Month: November 2015

Egentligen vill jag inte störa. Inte en enda. Men skall man få ut information om det man gör så måste man ju det. Alltså delta i en där dansen av informationsspridning i mängder som inte en enda kotte vill ha. Men jag säger bara som det är. Det får räcka. Jag kan inte uppbåda den där entusiasmen som så många i min bransch har över att få en lampa att lysa i mer än tre olika färger. Ja, eller ett lysa överhuvudtaget. Tydligen är det en smärre sensation om man kan få den att lysa genom att (bara) klicka femton gånger på sin mobiltelefon. Det där löste vi för en tio år sedan om någon bara orkar titta efter. Men det orkar såklart ingen.

En säljare som är hit från storstaden säger rent ut att jag är för snäll. “Man får ta i lite. Säg att du skall göra 100 000 enheter. Det gör alla andra. Nästan ingen tillverkar ändå så många i slutänden. En på tusen kanske. Det vet också alla. Det blir kanske några hundra för de flesta. Men säger du det får du det där 100 000 enheter priset”. Men jag har svårt för det där.  Att skapa hela fåglar av en fjäder. Det får vara. Huvudet skall vila lätt mot kudden när man lägger sig.

Annars är det full fart här. Nya moduler på gång. Älskar det såklart. Hur skulle jag kunna låta bli att göra det. Men bränner ljuset i båda ändarna när de realiseras. Det tar kraft och det är bråttom såklart. Linda Haglund dör. Hon också 56’a. Stressar mig. Åldersnojor. Tiden rinner ut och det är så förbannat mycket jag vill ha gjort innan den gör det.  Vet ju att man inte hinner allt. Vill göra och hinna så mycket som möjligt. Fyller i “vita arkivet” för säkerhets skull. Ingen gravsten. Ingen gravplats. Ingen begravning. Det jag gjort är mitt eftermäle. Har det något värde så har det. Själv behöver jag inte stanna i tiden. Det ger plats för dem som behöver stora pampiga gravstenar för att “leva” vidare.. Jag är inte en av dom.

Men Portugal. Skriva. Skriva och skriva. Ord efter ord. Mening efter mening. Ett alternativ. En dröm det också. Men man måste välja. Ja och då väljer jag varje gång det jag gör. Jag är där jag skall vara. Den enda anledningen jag vill finnas på andra positioner är för andras skull. Jag vill inte utnyttja. Låta någon annan dra det tyngsta lasset. Så där finns hoppet. Att kunna betala tillbaks. Jag tror det kommer. En dag. Hoppas jag lever då.

Ryggont. Vore väl konstigt om man inte hade det när man sitter så mycket. Fast kanske är det en njure. Vettefan. Det visar sig kanske. Men länge sedan sist. Förbannat längesedan. Tack får man säga till det. Också. Det finns mycket att tacka för.  Vem man nu skall tacka. Jo, de där goda som uppmuntrar. Jag glömmer inte en enda av dom. Eller är det bara en? Glömmer gör jag i alla fall inte. De som ger utan att ta “äro de saliga”. En så bra människa är inte jag. Inte ännu. Jobbar på det. Dock. Så kanske en dag.

En massa troll börjar dyka upp i tidningarnas debattsidor. Invandringskritiska debattartiklar.  Fler och fler blir dom. Den ena dummare än den andra. Hur många idioter finns det i det här landet. Jag tänker baltutlämning och skäms. Tänker aldrig medverka till något liknande under min livstid. ALDRIG. Men i Gävle samarbetar moderater med SD. Ja hela Alliansen. De borde heta egoisterna. För det är bara det det handlar om hela den där skiten. JAG. Vad JAG vill ha. Men världen tickar inte så. Det måste alltid vara “vad VI vill ha”. Vi bygger allt tillsammans. Det går inte komma ifrån det. Att vi är ett och detsamma. Allihop. Fast vi ser olika ut och bor på olika platser. Klart vi måste hjälpa varandra då också. Nästa gång är det vi som behöver hjälp. FÖR HELVETE!

Fast nu tänker jag lägga mig och läsa. Gott liv. En del av det. Vad vore livet utan böckerna?