man behöver det där också. Tom  hjärna. Farsan använde alltid tv-tittande som återhämtning. För mig är det väl främst romanerna som ger det där. Flykt och vila.  Men ibland alltså tv och film. Speciellt fredagar. Sällan på en söndag som igår. Men jag styrs av jäkligt få regler. Gör det mesta som faller in. I kärlek och krig. Igår alltså ge upp tre timmar för tidigt och slöa i soffan framför Netflixserie. Världen förändras inte precis av det. Eller hur? Men i min ålder händer det inte så mycket mer spännande saker. Ha ha. eller gråt gråt. Men det är ok.

Frågan nu är om man skall åka ner med kartonger till återvinningen eller om man skall bokföra. Antagligen borde man göra både och lite till. Ja så får det nog bli. Att dyka ner i programmerandet tar lite tid. Det är liksom inte bara att sätta igång för mig. Man måste ställa in sig i rätt mod. Det kan ta någon dag. Alltså smyger man runt som katten kring het gröt några dagar kring de verkliga uppgifterna. När man är nere i det där så är man fast. Inget jag har förmåga att tvinga fram. Det är ungefär samma sak som med låtar. De kommer när de kommer och man får acceptera det. Men också där måste man ligga i det där mottagliga tillståndet. Utanför det går det inte att tappa av kunskapsflödet.

Har man inte varit på Järvsö Creperi så bör man åka dit och ta sig en Creps. Det hastar nu. Två veckor kvar i år. Förbannat gott. Vi får nog åka dit i helgen om det är bra väder.  Kanske. Eller stanna hemma och klippa gräsmattan. Man får välja sina nöjen. Med försiktighet. Så jävla roligt skall man ju inte ha så här strax före sextio och döden.

Svärfar skall få pacemaker idag. De går att hacka. Har jag hört. Tror inte att jag skall testa. Annars kunde man ju pigga upp gubben vid behov och trötta ner honom när behov finns. Men orkar inte. Han är gammal nu. Kanterna blir  avskavda och rundade också hos hårda män.

Nu skall jag jobba. Eller “lobba” som yngste sonen sa när han var liten.

Människorna som packar ihop efter semester och flyttar ifrån sina stugor och ger sig av hem till stan igen vill man inte höra talas om. Dom ger en höstkänningar. Rysningar och kyla vandrandes ner över ryggraden.  Men en sommarmånad är den väl augusti också.  En riktig sommarmånad plus  en halv kvar av sommaren om man har viljan. September kan vara både varm och fin. Men ljuset är borta. Oåterkalleligt borta. Ett helt år bort. Och jag, ja jag längtar redan efter det där ljuset. Ljuset som lockar fram fågelsången och kärleken, ja och viljan att leva.

Dessvärre, fåglarna har tystnat också. Ungarna leker visserligen i vild glädje men sången den saknas mig. Jag har inte haft en enda morgon med öppet fönster den här sommaren när jag legat vaken vid tidiga gryningstimmar och bara lyssnat och njutit av koltrastens sång. Den har liksom inte kommit igång på riktigt världens underbaraste fågelsång det här året. Inget annat heller. Trolöshetens sommar. Ingen sommar. Låtsassommar.

Men jag gillar hösten också. Tack och lov så är det så. Hösten som passar min sinnesstämning bäst. Egentligen så är det hösten som ligger min själ närmast av årets alla årstider. Hösten är liksom jag. Dystrare och svartare. Förberedelse för död och vila. Antagligen blir man sån av att vara född på hösten. Den där längtan efter höstens födelsedagar som barn. Glädje och längtan i en tid när mörkret sänker sig över världen och allt dör. Så jag njuter av de där månaderna innan vintern slår till. Jobbar som bäst då. Mitt arbetsår börjar alltid nu i augusti och sträcker sig sedan fram mot sommaren.

Rensar ur ett rum med ungefär en miljon pappkartonger på kontoret idag. Det som borde ha gjorts för länge sedan. Den som spar han har liksom uppsamlat i det där rummet. Men det har för länge sedan blivit för många. Ett helt rum fullt. Jag behöver dem inte allesammans. Så rensning idag då äntligen. Jodå jag har fortfarande mer kartonger än som behövs för den närmaste tiden. Men plats också då såklart. Den som spar han har. Varför kasta om det kan komma till användning? Tänker man tills man får kasta bort igen. Nu sprutar liksom bubbelplasten ut ur två stora lådor under packbordet i vilka den med våld är nedtryckt i. En hylla är smockad med de smålådor som jag har mest användning för. Mycket är det.

En spindel modell större räddar sig undan i ett hörn när det sista i lådrummet plockas upp. Utöver det kunde man ha förväntat sig både ormbon, fågelbon och råttbon men allt det där uteblev. Glad för det får man väl vara. Speciellt för ormbon.

Så nu står det där rummet. Tomt. Behöver fyllas med något. Mer skrot alltså. Sådant man kan rensa ut en annan gång igen någon gång i framtiden. Kretslopp kallas det där. Sådär kan man hålla på tills man dör. Sen får någon annan rensa ut det där man inte han rensa ut själv.  Kasta för att sudda ut en ur historien.

Men skit samma. Jobba gäller. Inget annat. Semestern är slut. Imorgon en helt vanlig måndag och så skall det fortsätta fram till jul. Inget konstigt med det. Man får tugga i sig.

Min vecka av jobb har landat i helg men det som skulle vara den första jobbveckan blev Sörmland och landsbygd och en svärfar på intensiven. Livet hinner fatt en. Alltid är det så och det är såklart så det skall vara också. Men hemma nu. Skulle göra så mycket idag men landade i soffan istället med bok, läste, sov, fikade och läste igen. Som om jag behövde det. Lyssnade på den röst som sa att det var så. Alltså blev det inte ett skit gjort den här dan. Älskar det och låter det vara på det sättet. Som om det var menat så. Grattis Hedman liksom.

Ute lyser såklart solen idag som om den bara för att jävlas lyser bara för att just idag orkar man inte gå ut och vistas där ute. Men det är livet igen alltså. Det är bara sådär. Man  får leva med det. Det finns inget att uppröras eller bli ledsen för. Det kommer fler soliga dagar.

Men jag duschar inte ens idag.  Bara lodar omkring stinkande i t-shirt och mjukbyxor. Man borde duscha tänker jag men orkar inte. Nej inte idag. Vilar. Men läser ut min Lars Keppler, vandrar ner till kontoret, svarar på några mail, skriver det här. Upp sen igen. Se något på tv. Göra varma mackor. För att det inte orkas med annan mat. Liv som om man var student igen. Under sommaren. När årets tentor var fixade. Nu finns högar av jobb här nere. Men har solglasögon på mig, virtuella, som inte ser det där. Gömmer det. Det är lätt för mig att inte se det som jag borde se bakom mina virtuella solglasögon. Men det är lugnt. Jobb imorgon. I alla fall på eftermiddagen.

Vi hälsar på son med flickvän i Uppsala på väg hem från Sörmland. De bor fint där med utsikt över världen. Har egna liv. Liv som flyter på på gott och ont och jag vet och känner trygghet i det att de där två och deras två katter klarar sig själva. För är det inte precis det vi föräldrar har som uppgift. Att få barn som växer upp och ger sig ut i världen och klarar sig själva. Men jag är såklart lika som min farsa. De där korta besöken han gjorde hos oss. Inte ville han störa heller. Och jag är lika. Jag vill inte vara i vägen för andras liv.  Ingens,. Men trevligt är det ändå att stanna där en stund.

Men jag reser sällan på vägarna utan att oroa mig för att bilen skall gå sönder. Varje gång jag sätter mig den och skall starta den så oroar jag mig för att den skal starta. Ja fast den för det mesta gör det och fast den för det mesta bara går och går och går. Men vi kommer hem och jag kysser ratten. “tack bilen” fast det kanske är han,hon,det,gud jag skall tacka. Eller bara slumpen. Eller vad det nu är. Tack! För vem skulle jag ringa annat än assistans. Det opersonliga. Hem kommer man ju alltid. På något vis. Ibland önskar jag att jag inte gett mig ut i exilens ensamhet. Hållit hårt i kontaktnät och de som kallade sig mina “vänner”. Men vad hade jag varit då? Vad hade jag blivit då. Hade jag ens kunnat leva med status quoue? Knappast.

Men veckan är alltså slut. Ögon hos människor som inte bryr sig ett skit om mina historier eller vad jag vill eller vad jag gör dröjer sig kvar för min inre syn. De som gläds om det går åt helvete tär på sinnet. Jag känner det där så väl. Det suger liksom musten ur mig och märgen i mina ben. De är så många och jag är bara jag. Ingen mer. Bara jag. Och jag måste söka skydd. Skyddet som finns här i exilen, långt bort från människorna, i ett stort gult hus på en kulle i Lo(o)s, i en omgivning där jag inte känner en endaste människa närmare än om han/hon satt i kassan i vilken butik som helst. Jag som älskar människorna orkar inte med dom. Därför att jag bara hör det nedlåtande och onda. De goda tankarna och orden når inte in i mig. Helvete! Varför det? Jag betraktar dem på avstånd, människorna, och fantiserar om dom. Skriver om dom och hittar på historierna. Men orkar inte med människorna längre. Eller gör jag det? De där tävlingarna om att bli bäst. Jag hör inte hemma i det. Inte ens en del i mig hör hemma i det. Så slut igen. Stanna här i resten av livet. Lås dörren. Fly. Stäng ute. Jobba.

Jag blir glad när folk hittar sina drömmar. När de beslutar sig för att följa sin dröm. När de i kampen finner att kampen är värt det. För det första man alltid finner när man följer den där inre rösten är att det inte är så jävla lätt. Man måste kämpa på. Tro när andra tvivlar. Som Stig Grybe i sitt sommarprogram. Alla skulle lyssna på det och förstå att fast än folk säger att man inte har talang för att bli matematiker, skådespelare, fotograf, författare, sångare, vetenskapsman, cafeägare eller vad det nu är som kroppen sjunger och vibrerar om att man borde ge sig hän åt, så skall man följa den där rösten som viskar och sjunger inom en. Den har ALLTID rätt. Det är alltid de där andra, som säger att man inte kan, att det går åt helvete som har fel. Som skall och bör skuffas åt sidan. Det räcker med den där imaginäre djävulen där på axeln som upprepar att man inte kan. Den fan får man leva med. Motarbeta. NEJ! Alla kan. Men man måste ge sig hän. Det duger inte att göra saker halvhjärtat. Hela hjärtat skall med. I krig, kärlek och i äkta liv.