Month: November 2015

Tionde november och man får vattna amplarna. Ur led är tiden.

Det kan inte hjälpas. Jag längtar till veckans första arbetsdag. Som den här morgonen när jag knappt kan hålla mig från att rusa ner till kontoret innan frukosten är uppäten. Att flinande få gå ner till kontoret och börja veckan är ett av glädjeämnena i mitt liv. Att göra mina storverk. Förändra världen. Tro att jag kan det. Se om det är möjligt att göra det. Intala mig att inte ge upp den här veckan heller. Jobba vidare på det jag tror på. Det jag lever för.

Ändå gillar jag såklart helgerna. Ledigheten. De som laddar batterier. Som samlar energi för veckor. Gott liv. Nästan alltid. Vi har inte så många måsten här i huset. Njuter. Den här helgen bakning i bagarstugan, god whisky, sömn och två fulla (fast nyktra) dagar i studion på det.Jag jobbar inte ens på söndagskvällen den här helgen, som jag brukar.

Annars jobbar jag nästan jämt. Har alltid gjort det. Arbetsnarkoman från ett perspektiv, Slöfock från ett annat. Folk ser en som de vill. Jag har inga problem med det. Men jobbar gör jag. För vad skall man annars kalla det?

Så studion blir viktig i mitt liv. Den och de stunder jag skriver. Ögonblick. De som är som oaserna i öknen. Grönskan i en värld av sand där en människa vandrar som intalar sig att han älskar sanden över allt annat och att varje sandkorn har ett värde och ett namn. Det blir lätt så. Att man uppfylls fullt ut  av det man håller på med. Tror det är det viktigaste i världen. Man måste titta på saker från ett annat håll ibland för att förstå att sand bara är sand. Nejdå den har inte mindre värde för det. Det är bara det att det finns annat också. Mer i världen. Man måste tvinga sig att försöka se det andra också. Man blir en bättre människa av det. Ja så tror jag det är.

Jag dricker god whisky som jag inte förtjänat. Gåvowhisky, Janne den gode är ursprunget. Det var länge sedan jag öppnade en flaska nu. Har inte alltid råd med excesserna. Ja det smakar såklart underbart. Det är bra whisky. Droppar som sprider sig i kroppen och värmer upp och väcker också de där hjärncellerna som sällan annars brukar vilja vara med. Det är dom som brukar får hybris hos andra. De som blir världens bästa bilförare, älskare och smartast i världen på det. Hos mig tittar de bara sig yrvaket omkring. Kanske för att jag aldrig dricker mer än till den nivån.

Någon skrev, jag minns inte vem det var nu, “Vi skall vara oändligt stolta om människor väljer Sverige på sin flykt mot trygghet, för då måste vi ju ha gjort något rätt“. Bra och vist och moget sagt. Välkommen säger jag. Vad skulle vi annars göra? Om vi inte välkomnade de som flyr.  Hur skall vi annars kunna leva med oss själva om vi stänger in oss och reglar våra dörrar för dem som har det svårare än vi själva har det. Man väljer om man vill vara en bra eller dålig människa, och examinatorn, den som avgör om man varit det,  för det är alltid en själv till slut, kommer alltid med sin dom. En dag när man sitter där och ser tillbaks på det man gjort är det bra att ha några saker som man vet man gjorde rätt. Hur skulle man själv vilja bli bemött? Som flykting och en som har förlorat allt. Ja, det får man fråga sig annars. Om man inte har empati nog att känna utan att blanda in sig själv i ekvationen. Men en del är ju såklart bara “jag”. Kommer aldrig att bli annat. Just dom har mindre kvar i sina liv än de som har mist allt. Tyvärr förstår de aldrig det själva förrän det är för sent. Alldeles för sent. Först då kommer vanmaktens tårar. Återigen gråter de bara över sig själva.

Men min jobbvecka har börjat här och nu alltså. Det finns massor att göra. Som vanligt. Jag har saker jag tror på. Försöker realisera dem alla. Det är inte lätt varje dag. Tro inte det. Mitt liv är också en kamp. Mot yttre krafter och mot mitt eget jag som ofta tvekar.  Ungefär som att gå i fjällen är det. Målet är där långt, långt borta. Varje gång man har kämpat sig upp på en topp och kan se hur landet ligger så upptäcker man att det finns en till topp att bestiga. Brantare nu än den förra. Högre. Mycket högre. Man får andas in ett par gånger och fortsätta att gå. Men det är just här som det existentiella i att göra något över huvud taget kommer in i funderingarna. Man går där. På en stig. Upplever man stigen, blommorna bredvid den, fjällämmeln som smyger sig iväg i ljungen, hör vinden, känner dofterna, lyssnar till bäcken som porlar, smakar på det rena klara vattnet. Ja då blir det liksom ett värde också i ett bara gå där. Visst ser man dom som vänder. Dom är så många. De sa ofta högt och tydligt innan de gick vad de skulle åstadkomma. Skröt. Skrattade åt en enkel vandrare som en själv. Men man går på. Skrattar inte tillbaks. Förlöjligar inte som dom förlöjligade. För att man måste gå den här vägen och för att man vill vill göra det. För att just det faktiskt är en belöning i sig.