Mitt “jobb” kräver att jag koncentrerar mig. Helst från åttatiden på morgonen hela vägen till någonstans vid midnatt. Oftast fungerar det där bra, men ibland, när man är sjuk, inte alls. Irriterad. Blir jag. Kan du ge dig på! Eller som igår när en helikopter och klättrande snubbar bygger en telemast uppe på berget 200 meter härifrån eller idag när man bara är förbannad över att hostan ALDRIG GER SIG och ett röjarlag jämnar häggarna med marken, dom vars doft man vill längta till i vår så att det gör ont när vintern regerar där ute. Borta. Vafan! Häggarna. Inte hostan. Skit! Jag hade hellre haft häggarna än hostan kvar.
Men så är det som det är såklart. Ibland. Man får åka ner till affären och köpa halstabletter och en ost. Inte för att de ger häggarna tillbaks eller för att de hjälper mot förkylning men jag är som alla läsare av den här bloggen vet beroende av Vics Blå. Eller var. Håller på att skapa det där beroendet igen. Ost med. Ett liv utan ost vet jag inte om det var värt att leva.
En snubbe skjuter en 22-taggare. Älg alltså. Det är tydligen bra. Jaktvård. Men bara Troféjakt. “Skjut dom starkaste djuren”. IDIOTER! Världen vore bättre utan idioter. Men det finns vettiga jägare också. Jodå. Som gör urvalet från den andra änden. Som det skall vara. Som naturen fungerar. Allt annat är såklart att skjuta sig själv i foten. Fattar man inte det då borde man såklart inte få hålla i ett vapen heller. Än mindre få licens för ett.
Ja hur som helst går det rätt bra att jobba. Nu. Häggar växer upp igen och den avbrutna björken försvann i samma veva. Så där bara. Det är som det är med allt. Men helst skulle man äga all mark så långt man ser i alla riktningar där man bor. Sätta ett stängsel runt alltihop och bara motvilligt släppa in en och annan. Ja, så att man fick arbetsro alltså. Eller bo på en ö. Ja varför inte. Långt ute i valfritt hav. Låtsas att eventuella landstigna var 22-tagare och idka jaktvård. Fan. Man blir som man blir i min ålder. En del av oss i alla fall. Men rakat mig har jag i alla fall gjort. Man får se det som i alla fall något. En eftergift åt samhället. Anpassningen. Behovet att klippa sig kvarstår dock. Gubbar med långt hår ser verkligen ut som idioter. Ja eller de ser ut som mig. Det blir något patetiskt med det där. Ja jag vet ju det. Bestämmer mig varje gång jag kommer iväg till frisören att nu skall det hållas efter. Sen hålls det inte efter. Inte en enda gång. Man borde ha lärt sig det där vid det här laget. Kan man duscha en gång per dag så borde man kunna klippa sig fyra gånger per år.
Det skall ätas snart här i huset. “Kött”bullar och pasta. Det går i. Smakar Vicks Blå. Idag. Den sätter sig den där smaken. Den jag gillar för att det är den enda tablett som man kan suga på ett tag och som inte bara smakar sött. Efter mat, nyheter. Sen jobba några timmar igen. Eller “sitta hemma” som en del anser det vara. Perspektiv och dimensioner. Bara det innehåller “sanningen”. Om den finns.
Follan pensionär. Nyss satt han där bakom trummorna. Den bäste trummis jag haft. Javisst och utan tvekan. Ingen oro där. Men pensionär nu. Brosan också och Arne med, han jag träffar på affären idag. Han trivs med oplanerad tid och timmar till förfogade. Ja och det kommer follan också såklart att göra. Trummorna har han kvar och en stadig ihopsparad reskassa. Men gubbar. Gammelgubbar. Fast i min ålder. Vad är det som händer? Borde det inte gå att bromsa tiden. För när follan fyllde sextio så kändes ju det där så långt, långt borta, men inte nu. Så man känner ju liksom att det där med pension också kryper sig på. Men jag lägger inte av såklart. Kan jag ens? Vill, vill jag definitivt inte. Känns som jag har att ge fortfarande. Står inte i vägen för någon heller. Gjorde jag det kanske jag skulle tänka om. Definitivt! Men det är bara jag. Vad skulle jag göra om jag inte gjorde det jag gör? Dö!?
Men mat och sovklockan ringer här. Dags för en paus. Fylla magen med mat och sinnet med inspiration. Det är ett helvete att leva. Men skoj som fan och värt det just för den sakens skull.
