Det regnar. Man får hålla sig inne. Bäst så. Annars blir man blöt. Det vill man inte bli. Icke. Som ung var det inget problem. Som gammal gubbe är det det. Man har blivit bekväm av sig liksom. Rädd för vatten. Det går utför. Alltså. Varenda dag.
Affären lördag. Grabbgäng eller gubbgäng eller nått med Stockholmsdialekt handlar. Alla moderiktigt jaktklädda. Jägare. Innefolk. Som sällsynta fåglar som förirrat sig in på en ICA affär i obygden är de. Jag förundras.De förundras. De tittar på långhårig, tjock ocool gubbe. Ja och jag ser att de funderar över vilket sorgligt original det där är som är fast här ute i ingenstans även mellan älgjakterna. Ja jag alltså. Ja och jag bjuder på det. Gärna. Som om man stod där på Skansen. Uppvisning av ocool gubbe endast idag. Köper ägg, smör, jäst och tränger mig före Stockholmsgänget och tar mig en låda kokosbollar också, betalar och går ut. Bilen startar. Ja jävlar, så jag kommer hem igen. Gubbarna tittar efter mig. Trodde väl jag åkte moped. Men jag gillar original. Även moderiktiga Stockholmsoriginal. Ja Stockholm med för den delen.
Ont i huvudet fortfarande. Det ger sig inte. Slutet. Kanske. Lika bra det kanske. Jag har varit redo för det i tio år nu.
Alla tävlar om att vara bäst på att ta emot flyktingar. Just nu. Nästa vecka tävlar man om något annat. Det dör sjuttontusen barn varje dag i världen. En jävla tävling det också. Men ingen bryr sig. Men miljoner på flykt. Rena skiten. Några få ligister jävlas med miljoner. Men ingen gör något. Låter dom jävlarna hållas. Fast en hel del godhet har ploppat upp också såklart. Den finns där. Glädjer. Men godheten har aldrig haft någon chans mot Kalasjnikovs och raketgevär. Man önskade den hade det. Sådär som man fick lära sig som barn i Kalle Anka. Den som farsan kom hem med på lördagarna. Att det goda alltid segrar. När man blir äldre inser man att det är tvärtom. Se bara på SD anhängare. I D I O T E R N A ! ! ! Eller de rädda borde de kallas. Ja antagligen så. De skrämmer mig hur som helst i sin tur. De där människorna som vill stänga igen, bygga murar och kasta ut de som inte hör hemma för att “DET HÄR ÄR MITT MITT MITT”! Det värsta är att folk i ens närhet också börjar prata sådär. “Inte rasist men…”. Jag blir aldrig en av dom. De kan dra åt helvete.
Försöker sälja det stora mixerbordet en sista gång. Japp en sista gång. Det är dött. Tiden har hunnit ifatt fyrtiokanalers mixerbord. Så det får väl stå här. Det finns plats. Man kan väl dra i en regel då och då för skoj skull och för motionens skull. Damma av det ibland. Men tycker mest synd om bordet . Att inte behövas. Alla borde behövas. Till och med gamla mixerbord.
Fast jag tror jag skall lägga mig. Varför inte liksom. Sova, drömma om en bättre värld. En där det inte finns sjuttontusen barn som dör varje dag. Där det inte heller finns en massa rädda människor som skriker “stopp” till dom som behöver höra ett “välkommen”. Förresten så dyker de där musikerna fram nu igen. De som ordnar konserterna för de utsatta. Ja pyttsan. En del tar alla chanser att själv synas. Det där äcklar mig tamefan. Fast nu skall jag sova. Lite surgubbevarning var det nu ändå hursomhelst på det här inlägget. Det sipprar ut oftare och oftare.
