Month: September 2015

Det gulnar. Oktober närmar sig. Stannfåglarna hovrar utanför fönstren. Ja jag blir kvar också. Det är korkat. Som människa ger det inte samma fördel som för fåglarna. I alla fall inte om man bor i Lo(o)s. Absolut inte då. Flyttfåglarna har för länge sedan gett sig av. De flesta. Kanske är det bara sidensvansarna kvar nu. De som äter av rönnbären i landet på sin väg söderut.

Men höst är vackert såklart. Kan man säga emot det?  Det är den bästa jobbtiden på året också. Nu flyter det som bäst. Tid att starta projekt på. Så hösten skall jag inte spy galla över. Det är vintern som är mitt problem. Har man inte skoter, åker man inte skidor, så vad skall man med den till? Den är bara skrapa rutor, frysa och sätta sig i kalla bilar för mig numera. Ja brumma runt med snöslunga också såklart. Detta förbannade skottande av snö. Men vackert då också såklart. Vissa dagar. Det är bara det att jag frusit alldeles för mycket för att någonsin igen kunna uppskatta en vinter. Annars vore det annat. Troligen.

Jag tattar kabel hela helgen.  Ett frysskåp har stått trasigt här i många år nu. Man kan köpa nytt. Men har man en box också så går livet på. Fast man måste lyfta ur allt ur den där jävla boxen varje gång man vill ha något ur den. På något underligt sätt hamnar allt alltid underst. Men det där frysskåpet alltså. Man försöker ju laga. Det är elektroniken. Så det kan man ju fixa. Bara kompressorn fungera. Gör den inte det då är det slut. Finito. Till vitvarukyrkogården. Men här fungerar den alltså. Men jag vill mer då såklart. Vill kunna styra den. Läsa av temperatur. Ja lite sådant. Så det blir ett demoprojekt av det hela. Därav kabeltattandet. Kablar skall gå ner hit till kontoret från kök då alltså. Passar på att dra lite Ethernet på samma gång. Rätt vad  det är så behöver man ett fast Ethernetuttag i köket. Har man inte satt ditt något, ja då är ju inte det så himla bra. Har man satt dit ett. Japp. Guldläge och hurra. Ja annars sitter det väl bara där och stör väl ingen allt för mycket.

När man tattar kabel använder man delar av kroppen som man annars inte använder. Det märker man ju. Man får ont lite överallt. Skall fortsätta med det där idag. Köra igång alltsammans. Som demoprojekt tangerar det jobb. Nytta och nöje.

Det där med att laga grejer ingår i husägarens uppdrag. Tar det där ett steg längre här alltså bara. Eller bara? Vad vet jag. Varmvattenberedaren har varit uppkopplad snart i tio år nu efter att elektroniken i den brann upp. Byt ut sa man då. Tolv-tusen-spänn. Jag byggde om den på en helg.  Kan själv. Nu frysens tur alltså. K är så van så hon suckar inte ens längre. Borde. Kanske borde hon det.

Nöööööööördigt såklart.

På söndag inleds månfestivalen i Kina.  Det äts några miljoner månkakor där då. Många kommer i guldaskar och i dussin i speciella väskor. Är man en omtyckt person får man massor (jag som Kines hade alltså blivit utan). Alla som kan, reser hem till de sina. Som Svensk midsommar eller jul alltså. Stort där. Som dom andra högtiderna är stora här. Tid för fest. Party. Vänner och familj. Ändå hade jag ingen aning om det där förrän förra året när en vän där nere berättade. Jag frågade såklart min Indiske vän, som för övrigt inte är helt förtjust i Kineser, om dom hade något liknande. Ja och oooooo-ja. Ljusfestival. Nu i ungefär samma tid. Miljoner kulörta lyktor. Vackert och stort. Russin i livskakan.  Ögonblick runt vilka vi fäster våra livstrådar i tiden. Vi är så förbannat lika. De där som står där mitt på vägen  och stoppar flyktingar från att komma in i Finland är de som är olika. Eller nazister i Ungern. Fast kanske inte egentligen då såklart. Rädda. Det är vad dom är. Det är synd om rädda människor. Borde vi inte ge dom piller. Så de blir orädda. Line up brothers. We will help you.

Ber en Tysk dra åt helvete i helgen. Bayrare. Samarbetspartner. Synd. För han har varit förbannat duktig. Men en besserwisser. En som svärtat livet och lagt tyngd på mina axlar. Jag har inte tid med sådana människor. Inte längre. Dom kan dra åt helvete. Alltså. Så jag sa det. Avslutade. Knöt ihop. “Piss off”. Dåligt samvete nu såklart. Jag är ju egentligen snäll. Ganska. Men orkar inte med och har inte tid med det där som suger musten ur mig. Sen får de vara hur duktiga som helst. Japp. Ut med dom.

Men jobba nu alltså. Om nu den där frysinkopplingen kvalar in i det. En till dag i livet. En dag i en ocool gubbes liv. Andra har märkvärdiga liv. Inte jag. Men jag är ändå rätt nöjd. Ja det måste jag säga. En ocool gubbe som för det mesta sitter själv och mol allena i ett stort gult hus på en kulle i Lo(o)s. Låter väl inte så pjåkigt ändå när man tittar och tänker  närmare på det. Man gör i alla fall det man gör. Och lever dessutom. Det kan man vara tacksam för. Det är jag. Ja det är jag.

Katten, Newton, kommer hem. Sitter där helt plötsligt i köket  som om ingenting hänt. Inga andra familjemedlemmar kan vara borta fyra fem dagar och sen bara dyka upp utan vidare förklaring och ändå bli älskad för det. Näpp. Men glädjen stor här i stort gult hus på kulle i Lo(o)s såklart. Favoritmat, klappar, pussar och smek och en hel del babyprat. Ja detta babyprat. Helt säker på att varje katt i själva verket blir förolämpad av det.

Men Newton är K’s katt. Mig tolererar han på sin höjd.  Ja och lite till. Jag kan få klappa honom på magen. Jodå. Gärna länge.  Fylla matskålar också. Bjuda på hans favorit, ost. Gärna ofta och mycket.  I allt annat är K den som gäller. Katterna bestämmer sånt.

Frasse och Petite är mer mina katter. Men Frasse är fortfarande lite sur efter min senaste Gävle sessoure (vetefan hur det stavas). Innan den gällde ingen annan än jag.  Efter den inte lika självklart så. K är bättre. Bättre än svikare som inte håller sig hemma när dom skall hålla sig hemma.

Med Petite, som inte är så Petite längre, är det annorlunda. Hon kryper under täcket varje natt och nattar mig. Tätt, tätt skall det liggas. Hon är den lenaste och mjukaste katten i hela världen. Troligen. Ligger kvar tills jag somnar. Sen förflyttar hon sig. Till säkrare ställe. Jag är en en propeller i sängen som sovandes nämligen. Ingen somna och ligger stilla typ.  Men Petite är också kontorskatten. Springer oftast före mig ner till kontoret och sträcker ut sig där på en hylla eller på en lämplig dators tangentbord under en arbetsdag. Sånt hamnar i hjärtat. Är gott sällskap för ocoola gubbar.

Vad vore ett liv utan katter alltså.

Notch växte ju upp i Edsbyn också. Håller på med datorer. Folk kopplar sånt. Ja jag gjorde det ju också. Växte upp i Edsbyn. Ja och jag håller på med datorer. Alltså är vi ungefär lika.

“Men varför går det inte lika bra för mig som för Notch?”

Ja jag kan såklart inte svara på det. Vem skulle kunna det? En del har tur och tajming. De flesta inte. Men det skulle såklart lika gärna kunnat vara jag eller någon annan. Fler än en programmerande person har gått och blivit miljardär. Det borde ha framgått.  Men är det något man strävar efter när man sitter där? Jag måste fundera på det ibland. Om det jag nu gör blev en sådan där jättesucce, skulle jag bli lyckligare av det?

Ja när det gäller musiken har jag i alla fall kommit till insikt, Där skulle en hit plocka bort allt det roliga. Jag trivs helt perfekt med mitt musikutövande och skapande som det är.  Tio lyssningar om dagen. De flesta vet inte att låtarna finns. Ännu fler skulle aldrig orka lyssna på dom. Men fine with me. Min glädje är ändå i skapandet av de där låtarna. Jag är lycklig i det.  Finns det mer att tillföra där? Knappast.

Så hur är det då med mitt livsprojekt VSCP? Jag måste fundera lite häromkvällen när det kommer lite nya personer med i gruppen. Det blir helt plötsligt en jäkla massa mail att svara på. Ja och jag måste själv läsa mina egna dokument för att kunna svara. Allt är för stort för att hålla i huvudet nu.  Det här var fem personer. Vad hade hänt om det var tusen? Tiotusen? Ja antagligen skulle jag kräkas på att svara på alla de där frågorna. Ja och jag skulle inte hinna med något av det där som JAG tycker är roligt. Lite som när man hade anställda. Man han aldrig med något kul. Alltid var det något annat man var tvungen att göra för att andra skulle få göra sina saker.

Så om det sa poff. Om mina grejer blev sådär Notchpopulära, vad skulle hända då. Jag älskar ju det jag gör idag. Ja det är just det här jag vill göra, och det är precis såhär jag vill sitta och fördriva mina dagar. Vad finns det mer jag vill ha? Några småsaker såklart. Ja och en bil som fungerar. Ett målat hus och sådant där. Ja och det där huset i Sagres i Portugal också. Om man nu skall ta i.  Men det behövs inga miljarder för något av det där. En vanlig lön bara. Ja det skulle jag kunna tänka mig. Lite stadga i pengaflödet.  Så att K kunde få göra sitt. Hon är nämligen en jävel på textilkonst. Ja och så att man kunde köpa en ny mil. Inte oroa sig över räkningar och kunder som inte betalar fakturor i tid. Men mer? Vad skall jag med det till? Jag är redan där jag vill vara. En “Ferdinand” bland min kod och mina kretskort.

Ändå har man ju såklart ett pris. Som Notch tre miljarder. Vad är mitt?

Ja jag brukar skoja och säga 200 miljoner. Dollar. Ja det borde man väl klara sig på. Ett tag. Vad jag skulle göra med pengarna vet jag dock inte. Ett hus vid havet. Ett litet. Normalt. En varsin lägenhet till ungarna och någon miljon lagd till det på deras konton. Men sen då? Samma som idag. Exakt.

Så det är väl lika bra att det inte händer. Sannolikt. Man kanske till och med borde vara glad för att det inte gjort det… Jag skall fråga Notch.

En kvinna går över till sin granne. Hennes son har mobbat den här kvinnans son. Men när hon kommer över till grannen så förstår man såklart inte alls vad det handlar om. Sonen är ju den bästa och mest omtänksamma personen i världen. Så kvinnan går därifrån. Svärandes. Förbannad. Också föräldrarna är alltså idioter.  Men kan det vara så att båda har rätt? Visserligen rättfärdigar inte det sonens handlande. Men kan en människa vara både god och ond på samma gång?  Kan saker ses från olika perspektiv och slutsatserna man får bli olika. Hitler. Göring. Moder Theresa. Ghandi. Fundera på det utan Hollywoodglasögon på idag.

Om några timmar sover jag den halvdödes sömn på en grön IKEA soffa där uppe i lägenheten. Fredagskvällar är heliga här i huset. Då jobbar jag inte. Då sover jag på den där gröna soffan. Ibland lyckas jag uppbåda ork till att titta på en film.  Har jag tur får jag dessutom mer än en bit pizza in genom munnen före det där insomnandet. Fast innan dess skall jag jobba i mitt anletes svett. I det är jag lycklig. Ja tänka sig. Med bara några hundralappar på kontot dessutom. Jösses så enkelt det blev och är.