Nog fasiken når den toppen i år humlen. Kanske möter den han/hon/det/gud där uppe. Som den önskade och hade som mål i april när den precis smälte fram där höger om de gröna dörrarna borta vid garaget. Vad vet jag om det, jag som står här fast förankrad på jorden med två fyrtiofemmor. Jag utan mycket att visa upp i något enda avseende. Kanske bara friheten. Ja friheten som enda grej jag kan visa upp med någon slags stolthet, hålla fram och yvas över. Fria män. Vi är inte så många. De i bojor miljarder.
Ja och visst kan man säga att den är tanig min käre humle. Inte så där frodig som de som står i bättre jord och i bättre klimatzoner. Men ändå klättrar den. Klättrar utan att gå att stoppa. Hela vägen upp. Utan att ge sig. Inte ens funderar på att ge sig gör den.
Ett föredöme alltså. Speciellt en sådan här sommar. Här gnälls det inte. Här klättras det på. Mot himlen. Inget jävla janteprat biter på den där viljan. Inte kyla och brist på soltimmar heller. Skit på dig säger den bara och växer vidare.
Jag tar in och lär mig.
Beundrar.
Älskar den där humlen som en kär gammal vän. Kan man älska en humpleplanta? En tanig en i mellansveriges skogsrike. På Taigan.
Visst fan kan man det. Och kan jag kan väl för i helvete fler.
Så borde det vara.
Vi handlar Broccoli i Järvsö på Fredagen. Finare Broccoli går inte att uppbringa. Japp, Järvsö är vackert. Två efter Voxnandalen i Sverige, som dock inte har Lill-Babs, men istället för har Notch. Och i Järvsö en fin Broccoli alltså. En säck. Eller två. Kan man köpa där. Ja eller ett kilo. Man bestämmer själv. Tänka sig egentligen. Att få bestämma själv. Alla kan eller får inte det. Eller vill inte.
Men vi måste hitta lokal potatis och lokal lök också. Var kan man hitta det? Vet inte. Letar. Helst sådan som inte sett kemiska bekämpningsmedel ens på avstånd.
Vi tankar vin också i centralorten. Rose’ och rött. För freden. Nu finns det hundra sorters rose’ att köpa. Innan eliten började dricka fanns det tre, fyra sorter. Då drack man ensam. Nästan. Det var inte så “fiiiiiiint”. Sket i det då och skiter i det nu. Så-det-så.
Läser Jan Guillou. Blå stjärnan. Ja jävlar vad sidorna vänds. Det är synnerligen en konst det där att skriva ord på papper som direkt skapar bilder i en annan människas huvud. Just den konsten är den högsta konsten. Enligt mig då. Visst det är stort att skapa frågeställningar, övertygelse, tvivel osv också. Men jag håller bildskapandet högst. Ungefär som en musiker som kan skapa känslor med sin musik. Jag skiter i skickligheten. Det är det där jag vill ha. Känna och se. Och att det är äkta. Japp pretentiöst utan övertygelse går bort. Det kan vara hur fint som helst. Bort går det. Det sanna är sig själv och bara sig själv.
Fast nu är det såklart söndagskväll och min arbetsvecka har börjat. Att tycka det är bra, att ha den känslan i kroppen är en ynnest och en gåva från högre makter. Det vet jag ju. Borde lägga mig på golvet med pannan mot linoleummattan för att tacka gudarna, hela “surven” av han/hon/det, för den känslan. Ett helt liv där. Visst är det ändå något?
Jag har en algoritm på en dator som räknar ut när solen går ner på den position på jorden som jag bor på. Den tänder lampor här i huset när mörkret kommer. Det är ingen underdrift att påstå att de nu med en sällsam hastighet tänds tidigare och tidigare när dagarna går framåt. Ja och mycket riktigt kommer ju sen mörkret strax efteråt. Tjoooooooffff. Twilight och sen furstarnas natt. Stjärnor och spöken och inbrottstjuvars tid.
Skulle man sagt ja till det där skivkontraktet? Till den akademiska världen och titlarna? Till pengarna? Vad är en tro och en själ egentligen för något att hålla fast vid. Inte en sådan där Edsbytro förstås. Kyrkor och gudar och helvete och att inte få göra saker för att modet säger det är synd. Nej tron på det man gör. Att det är rätt. Det man gör. Det man lever för. Kan det vara rätt fast andra tycker att det är fel? Kanske. Eller kanske inte. Man vet ju inte ens om man går på rätt väg egentligen. Eftersom det ju inte finns någon som visar vägen och det inte finns någon karta. Man måste chansa då. Eller hur? Det finns liksom inget annat sätt att ta sig fram på. Den som följer någon annan har såklart inte den svårigheten. Det är bara att följa när och om någon annan klarat av alla vägval som är felaktiga åt en.
Och de som utgör sig för att vara de smarta är nästan alltid de dummaste. Varför är det så? Jo kanske för att de som verkligen är smarta inte behöver den där självhävdelsen. Fast såklart. I en tid när yta är allt så ställs sanningen åt sidan. “Ser det bra ut så är det bra” säger mantrat. Tror man på det är man bra bakom säger jag. Ja närmast idiot. Och världen är full av idioter. Alltså. Ja och särskrivningsfascister också såklart. Människor utan liv. Och hjärna. Småsaksförstorare.
Men nu skall här arbetas. Det finns några goda timmar för det en söndagskväll i september för varje företagare. Timmar som inte bör kastas bort. Som är för värdefulla för det. Som måste utnyttjas innan man kan vandra upp för trapporna upp till sängen och greppa den där boken igen. Den som för en iväg till en annan tid och till en annan värld. Lyfter sinnet och tidvis får en att förstå det man annars aldrig skulle förstå. En ynnest det också. Tacka borde man väl den ynnesten också.
