Month: November 2015

Snö. Oundvikligt såklart. Den kommer till slut. Varje år.  Mentalt blir det kallare. Med snön tar sig kylan in i märgen också. Fast att vi klarat oss såhär långt får man såklart ta som en gåva från gudarna. Om dom nu har ett endaste dugg med det där att göra. Själv tror jag att det där för länge sedan är överlämnat till kaos och matematik.

Växer man upp i Edsbyn, som jag, så ser man vad religion gör med världen. ja, man får det bekräftat på nyheterna också. Senast nu i Paris. Alltså religion som glädjens och livslusts borttagare. Tanken att leva sitt liv här på jorden med ett enda syfte, att behaga den store han/hon/det/jorden/guden, och sen få ett finfint liv, finfinare än “de där andra”, de som inte levde sådär, efter döden. DET ÄR SÅ BEFÄNGT!  Så varför skrattar ingen åt det där? De där som säger “krig är fred”.

Jodå det finns präster som gör nytta. Det är ja den förste att erkänna. Men räknar vi ihop dem alla i ett givet ögonblick så gör de världen sämre. Det är jag helt säker på. Och det handlar inte om religion och världsåskådning. Nej det handlar om bara om att bejaka livet, andras och sitt eget, och att ta ansvar för sina handlingar. Två enkla livsregler. Trösten kan man få av andra. Sina önskningar behöver man inte han/hon/det/jorden/gud för att uppfylla.

Ja och jag har ju levt ett tag nu. De djävligaste människor jag känt har alla varit religiösa. Ja och då har jag ändå jobbat på en sluten rättspsykiatrisk avdelning. Men empiriskt såklart. Men jag tror att en undersökning skulle visa att det där är sant också. Det är det där “stå närmare gud än andra” som gör det.

Så de som skriker “Allahu akba” och utlöser sprängladdningen eller trycker på avtryckaren på sin Kalashnikov är desamma som utropar Halleluja med samma intensitet i den här delen av världen. Idioter. Primater. De förändringsobenägna.

Gud är inte större. Gud är vi. VI tar ansvar för vad vi gör mot andra, planeten och mot oss själva. BARA VI!

Som vanligt är det utbildning och bara utbildning som är lösningen. Allt måste börja med den. Överallt och till alla.

TV 4 visar ett sammandrag över de senaste årens terrorhandlingar. Det är närmare tio händelser i västvärlden. Inget från Asien, Afrika eller Mellanöstern.  Man blir mörkrädd. Vad är det för människor som jobbar inom media idag. Hur ser deras världsbild ut egentligen? Vilka skriver de för egentligen?

Senare skriver en gammal elev, som jag vet kommer från Syrien, på fejjan om de Franska flaggorna vi alla har där. Varför inga flaggor när en marknad bombas i Bagdad? Som i Söndags. Över åttio döda. Svaret är enkelt såklart. Paris, Frankrike,  är som en granne för oss. Åker man förbi en olycksplats och det är okända som är skadade så känns det såklart, men åker man förbi samma olycksplats och det är grannen som är skadad så blir det en ännu mer känslor. Man är närmare de man har närmast. Det går inte att komma ifrån. MEN det betyder inte en sekund att det som händer i Bagdad, Syrien och i Afrika inte är lika hemskt. Klumpen i magen finns där i alla de fallen också. Man måste förstå det också. Men jobbar man då inom media eller driver ett internationellt företag borde man såklart ha strategier för att behandla alla lika. Det görs inte idag. Varken på facebook eller i andra företag. Det skapar onödig ilska hos dem som känner sig marginaliserade. Skulle inte DU känna det, om det var du?  Onödigt såklart.

Surfinorna hänger kvar där ute på bron. Blommar. Jag har inte mage att ta ner dom. Det blir surrealistiskt. Men jag gillar surrealistiskt. Hur länge kommer det att blomma liksom? Man undrar. Så de får hänga kvar. Ett tag till.

Själv startar jag ett nytt projekt idag. Det är alltid kul. Känner mig full av energi. En lycklig människa just nu här i tiden alltså. Trotts allt skit som händer i världen. Det behövs så lite för att man skall sluta att vara det. Livet är är skört och det behövs inga stora tuvor för att välta ett lass. Det vet alla. Så man hoppas på lugn och harmoni. Jodå, jag har sett och upplevt tillräckligt mycket skit för att uppskatta “det lilla”. Det där “lilla” som egentligen är det stora. För egentligen handlar det bara om perspektiv. För i vissa kretsar så gör också den där självmordsbombaren rätt. Hur svårt det nu än är att förstå sig på,

Det är natt här på kullen med det stora gula huset, Pellets har fyllts. Pannan, Hulken, brinner. Ja det brinner inuti den. Bäst att klargöra det. Bättre. Film har beskådas. Science fiction. Tillräckligt bra för att hålla sig vaken där i grön IKEA soffa. Jodå balanserande på gränsen. Men på rätt sida. Vaken. Ett glas whisky. Sippandes så det räcker länge. Nöjd men trött nu. Skall strax lägga mig. Läsa så länge jag orkar. För att jag kan det. Franskt. Bokhandelstema. Långt från science fiction.

Man summerar vecka nu strax innan man skall ge sig. Det blev inte mycket gjort. Ändå blev det det. Men inte det jag tänkte mig. Annat. Massor. Så någonstans skall man väl ändå vara nöjd. Men det är man såklart inte. Man vill framåt. Tycker man står still. Sitter fast i ett sirapsträsk.

Men vem är jag som skulle anse mig ha rätt att klaga. Jag har mat på bordet. Varmt i huset. Är inte på flykt. Nej man har inte den rätten. Egentligen. Men man klagar såklart ändå. Man är människa. Det är ändå själva definitionen på en människa. Det har aldrig funnits en människa som inte har klagat på sakernas tillstånd. Men det är det som driver på förändring. Som tar oss framåt. Vi har det inbyggt. Vi måste leva där i gränslandet annars är vi inte människor.

Ja jag blir misstänksam när jag ser de där människorna som utåt hyllar och höjer till skyarna. Ja och bara gör det. Det finns något falskt. Möjligen att de bara är skadade, damaged goods på något vis. För tidigt födda. Han aldrig utveckla det klagande inom sig. De skrämmer mig de där typerna. För jag vet ju att också Dalai Lama klagar och gnäller när ingen ser.  Därför att han är människa. Så jag vet ju att inuti de där människorna pågår ett krig. Psykopaternas krig. Därför skyr jag människor som inte klagar. De är de farligaste. Det är där mördare och våldshen finns.

Men helg. Det är bra. Måste försöka fixa lite vinterförberedelser imorgon. Lingonris. Rensa så att man tar sig in i garaget. Ja ni vet. Fri yta samlar på sig skrot.  Amplarna får nog plockas ner också imorgon. De flesta blommor gav sig inatt. Inte alla. Så lite tar det emot. Men det börjar bli lite löjligt. Fjortonde november imorgon.

Men som sagt. Jag skall lägga mig. Återställa. Återhämta. Skönhetssömn är det inte längre tal om här. Den tiden sömn kunde bita på mitt utseende, förbättra,  är för länge sedan förbi. Men det gör inget. Men jag accepterade det för länge sedan. Som ett avhugget ben, ett lyte. Man lär sig leva med sig själv. Man måste det. Ja, fast andra tycker att man borde ändra på sig för att bli som dom. Ja till och med finns det folk som tar medicin för att bli som andra. Galet säger jag. För det är precis tvärtom. Man bör bli precis så lite som dom andra som möjligt. Det ger en roligare värld och gynnar oss människor. Blir vi för lika så blir vi en inavelsklump. Facebookifierad köttfärs. Men kanske är vi där. Orkar någon med något som tar mer än femton sekunder längre?

Så godnatt ni som befinner er i olika bubblor där ute i mörkret. Jag ser er inte. Jag sitter ju också i min gula stora bubbla här på kullen. Men jag vet ju att ni finns. Ni märks om inte annat i bloggens statistik. Nejdå. Många är ni inte. Men en unik skara. Antagligen helt utan ett meningsfullt liv eftersom ni läser min blogg. Stackare.

ps Ha en angenäm helg hur som helst ds