Month: October 2015

Till slut går det inte längre. Det är dags att ge upp. Vi går åt varsitt håll. Lever separata liv. Ja och det svider såklart i hjärtat. Gör tokont. Men man får samla ihop de krafter man har. Stålsätta sig. Göra det man måste och gå vidare med livet. Det som ändå måste levas.

Vi har haft ett bra liv tillsammans. Många år nu. Fler än vad jag trodde från början. Men nu åker de i soptunnan. Mina favoritjeans. De där riktigt sköna. De som man helst satte på sig där på morgonen. De som nu är så slitna att det inte längre går att laga det ett endaste dugg mer. Till och med jag måste inse det. Det får bli soptunnan. Det måste bli soptunnan.  Det finns ingen annan utväg.

För säkerhets skull tar jag med dom till soptunnan på kontoret. K har annars en samling av gamla jeans i olika grader av förfall. Den är stor den där samlingen. Jättestor.  Större än vad som någonsin kommer att behövas. För lappar, för dragkedjor, ja och för vad vet jag.  Mina favoritjeans skall inte hamna där. Jag skall bevaka dom tills sopbilen kommer. Så att ingen (läs K)  norpar dom i soptunnan där de nu har fått sin sista vila.

Mina andra jeans, ett par blå och ett par svarta, är såklart inte alls lika sköna. Men om ett år kanske. Om man har dom varje dag. Man får lida tills dess. Längta.

Två på varandra följande dagar när jag har förbannat kylan har gått. Alltså dags att starta Hulken. Just det är en process i sig. Det är fuktigt, det luktar illa, det ryker in lite lagom när den startas. Alltså innan allt är uppvärmt och torkat i skorsten och panna. Sen är bara att mata på med pellets. Morgon och kväll, framåt maj någonstans skall den skötas om. Ja under eldningssäsongen ser jag mer av pannrummet än av frun. Men lite spännande att köra igång sådär.  Så man får hålla sig i närheten idag. Vara med. Kolla. Alltså en jobbdag förstörd. Men bara en såklart. Så länge allt fungerar. Och när elementen börjar brusa och senare blir varma och goa så trivs katter, spindlar, fru och jag alldeles utmärkt i stort gult hus ensamt på en kulle i Lo(o)s.  Yngste sonen säger att han föredrar kylan. Tror fan.

Annars är jag långt ner i koden. För mig handlar just det om att förändra världen. En kamp. Ja jag har ynnesten att tänka så. Jag är starkt medveten varje dag om att det är just en ynnest att få hålla på såhär. Om inte K hade gått till jobbet där på morgonen så hade det inte gått. Den där fasta lönen som måste finnas för att få allt att gå ihop. Förutom att förändra världen så är mitt mål att K skall få göra sitt en dag. Hon är en jävel på textilkonst. Gör häftiga och finurliga tavlor. Underbara tavlor. Som borde bli fler och ses av massorna. Men orkar liksom inte med nu, trött som hon är efter en dags jobb, en veckas jobb. Vi måste nå dit en dag. Jag kan förbanna han/hon/det/jorden/gud ibland för att det skall vara så förbannat svårt att nå dit. För att det är så jävla orättvist att de som inte vill ett skit har stålar men de som vill saker inga alls har.  Gyttjan som håller mig fast. Men jag är seg såklart. Ger inte upp. Så lätt.  Vi skall för helvete komma dit. Är det för mycket begärt förresten?

Man känner alltid av de där som vill att det skall gå åt helvete eller som vill att det skall gå  MER åt helvete. Man har dom runt omkring sig. Hur kan människor vara så? Bara för sina egna brister?  Jag stänger ute det där. Så gott jag kan. Men det går ju inte helt såklart. De är så få de som vill gott. Man hör aldrig av de som vill det dessutom. Vem klappade mig på ryggen och sa några tröstande eller uppmuntrande ord sist?

Men Lo(o)s kände jag en enorm stolthet över här om dan. Det klack liksom till i mig. Något förändrades. Det var Connys knivar som fick det att klicka till i mig. Han gör knivar för kungar och  presidenter. Världen är marknaden. Kaj, min skolkamrat, och han bland världens bästa. I Lo(o)s och Edsbyn. Ja jävlar. Ja sen har vi titanförhårdningen som görs här. Den som till och med NASA nyttjar. Annan rymdindustri med. Satelitter kretsar kring jorden med grejer fixade här. Används för skyddande av elektronik mot partikelstrålning. Världen är marknaden igen.  Ja och så jag. Också världsunikt. Bara en svensk kund. Men finns på alla kontinenter. En by på under femhundra pers. Det är något i vattnet här. Vi är urjävliga helt enkelt.

Men Hulken då alltså. Dags att starta den. Nu.  Det är lite att ge upp. Lämna sommaren efter sig på allvar. Man får väl ta fram fågelmataren också ganska snart. Att få skogsfåglarna närmare huset är i alla fall en tröst. Jag ser dinosaurierna i talgoxar och domherrar. Hör kvittret som på film blir till vrålande monster. Tänk dig själv om Tyranosarius Rex i själva verket bar rosa fjäderskrud och pep milt som en talgoxe. Ingen vet hur det var på riktigt. Men länken fanns där. Alla gissningar är korrekta. De blir aldrig mer än gissningar. Inte ens om de kallas vetenskap. Ja också det är en ynnest såklart. Med dinosaurier utanför fönstret. Dom som varit med några hundra miljoner år mer än oss människor. Respekt!

En gammal elev gillar min musik, min röst, min energi. Han skriver det i alla fall. Jag, långt nere i jobb, blir glad. Det är inte många som säger goda saker om den. Ja och jag förtjänar det inte heller antagligen. Det är väl kanske bara dynga. Så när det händer gör det min dag. Jag kan leva en vecka på några goda ord.

Men sanningen är såklart att för musiken har jag mest fått skit. Sen det började. Sen starten. Men jag har i alla fall gått min egen väg. Ingen annans. Och nej det var inte lätt att göra det. På sjuttiotalet när alla skulle spela dansmusik, när flickorna flockades runt dansmusikerna, stod vi andra där och bara harvade i replokalerna. Det hade varit så lätt att sälja sig. För att få höra det där positiva. Men jag är nu ännu inte en sådan människa. Därför heter den nya tidens första skiva Mina drömmar är inte till salu. För det är dom inte. Har aldrig varit.

Men skitsamma såklart. Man gör det man gör och man tror på det man tror. Det kan vara rätt det man gör även om man inte blir bekräftad. Keep on trucking liksom.

Dagen, ute, bära in pellets, tre ton, lagar lampa, sätta upp andra lampor på garaget, flyttar tv antenn. Äter kanelbulle. K fixar såklart. Alltid snäll. Kanelbullens dag.  Finns det något som är godare än kanelbulle. Kaffe till det. Ut igen efter fika. Det finns att göra. Listor. Har väl hunnit en trettiondel på de där listorna. Ja av det som skull vara klart nu innan vintern. Men det blir förhoppningsvis fler helger när man kan beta av lite av det där.

Bilen gillar det kyligare vädret. Startar bara sådär. Som den alltid gjorde året runt förut. Märker att handbromsen inte tar när jag är iväg en sväng. Det är tamefan något för jämnan med handbromsar på bilar. Man skall använd den ofta säger förståsigpåarna. Men om man nu inte behöver den!? Då vill jag inte dra i den heller. Hur länge har bilar haft handbroms nu. Det där borde vara något som är löst. Avklarat. Fört till journalerna som problem från förr. Men icke alltså. Skit!

Min vecka har alltså börjat. Det är dags att dyka ner i kod och volt och ampere på allvar igen. Det lurar liksom i huvudet ändå de där frågeställningarna man jobbar med. Har alltså inget emot att veckan startat. Gillar det. Längtar dit ibland. Ja även om jag gillar det där andra också. Helgens grejer. Att skruva upp en lampa eller att sova på soffan. Umgås. Slöa. Äta gott och allt det där. Men i det här, att försöka realisera något jag tror på, att föra det hela vägen, är ändå den plats jag helst vill vara på.

Ja låtar och texter då  igen. Man ser saker och man hör saker. Det man ser och hör dyker upp i låtarna. Förstoras eller förminskas. Många av de jag känner finns med som fragment i mina låtar. Eller som delar i mina texter. Saker de sagt, saker de gjort. Men i slutänden är det just inte mer än så. Något som halkat in i min hjärna och som det sen blivit musik och text av.

En ensam ren springer omkring i Edsbyn. Ja stackarn. “Var är min flock” liksom. Kan få folk att sluta supa sådana möten. Ja eller sluta  röka. Jag gör ju varken eller numera. Ja om man räknar bort de där whiskypinnarna ibland och ett glas vin då och då. Men så har jag inte sett en ren i de här trakterna heller. Den i Edsbyn kan vara Jesus-renen. Tror jag.  Väntan på Jesus är över i Hälsinglands Jerusalem. Han kom tillbaks som en ren. Halleluja!

Men jag har jobb att göra. Fyra grader ute och sjunkande. Näpp pelletspannan vilar. Skall frysa mer först. Mycket mer. Förbanna vinter på minst två på varandra följande dagar. Då startar jag den. Hulken. Ja den heter så vår pelletsanläggning. När den väl är startad är det jag som är slav och den om är herre. Än så länge råder alltså frihet. Man glädjer sig så länge det varar.

Ha en skön vecka proletärer. Ja ni kapitalister också. För sakens skull. Liksom.

Fredag igen. Den går för snabbt. Tiden. Jag hinner inte med. Tisdag hade varit bättre. Japp. Helvetes klocka. Sakta ner. Livet rinner ut. Snart sextio och så mycket kvar att göra.

Men fredag alltså. Jag måste städa innan jag fortsätter med det som måste göras. Som om jag hade tid med det. Men vi hjälps åt så gott vi kan här på kullen. Tvätta och städa är min del av avtalet. Städa skapar helg dessutom. Efteråt. Gillar det. Med bra musik i öronen flyter det där bara på. Inga problem. Det måste göras. Katterna protesterar såklart. Dammsugare väsnas. Gubben är besvärlig. “Ge oss bara liter mer mat så vi kan sova och skit i det där”. Japp det är det jag uttyder ur deras sura blickar när jag kommer där med dammsugaren släpandes efter mig.  Det och “att man aldrig kan få vila i lugn och ro i det här huset” när de stirrar argt på mig och rusar ut och bort från dammsugare som väsnas och gubbar som framför densamma. Som om dom där små gynnarna inte hade det så bra som det bara går att ha det. Pösmunkar. Snyltare. Älsklingar.

Annars kodar jag. Djupt ner i det innersta av maskinerierna. KONCENTRATION. Målmedvetenhet som sätts på sin spets. Huvudet brinner. JA, jag är trött. Jag KOMMER ATT somna ikväll på soffan. Den där gröna IKEA soffan som jag somnar på varje fredag. Helt slut oftast. För lite sömn under en vecka. För mycket jobb.  8-18:30, 20-00. Varje dag utom fredagkväll och lördag. Någon extra timme ibland på det. Ändå går det bra att fråga vem som helst i min omgivning om vad jag gör. De som “känner mig”, och ingen kommer kunna ge ett svar. En del kanske tror det. För att de i sitt ointresse kan nämna något luddigt om att “styra hus”, “programmera” eller nått.  Men jag kan tala om vad var och en av dom sysslar med däremot. Det säger en del det också. Kanske. Eller kanske inte. Man borde bli intressantare. Så de som “känner en” ville veta vad man gör. Ja och varför.

Jag har för länge sedan slutat med att jämföra mig med andra. Om jag är bättre eller sämre. Jo nog görs det där också av omgivningen och nog har det alltid gjorts av omgivningen och nog har jag oftast förlorat de där jämförelserna. Nog är de “där andra” bättre än mig på alla sätt. Tjänar mer pengar. Är bättre älskare. Är roligare. Smartare. Har snyggare bil. Har muskler. Men skit samma. Man är den man är. Man gör så gott man kan. Som de där andra. OM man tittar under det där ytliga. Men som sagt. Jag skiter i det där. Gör så gått jag kan och vandrar på. Operfekt. Perfekt kan andra vara. Som har tid med sånt.

Det blåser där ute. Ett jävla blåsår har det varit. Också det är säkert ett tecken på att jorden håller på att gå under. Allt är ju tecken på det. Domedagsprofeter gillar just det. Att stå där och skrika ut budskapet om världens undergång med sandwitchskyltarna på axlarna. Gärna iklädd forskarkostymen nu för tiden. Eller något annat “trovärdigt”. Som pastorer och predikanter förut. Tröttsamma i sin dystopiska samhällslängtan. Undergångslängtan. Forskare som levererar tvärsäkra slutsatser, “det kommer”, “det blir” osv, har ingenting i vetenskapen att göra. De borde satsa på att bli astrologer istället. Där har de tvärsäkra uttalandena en plats. Ja och det finns plats för fler.

Jag ser levande kycklingar packas i storsäck för destruktion. Jag ser levande kycklingar slängas in i köttkvarnar. Jag ser en bråkdel av 40000 utsmugglade bilder från Syriens tortyrkammare. Jag vill avsäga mig min del som av att vara en människa. För jag vet ju. Att det där jag ser. Det som lyckas nå mig bara är en försvinnande liten del av det fruktansvärda som sker nu och alltid och i varje sekund och överallt i världen. Utfört av människor. Som går hem till familjer. Som är älskade. Ja ondskan tror jag inte på. Inte godheten heller. Vi är båda. Allesammans Allt befinner sig i regnbågen. Hoppande mellan färgerna. Men valen. Valen vi gör. Visst i helvete har vi ansvar för dom. Vartenda ett av de val vi gör. Därför äter jag inte kött. Inte för att bli “BÄTTRE”. Nej för att jag väljer att inte delta. Inte i det. Men vad gör jag för kvinnan som som torteras i en cell i ett Syriskt fängelse just nu i det här ögonblicket? Eller kanske sker det i ett Nigerianskt fängelse. Eller på en annan geografisk plats. Jag vänder bort huvudet när bilderna dyker upp. Låter tanken vandra bort. För att det gör så jävla ont. SÅ JÄVLA ONT att tänka på att det är sådär. När det inte borde vara så. När man vet att ingen skulle lyssna på mig om jag så stod naken på världens största torg med miljoner framför mig. När jag vet att de heller tänker på nästa telefon de skall köpa, eller vad de skall äta till middag när de kommer hem. När jag vet att de personer som de där människorna verkligen lyssnar på, till skillnad mot en sådan som mig, inte bryr sig ett smack om annat än mer pengar på sitt redan överfulla konto.  Finns det inte en enda jävel man kan ställa sitt hopp till nu i världen. Han/hon/det/jorden/gud har jag sedan länge gett upp hoppet om. Där finns varken hjälp eller lindring att få. Singulariteten är bara intresserad av singulariteten. Och Jesus. Mohammed eller Buddha. Vår tids ikoner och frälsare. Var i helvete är dom. De som river templen sten för sten och bygger nya, bättre. De som kastar ut alla möbler och månglarna ur FN skrapan så att det till slut verkligen blir en förändring i världsordningen. För inte är det väl så jävla svårt att förstå att den här planeten som vi bor på kunde bli en bättre plats än den är. För fler. För alla. Om man bestämmer sig för att det är så det måste vara. Att vi släpper händerna i ringdansen eller kanske snarare dödsdansen kring månglarnas tempel.  Att vi vågar släppa och säga hit, ja och det är fan i helvete för långt gånget det också, men inte ett steg längre. Inte en millimeter mer av denna galenskap vi nu sysslar med. Kränker du livet är du en brottsling. Punkt. Inte bara mot mänskligheten utan mot allt och alla. Sorry vi har inte plats för brottslingar i det här universumet.

Ändå finns det såklart hopp också. Aldrig förr har så många människor i Europa öppnat sina hjärtan för dem som har det svårt och sämre. Det värmer. Känns bra. Men så dyker de där vidriga bilderna upp igen och jag misströstar.  Ja och de där vidriga människorna dyker också upp som stänger dörrar och låser och stoppar och … Man misströstar igen.  För många av dom där finns i min närhet. Kallar sig “vänner”. Fast de fega, icketänkarna, nollorna inte är värda ens det. Ja jag kan till och med sträcka mig så långt som att just främlingsfientlighet och hat är ett tecken på en lägre intelligens. Alltså inte bara en skadad i förmåga att känna empati, minst lika viktig, utan verkligen hjärnbortfall. Titta på världens stora tänkare. Alla, med få undantag, har den där öppnande och välkomnande synen på världsordningen.  Det är de intelligenshandikappade som hatar. Problemet där är bara att de som har minst intelligens upplever sig själv som smartast. Paradoxen. Vi måste börja tala om för dom alltså. Vi vanliga. Vi normaldumma.

Men städa som sagt. Min lott. För iväg tankarna mot annat. Ett sätt att överleva för sådana som mig det också.

Trevlig helg!