Month: December 2015

Pratar med Paris. Sirene. Hon bryter verkligen sådär härligt Parisiskt.  Jo jag kör, vi kör. Kul. Nervöst. Kommer jag kunna svara på frågor ställda av Franska män och kvinnor med samma brytning? Det visar sig…

Jag dricker te. Har jobbat ett tag. K nedskjutsad till skolan och sina bildlektioner. Motvilligt. Vill stanna hemma. Som jag.  Vinden avtar efter hand som solen tar sig upp över horisonten. Också den aningen motvilligt den här tiden på året.  Själv är jag sugen. Måndag efter en helgs jobb. Det skall göras “klart”. Ja så långt och så nära det går. Så man kan börja på nästa projekt som också det skall färdas mot “klart”. Inte i cirklar utan i spiraler får man hoppas. Just den där skillnaden är kanske den viktigaste skillnaden. Att växa medans man färdas framåt i livet, inte stanna i samma trygga omloppsbana. Frihet kontra fotboja.

Ja det stora gula huset står kvar här på sin kulle. Det har varit med om värre vindar än de natten har bjudit på. Dessvärre är den lösa plåten också kvar. Smäller i vinden och har väsnats ikapp med stormen under natten. Ytlig sömn hos ocoola gubbar är resultatet. En smärre bagatell som gissningsvis kommer att märkas och bli icke försumbar efter hand som dagen går. Det är som det är. Som det skall vara. Sånt man får ta med jämnmod.

Snön blev till is där ute. Ja man vill hålla sig inne. Men vägen här utanför, den upp på berget, Brattberget,  är framme. Det är väl inte direkt vardag den här tiden på året. Men El Ninjo skall väl förändra det där efter jul sägs det. Fimbulvinter. Den som lever får se. Jag deltar inte i de där gissningslekarna. Spådomarna. Mediakvasivetenskapen. Det blir som det blir. Jag försöker bara beredd på det det blir.

Måndag är en bra dag. Man har hela veckan framför sig. Det finns tid att göra saker på. Tror man. För swiiiich så är det fredag eftermiddag. Så ser det i alla fall ut här.  Trotts kontorssittningar från en bit före åtta till framåt tolv och efter det. Tiden räcker inte till. Livet räcker inte till. Mindfullness . Det finns ingen tid. Men det finns liv som tar slut. Tid som rinner ut just därför. Saker som skall markeras klara innan det där sker. Men när det är slut är det såklart slut. Spelar ingen roll om man hunnit dit man vill då. Så det är bara att köra på. Tro på det man gör.

Backupserverns fläkt har gett sig. Processorn kokar. Var tvungen att lyfta av förra veckan. Finnes inga fläktar här heller. Får göra någon specialare vad det verkar.  Är det något jag lärt mig så är det värdet av backuper.

Nej nu skall jag återstarta min Windows 10 burk. Det behöver man då och då. Speciellt om man kör Java appar. De ärter upp det mesta minne man har till slut. Stavas SKIT. Men man får överleva eftersom man måste.

Söndag. Det doftar pepparkakor här i huset. K och son donar och fixar. Sonen en mästare både på de konstigaste av pepparkakor och de mäktigaste av pepparkakshus. K som bakar de godaste pepparkakorna.  Själv jobbar jag. Det är lite lugnare tempo på helgerna och jag kan testa lite saker som jag annars aldrig hinner med att testa. Det där med lugnt tempo på helgerna stämmer såklart inte alltid. Oftast är de som vanligt. Om jag jobbar. Och det gör jag ofta. På vintern. Ja på sommaren med. Livet är kort. Och tills vi bor nära havet i Portugal…

Min musik suger säger en lokal rockstjärna, mina texter är bara svammel säger en känd journalist och författare, att min kod, mina byggen, ja allt jag gör är skit får jag höra flera gånger i månaden. Jag är gammal nog att inte ta åt mig längre. Just de där nedsättande kommentarerna säger mer om dem som sänder ut dem än om det dom anmärker på. I min ålder vet man det. Man har upplevt det så många gånger och sett det hos andra så många gånger. De som gjort helt underbara saker och som de där människorna sedan, när någon annan godkänt dom och höjt upp dom,  har slickat sig bruna om tungan i upprepat rumpslickande för att få vara med.

Är man ung är det såklart värre. Man kan rent utav tro att de har rätt. Att det man gör inte är något att ha. Att man inte är något att ha själv. Men fel, fel, fel såklart. Vi skulle inte ha något alls av riktigt värde om folk låtit sig stoppas av dylik nedsättande skit. Jag önskar bara att skolorna hade en kurs i att tro på sig själv också bara. Så att man orkar vidare trotts småfolkets kommentarer. De som vill förminska andra så att man själv verkar stor.

Under en stund idag blev det nästan granletardags. Granmördardags för mig. Jag mördar en gran varje år för familjens skull. Den som står där i hörnet under julen och sakta dör. Som aldrig får bli en stor och ståtlig och stolt hundraåring. Familjen gillar. Jag ger efter. Julefrid är viktiga grejer. En gran må mördas varje år. För julefridens skull.

Men det blev alltså inget grantjuveri på kommunal mark. Det skulle tydligen osnöa hela veckan vilket gör att det hela skjuts på till nästa helg. Varför inte liksom. Det man inte gör den här helgen det får man göra nästa helg.

Så jag jobbar vidare. Möjligen börjar lite av julnedstämdheten komma över mig. Den hör till och har hängt med sedan morsans städande och städande och städande med ett allt högre tempo och en allt surare min för att det “skulle bli klart jul”. Vansinne. Borta det där nu såklart. Men inte ur sinnet. Jag kommer att dö med den där känslan i kroppen. Men ingen skugga över morsan. Hon ville väl. Lugnet infann sig ändå till slut på julafton. Eller dan före när Järvefelt kom över med den årliga julkorgen. Buga och bocka. Vänliga själar fast de var upphöjda.

Vindar utanför fönstret. Det tar i ibland. Lös plåt fladdrar fortfarande på taket. Vill inte lossna. Resten av taket lossnar väl innan den där. Har varit med om Dagmar och allt vad de heter. Ja ja den får väl fladdra på. Upp på taket går jag aldrig igen. Valter Hedin gick upp när han var över 90. Det är olika. Men han var Edsbybo. Dom kan och vågar mer dom.

Får en inspelning av Rolf Edeborg där hans pappa berättar om sin framgångsrika företagarkarriär. Inspelat 1977 när jag drog. Det är en krokig väg till det företag Edmarks är då när jag flyttar söderut. Otroligt fascinerande att höra. Trollbinder. Den genomgående tråden: Hjälps man åt så kan man bygga en välmående by och det går bra för alla. Synd att alla verkar ha glömt det idag.  Bandyladan i Edsbyn är symbolen för den där kraften. Tillsammans går allt. Ensam åstadkommer inte ett skit. Jag tror “byn” har det där i sig än. Den där kraften. De måste bara sätta den i verket. Alla andra byar kan lära av det där. Som de gjorde då. Fyra järnaffärer i Edsbyn som gick bra. Två i filialen Bollnäs. Ja jävlar. Det går bara där. Det är nått med Voxnans vatten. Tror jag.

Nu skall jag deppa vidare över att mina verk “suger”. För säger någon det så måste det ju vara sant. Eller hur!?  😉