Month: December 2015

Gävle. Nian. Torsdag. En a-lagare hejar glatt.  Han långt hår, sliten. Jag, långt hår, sliten. Samma. Nära. Såklart. Jag har inget emot det. Inget alls faktiskt. Men det är dags att klippa sig.  Jag vill gärna vara “the underdog” men det skall finnas proportioner också på det. Börjar man själv tro på att man är en förlorare så är man det. Enkelt. Så dags att beställa en klipptid. Gubbar, coola som ocoola, med långt hår är för övrigt det mest patetiska jag vet. Möjligen bara överträffade av dem med öppen skjorta, hårigt bröst, färgat, med guldlänkar hängande om halsen. Eller wannabe popstjärnor med hatt. För att gömma flinten, den begynnande. Eller hur Charlie? 😉

Men det växer alltid ut det där håret varje år till ogilla-längd innan jag själv hinner bli medveten om att det gör det. En dag är det helt enkelt för långt. Då skall man lyckas ta sig till en frisör. Det tar tid för mig. Inkräktar på värdefull arbetstid,. Tvingar mig ut i verkligheten. Sen kan man inte välja vilken frisör som helst. Det skall vara en riktig ocool herrfrisör. Hotta ställen går bort. Där sätter jag inte min fot. En gammal snubbe med sjöbjörnstatueringar skall det helst vara. En som inte pratar för mycket. Klipper. Håller käft och får betalt. Dåligt med sådana numera. Tant finnes dock i Hudiksvall som har klippt gubbar i sextio år. Rökhes röst, en lokal full av cigarettrök.  My kind of place.

Helst skulle K. klippa mig. Karott på och klipp runt om. Hade fungerat. Nej rakning är inte ett alternativ. Det är som hennafärgat på kvinnor. Det lyser åldersnoja om det där. Ja det låter också. Skriker om det hela. Nej inte dit.

Men får väl köra med hårsnodd ett halvår. Blir liksom Hells Angels medlem på köpet. Bara jackan fattas. Det fungerar bra i förhandlingar. Om man nu träffade en annan människa IRL.

Men nu skiter jag i det här. Finns inte mer att fundera på. Greppa en bok och dyka in i något fiktivt är det som gäller. Bort. Såg förresten en bra film ikväll. Netflix. Men minns inte vad den heter. Att den var bra räcker för mig. Ungdomsfilm. Japp. Sällan dom är bra. Eller snarare att man träffas av dem i själen numera av naturliga skäl. Men dom här människorna var lika galna som Södranmänniskorna. Det var något speciellt där.  Då. Jag träffas av det ikväll. Blir tårögd. Japp. Men nu godnatt.

Edit:

Charlie kommenterar

Hej Åke!
Jag läser alltid dina inlägg med stor behållning! Och jag utgår ifrån att det är mig du syftar på när du skriver “Wannabe popststjärnor med hatt. För att gömma flinten, den begynnande. Eller hur Charlie?” Fine. Skriv vad du vill. Men jag måste dock erkänna att det triggade igång min extrema flint-nojja som jag nu, vid 44 års ålder, nästan trodde jag glömt bort!

Denna extrema flint-nojja började redan i 10-årsåldern när ett par elever till min pappa kom fram till mig och sa:
-Stackars dig som har Ove Granberg som farsa (han blev tunnhårig redan i 25-årsåldern), du kommer att bli flintskallig som 15-åring, haha!” Sedan den dagen trodde jag långt upp i åldern att det bara var en tidsfråga innan allt hår skulle försvinna från mitt huvud för gott, under loppet av några månader. Men till min stora lycka hände det aldrig. Hittills.

Jag tror absolut att mitt hår blivit tunnare med åren, det är ju helt naturligt. Men nu, när du skrev detta, blev jag ju fan skitnojjig! Så nojjig att jag blev tvungen att gå in på muggen och ta en selfie med spegeln som bakgrund. Jag bifogar detta bildbevis (se hur orolig jag ser ut!) helt oretuscherat och ofiltrerat, för att jag verkligen vill poängtera att anledningen till att jag burit hatt sen 20-årsåldern helt enkelt är för att a) Jag älskar huvudbonader. Och b) Jag hatar mitt hår. Det är fult, flygigt, mjukt (som i bebishår) och krulligt och jävligt. Men kanske kan det även omedvetet vara en förebyggande åtgärd, typ “Om jag nån gång blir flint så kommer ingen märka nåt”. Vad vet jag?

Nog sagt om det! Jag skrev egentligen allt detta för att jag tyckte det var rätt kul och jag inte hade nåt bättre för mig.

Det jag däremot faktiskt blir irriterad över på riktigt är att du kallar mig för “wannabe-popstar”. Jag har spelat i band sen jag var 12. Och det kommer jag fortsätta med så länge jag lever. Jag har inga som helst ambitioner på att bli kändis eller “pop-star”. Det tåget har liksom gått för länge sen. Jag gör det jag gör för att jag älskar musik, att skriva musik, och att framföra det live för alla som gillar det vi gör. Jag har liksom inget annat som jag brinner för så mycket. Det är mitt liv. På riktigt. När du förminskar det med två vidriga ord blir jag förbannad. Kan du tänka dig? Du känner inte mig och vi har så vitt jag vet aldrig träffats.

Du skriver sjukt bra Åke! Skriv en bok! Det har jag sagt förut. Och du verkar vara en hejjare på datorer. Men din musik suger faktiskt, vilket du själv påpekar hela tiden. Men det är sjukt oklädsamt att låta din bitterhet över vetskapen om detta gå ut över andra. (Bara ett tips from a perhaps soon to be flintskallig wannabe-popstar). ?

Puss & Kram
Charlie

PS. För övrigt har du fel om gamla män i långt hår. Two words: Willie Nelson.

Dit kom vi och hem kom vi. Lo(o)s – Gävle – Lo(o)s utan att åka in i Edsbyn. Jag gör inte det längre. Det är synd men jag har inget kvar där. Hur sorgligt som helst. Man borde haft det.

Gillar Gävle. En trevlig stad. Lagom. Vackrast på våren och när centrum är upplyst såhär kring jul. Har ju bott där i två perioder. Gjorde den till min under den sista. Ja det blev verkligen så. Den blev min stad på riktigt.

Men vi gör det vi skall göra där i staden sen hemåt igen. Det är halt. Hemma vid tio, läser mail, svarar på några och rasar i säng. Det är jobbigt att vara på utflykt. Ett av mailen vill att jag pratar på ett möte i Paris. Såklart jag vill. Det där med att utmana sina egna gränser ni vet. Eindhoven, Phillips hemstad,  Holland var senast.

Fredag. K är ledig. Gott liv. Det blir liksom en helt annan stämning  i hela huset när hon är det. Så jag får ett annat slags lugn inom mig också sådana här dagar. Fast jag gör samma saker som vanligt. Idag har jag en förlorad Torsdag att ta igen dessutom. Här skall jobbas.

Femton centimeter snö säger prognosmakarna. Så möjligen skall det inte bara jobbas. Det skall skottas också. Snöslugan har inte burrat en enda gång hittills i år. Startar den ens?

Naturligtvis är det paket som skall överlämnas från posten när man är borta. Det slår aldrig fel. Ja jag vet vad det är. Två Raspberry Pi zero. Tiotusen säljs på några timmar. Två till mig.  Ja det är som om de där korten är rockstjärnor. Miljoner har sålts. Får väl hämta på ICA idag. Har planer för dom där nämligen. Trådlösa planer.

Förutom jobb och ev. skottning så har jag tre ton pellets som skall bäras in också. Bättre än gym. Säck på axeln, ner för trapp till källaren, vandra in i pannrum, släpp av, vandra tillbaks, upp för trapp igen, lasta nytt. Tre ton. Och det är ingenting. Man fattar vad trettiotusen människor tillsammans kan utföra med handkraft. Vi glömmer det i maskinernas tidevarv. Att vi kan utan maskiner också.

Men jobba nu alltså. Om man skall bli värd soffans sköna omfamnande famn senare under kvällen då den låter en trött ocool gubben vila i frid framför tv’n. Fångar in och söver ner.  Fast just nu känner jag mig oförskämt pigg faktiskt. En timmes tidigare sänggående igår kanske har något med det att göra. Visserligen ont i en njure. Kanske.Oroar. Möjligen bara ont i ryggen. Men en krämpa till. Några dagliga piller, en axelprotes och några piller vid behov så klara man sig skapligt ändå. Ja linser/glasögon också. Det är egentligen bara träbenet som fattas. Man är ett vrak. Faller sönder bit för bit. Men det är väl som det skall vara. Antar jag.

Näpp. Fredag. Kod. Jag. In i dimmorna och skönheten.

Jag gillar när det dagas. Den där stunden när ljuset kryper fram. Ja, precis den där tiden som de flesta av oss inte har ett endaste uns av tid att titta ut och uppleva det. Ja ingen skillnad på den punkten här heller såklart. Man har sin duschslott, sin frukostslott sin tidlucka där man måste göra sig klar för att familjelivet skall flyta och inga morgonkrockar uppstå. Utanför fönstret händer det där. Det dagas. Oftast på et helt magiskt sätt. Ja, det upptäcker man om man bara tittar ut och står där en stund. Ja jag gillar det där. Jag gillar inte att huset döljer det mesta av det där för en. Just där skulle man bo i en glasbubbla med 180 graders synlig värld. Varje dag skulle bli mer magisk av det.

Nu längtar jag såklart ner till kontoret hur det nu än är med det där. Här finns stora fönster. Mycket ljus. Man ser. Men också lysrör som med sina 50Hz flimmer trollar bort och förstör. Jag skall angripa alla de där 48 lysrören en dag. Byta ut mot stabilt ljus som bara har lugnet av dagern i sig. Ja det är väl 48 + 32 + 32 till här i lokalerna. Många lysrör finns det.

Gävle idag alltså. Om bilen vill. Jordfel är tillbaks med all kraft igen. Men än så länge har mina trick fungerat. Frågan är bara hur länge. Man får hoppas. Ja och hjälper inte det så måste det ju gå ändå. Det är så det fungerar Allt. Men en ny bil, garanti och nybilslukt är såklart det första man köper när de där tremiljarderna sitter på kontot. Inget skryt till bil . Nej bara en som går och går och går om man bara fyller på bränsle. Bevarar lugnet.

Jag har bara haft taskiga bilar. Jodå firmabil har funnits också. Men jag åkte i den taskiga bilen då också. Större delen av tiden. Anställd behövde den mer. Det praktiska först.  Flärd och goda saker sen. Fast lever an livet p det sättet bli man såklart utan belöningarna. Det är dumt. Man skall unna sig belöningarna också. Inte bara sitta i den där tagelskjortan och tror att de kommer längre fram. Gör man det står man snart där framme och inser att de alla ligger där bakom en.

De jag känner som har riktigt mycket pengar stöttar varandra. Först och främst i familjen. Man står upp för varandra. Det handlar om allt från att gilla det de andra i familjen gör till att konkret hjälpa till i varandras projekt. Från de där likarna på facebook till reda pengar liksom. Om inte din familj sprider och gillar och står upp för det du gör så är du illa ute. Om de skäms för dig är du körd. Men ännu värre. De är själva också körda pga av det där. Helt. Borta. Lost.

Men det räcker inte med familjen. Vännerna stöttar varandra också. Man lägger ett gott ord hos någon, sprider idéerna, ja, eller satsar reda pengar och tid, men framförallt uppmuntrar och lyssnar man. Vad det än är uppmuntrar man. I stort och i smått.

Där är nyckeln till framgång. Kanske är det bara så att det med stålar har mer lugn att kunna ge det där till barn, till sina kära, till sina vänner. Utrymme som de kan använda till det där. Kanske har inte medelklassens folk det där, inte arbetarklassens människor heller.  Där finns bara utrymme för missunnsamheten eller i bästa fall bara ingen ork att stötta. Det börjar med ett like på Facebook. Det där klicket man kunde gjort för att göra någon glad, för att föra framåt, för att få någon att orka. Därifrån blir det lätt sedan. Ja och alla blir vinnare på att man stöttar varandra och bygger saker tillsammans. Det man ger det får man tillbaks.

Den stora lögnen. Att vi vinner på att tävla. NEJ vi vinner på att samarbeta.

Men klockan är en stund över åtta här. Några timmar skall jag väl hinna med att jobba idag innan avfärd. Eller försöka jobba. Som jag skrev igår så brukar inte koncentrationen riktigt infinna sig dagar när jag skall göra annat. Jag väntar liksom på det där som skall komma istället. Dumt. Ännu en av mina dåliga egenskaper.

För några år sedan skrev jag Tomtens Dagbok den här tiden. Det var väl ungefär här runt den här tiden jag började inse vad jag gett mig in på. Det skulle skrivas varje dag. Det fanns annat att göra då som nu. Men det gick. Men man var ung och stark då då såklart. Glad att jag inte startade ett sådant projekt i år. Fast kanske skulle man…