Så är det Torsdag. Det blir alltid torsdag för tidigt i mina veckor. I K’s veckor segar sig dagarna fram till den där “näst-sista-dan-i-veckan-så-nu-tänds-åter-hoppet-dagen” Tidsuppfattning är svårt. Men en hel torsdag trotts allt. Sexton, sjutton obrukade timmar framför mig. Tack Han/hon/det/Gud. Ja jag skriver veckodagar med små bokstäver nu för tiden för det har Lennart lärt mig att det skall man. Ändå slinker det med ett stort “T” ibland ändå som synes. Trotts att det inte är något speciellare med den här [T|t]orsdagen än andra [T|t]orsdagar. Bara en till, vad det ser ut som nu i alla fall, god dag i livet.
Ja jag tycker nog man kan skriva stora eller små bokstäver som inledning på dags- eller månadsnamn som man vill. Det förändrar inget. Det står samma sak. Inga problem för mig. Men sen finns det de som är mer ordningssamma såklart. Som Lennart. Som Akademien. Som om inte livet vore tillräckligt komplicerat som det är ändå liksom. Men kanske har de och har alltid haft liv där det inte finns viktigare saker att ägna sig åt. I mitt live fins det hut som helst det. Ja och nog föredrar jag nog egentligen stor bokstav på anglosaxiskt vis.
Vi sitter i ett moln den här morgonen. Dimmigt. Inga rullande Hälsingeberg synes. Av alla vädertillstånd är det nog just det här som tär mest på psyket. Tänk en värld där man alltid levde i dimma. Grått, grått, grått, grått liksom. Det skulle ta död på en sådan som mig på direkten. Sänka ner mig i vansinnet som bara vadderade rum skulle kunna skydda mig från. Men som tur är så bryter det upp för det mesta. Lättar. Lyfter sinnet. Ja då blir en dimmig morgon bara motpol till en klar och härlig höstdag. Något annat. Motpolerna tror jag på. Svart och vitt Yin och Yan eller Jill och Jan för den delen. Olika som blir bra tillsammans.
Löningshelg. För K. Inte för mig. Jag behöver genombrott. Och lön. Har behövt det ett helt liv. Haft lön periodvis. Men jag är en sådan där som får mitt genombrott när jag är död. Som Lim-Johan. Livet jävlas med en del liksom. Ja då, om man är död, får man ingen lön. Orättvist kan tyckas. Men vi skall åka och bunkra mat i helgen hur som helst. Fylla bilen full med mat för en månad. Om bilen vill. Höstmarknad i Järvsö också. Mer Broccoli. Kanske finns det en säck obesprutad potatis och lite lök där också som vill bytas mot K’s lönepengar. Ja annars får det duga som utflykt. Och bunkringstur. En cappuccino borde man väl kunna unna sig också en sådan helg. Och en bit prinsesstårta. Ja fan. Snålvatten och svälj.
Borde man inte längta till pension i min ålder förresten. Femtioåtta, snart sextio. Ännu närmare femtionio. Har ingen aning hur jag kom hit. Att sådana som jag ens kunde bli så här jävla gamla. Men säg att man skulle leva tio år till då. Som farsan. Det är svårt att tänka sig någon slags pensionärsliv i det. Definitivt. Läsa tidningen i tre timmar. Vänta på Rapport sen resten av dan. Kryper i mig om jag tänker ständig semester. Men farsan tog såklart en tidig pension och hade fullt upp hela dagarna. Projekten räddar sådana som oss. Det är väl så man får jobba och tänka. Pensionera sig på pappret men jobba ändå.
Den där självbilden. Den är konstig för de flesta av oss. Vi tror vi är sämre på saker än vi är och vi tror vi är bättre på saker än vi är. En kroppsdel är för stor eller för liten när den i själva verket är alldeles lagom och sen den där åldern då. Inuti är man alltid evigt ung. Ja i alla fall de flesta. Det finns dom som förblir evigt gamla också. Elever har man ju haft som är sjuttio mentalt redan som sextonåringar. Som lyssnat för mycket på moderatledare och han/hon/det/gud. Själv stannade jag väl på ungefär tjugotvå. En bra ålder att ha i huvudet. Passar mig. Men det är nyttigt att se sig själv utifrån ibland. Inse vad tiden gör med en. Och nej jag har inga problem med det. Jag har levt fullt. Förlorat, vunnit och älskat och hatat. Huller-om-buller som en Bouillabaisse på en tallriken. Jag ångrar inget. En konkurs har jag gjort. Förlorat allt. Ja den påverkar en i ett helt liv såklart. Dödsdansen i mammons tempel. Pengar är viktigare än liv och allt annat. I lagen. Man förstår att det inte är så. Lär sig lika mycket av ont som av gott. Och ja man är skyldig. Det finns inte en enda människa som gått i konkurs som säger sig vara orsaken till konkursen. Som i fängelserna. De är också fyllda med oskyldiga. Gå in på det närmaste och fråga. Men man har ett ansvar för sina beslut. Visst påverkas man av yttre faktorer. I mitt fall 90-talskris. Det var fler bolag än mitt som föll. Många många många fler. Men det togs beslut, av mig, år före som såklart är den egentliga orsaken. Det går inte komma ifrån. Man får stå sitt kast. Inte fega ur. Vara skyldig, erkänna sig skyldig, men gå vidare.
Humlen har nått hela vägen upp på sin stör nu. Kickar ut på världen ovan för tacknocken på garaget. Skulle vilja klättra en meter till om det bara gick, Närmare han/hon/det/gud vill den humlen. Har en obeskrivlig längtan att klättra uppåt. Ja tamefan om jag inte älskar den där humlen en aning. Gillar det där djävlaranammat den har. Och nog fan når den toppen också fast det är en skitsommar och har n¨ågon någonsin hört en humleplanta klaga på omständigheterna. Nejdå. De bara växer på. Snart fryser den ner. Och sen gör den samma sak nästa år med samma envetna energi. Respekt. Alltid medsols. ALLTID.
Pelletspannan står tyst och kall fortfarande här i källaren. Hulken. Ja den har ett namn. Vägrar att starta den än. Det måste bli kallare. Men skall nog beställa hem några pallar pellets i helgen. Dags att börja bubba igen alltså. Damm och rök i månader. Skruvande i kalsonger och stövlar klockan tre på natten för att familjen skall kunna duscha på morgonen. Galen tid. Dyrtid. Alla pengar till pellets. Ett litet hus med jordvärme vore drömmen. Men huset i Portugal i första hand såklart. På en kulle i Algarve. Va!? eller hur!? Med utsikt över havet. Ta Ryan Air till Faro när längtan till havet tränger på. Flyget billigare än att åka till flygplatsen. Dofta på Afrika när vindarna kommer söderifrån. Eller Brasilien när de kommer väster ifrån. Gå i sanden på en ensam strand och låta vågorna skölja över bara fötter. Kolla in surfarna som väntar på “vågen”. Se deras läger. Husbilar. Gamla och nya. Sniffa på den söta rökiga doften som kommer därifrån. Ungdomars bränsle för sina drömmar. Kärlek och frihet. Men såklart inte höra till där heller. Sådana som jag gör aldrig det. Vi är främlingar var vi än befinner oss. Aldrig “hemma” därför att vi inte har några rötter. Aldrig fick det. Aldrig lugnades i själen.
Ja det måste nog bli något sådant. Att ha kortbyxor och t-shirt i Algrave på sig på vintern när det är bara tolv grader. När de infödda har täckjackor och halsdukar på sig. Fryser in i märgen. Ruskar på huvudet åt de lättklädda. Bli the crazy Sweede där som jag är en nolla här. Utanförskapet är min vän. Har ringa problem med det. Som den långvarige fången inte har problem med sin cell. Hemmet. Tryggheten. En penna en dator och en lödkolv för mig.
Men musik då. En gitarr tillhör livet också ju. Jo. Glömmer det nästan nu för det blir så sällan den plockas fram. Ouppvärmd studio dessutom. Det är inte att tänka på att sätta sig där nu. Utomhustemperaturer. Men måste ta mig tid att sitta där i vinter. MÅSTE. Det där är som en oas i en öken. Nej fel. Hela mitt kontor är den där oasen. Jo jag flinar fortfarande varje dag jag kommer in här. Men musiken är en springkälla i det där. En med klart, kallt gott vatten som läker själar. Ja i alla fall min. Gör mig till en bättre människa.
Det stora mixerbordet står där osålt fortfarande med alla sina fyrtio kanaler. Har passerat sin peak i tiden.Bäst före datum har gått ut. Osäljbart. Obytbart. Ingen är intresserad av det längre. Vi har väl en del gemensamt där om man tänker efter. Men låter bli att tänka efter. Får väl stå kvar där som en påminnelse om en annan tid. Får rigga upp det så att det går att köra. Köra igång om man känner sug efter många rattar och knappar. Men mitt musikskaparsug dödades nästan av de lokala rockhjältarna som spelar sina egna låtar dygnet runt på Spotify för att visa vilka mästare de är, hur älskad de är, hur nära han/hon/det/gud de är. Hur mycket högre upp i de musikaliska hierarkierna de är än en sådan som jag. Som bara sitter där och gör mina låtar för skoj skull. Som faktiskt glädjer mig åt de där tio som lyssnade på mina låtar på Spotify igår därför att det faktiskt måste ha gjort det av fri vilja. Nej Larry ringer inte mig. Jag ringer inte Larry. De stora tror de är stora. Får tro det. Tills de kommer på att de inte är det själva. Blir självdöda egon. Börjar göra bra musik igen. Det går bara då.
Men visst. Jag skulle vilja testa hela vägen. Samla ihop lite riktiga musiker och spela in några av mina låtar “på riktigt”. Proffsmixa. Kanske göra ett eller två eller tre gig på det. Bara för det roliga i det. Inget annat. INTE skicka skivan till Larry. Men så blir det nog inte. Uppryckta rötter igen. Så enkelt just det där varit om man stannat i byn. Alla villiga musiker man kände. Man kunde gått kvar där som en patetsikt övervintrad rockhjälte från förr som trott han var något men som egentligen aldrig var något ens då när han borde ha varit något. Världen är full av dem. Varenda liten by har ett dussin. Städerna hundratals. De som blir musiklärare som sin sista räddningsplanka kvar i musiken. Nä där tycker jag nog det nog blev bättre såhär som ocool gubbe i ett stort gult hus på en kulle i Lo(o)s. Numera vill jag ju bara förändra världen. Smågrejer.
ps För övrigt är torsdagar den sämsta dagen att slänga ut ett blogginlägg på om man vill bli läst. Så när man gör det så framgår det med all önskvärd tydlighet varför just den här bloggaren skriver. Hint: Det finns ingen dröm om att bli invald i Svenska Akademien. OJ vad tråkigt man skulle haft där förresten. Fast en iller bland hermelinerna, JA, det hade man onekligen blivit. Tjoho och javisst. ds
