Det blåser ute. Minus tre. Man längtar till stränder i Portugal. Men sitter alltså här i skogen i Lo[o]s. Kan inte annat. Bokföring dessutom idag. Som städning. Det måste göras. Det känns bra efteråt. Rött där, mycket rött. Svart ute i hösten. Mycket svart. Möjligen var det inte bättre tvärt om. Trotts att svarta siffror inte sticker i ögonen lika mycket som röda. Det är som det är. Jämnmod är ens vän. Ibland.
Folk dör. Också de som är nära en. Men oftare de som är grannar, bor i samma by eller bara är i samma ålder. Det kryper inpå en det där. Jag är i den åldern. När var och en som dör kunde vara en själv. Så känns det. Och så den där axelryckningen. “Jasså han är död”, “Jasså hon är död”. Ja och sen går livet vidare för de flesta av oss. Några som är riktigt nära kanske saknar och gråter ett år. Men vi andra, vi rycker på axlarna och går vidare. Och man fattar såklart att det är sådär alla andra kommer att göra när man själv dör en dag också. Det är ingen stor händelse. Hade man tagit bort Tjuren Ferdinand från Disney joxet på julafton så hade det varit något betydligt större. Nej, det spelar ingen roll om man har en massa pengar på banken heller. En axelryckning är det största man får. Det hjälps inte att det är den näst största dagen i ens liv. Bara födas är större. Tror jag. Utan erfarenhet av annat. Man kan ha fel.
Snuttifieringen breder ut sig. Aldrig tidigare har människan läst så mycket och samtidigt trängt ned på djupet så lite. Det är rubriker och punchlines som skapar debatt. Enmeningsmänniskorna har tagit över världen. Du kan få hundramiljoner till din nya startup om du kan pitcha din företagside snabbt och enkelt på tre minuter. Tar det fyra minuter gäspar alla och slutar lyssna. De som inte orkar har tagit över världen. Liksom. Ungefär. Kanske.
Själv känner jag en längtan efter djupet som tilltar ju mer det ytliga sprider ut sig. Men massmedia hänger såklart på det här. Eftersom massan inte längre läser så blir det video och enmeningar som dominerar nyhetssidorna. Så vi som vill läsa och vill läsa vi har ingenstans att ta vägen längre. Lost in space. Tack och lov så har inte trenden nått skönlitteraturen. De flesta böcker är fortfarande längre än en sida. Frågan är hur länge det varar? Snart är de väl här, en-menings-romanerna. Höjs till skyarna som nytänkande. Då kräks man. Igen.
Men man är väl en dinosaurie kanske. Ja antagligen. Det är högst troligt till och med. Hur skulle man kunna vara annat? Men tidningar som försöker bli som Twitter och Facebook är dödsdömda. Det vet jag. Det betyder varenda lokaltidning. De som tidigare satte en stolthet i att rapportera om årets första stare. Självklart varje år inrapporterad av åttioårga Anna på skogen. Nu är det där lite löjligt liksom. Något en “riktig” journalist inte tar i. Man har trollat bort sin själ. Ja och med den sina läsare.
För ett tag sedan var det en lokal SD politiker som intervjuades av en reporter från den likaledes “lokala” mediakoncernens utstickare. En upprörd person “förhörs” av en oantastlig reporter och några (antagligen) förhastade hot kastas ut ur den där människans mun mot den oantastlige journalisten som försvara världens rätt att rapportera enmeningar. En vanlig människa skulle ryckt på axlarna och avfärdat de där hoten. Småsaker för lärare, poliser och oss andra. Ja som om det inte räckte att hon nu är SD politiker för att förstå att det här är en person som inte riktigt “har alla hästar hemma”. Allt andas en efterblivenhet. Allt hon säger. Det här är en person som det är synd om tamefan. Som borde få hjälp. Hjälp att förstå världen. Men så tycker alltså inte en grävande journalist av idag. Det blir helsidor och uthängning och publicering av oredigerat inspelat intervjumaterial. Vem vann något endaste dugg på det där frågar jag en journalist som jag känner. Ja och det handlade tydligen om journalisternas rätt att undersöka saker utan att hotas. Man försvarar sitt eget skrå i första hand inte de man skriver för. Och ja visst hade det varit en medlem i Hells Angles hade jag förstått det där. Men den här gången var det ett barn i en vuxen kvinnas kropp som talade. Konflikt är inte alltid lösningen. Ibland kan tystnad vara mycket bättre. Sådant kunde journalister förr. Vette fan hur det är med det idag.
Men det finns bra journalister såklart. Men man träffar dem inte så ofta längre. Väldigt sällan numera faktiskt.
Majoriteten av alla spam som rullar in i min mailbox handlar om möjligheter till olika lån. Det är lån på korsen och tvären och på bredden. Tar man bara ett av de där lånen “så löser det sig”. Ja spelande är det väl också en del som handlar om. Satsa de lånade pengarna på deras fina Kasino så är lyckan gjord sen. Livet blir underbart. Ett lån och en spelvinst löser ALLA problem. Ja eller “snabba pengar” som kommer ens väg utan en massa tid och arbete, precis som Notch fick (förställer sig folk) eller hen som fick det där stora arvet. Lycka == pengar.
Ja kanske är det så. Vad i helvete vet jag när jag flinande går in på kontoret på morgonen och är glad över att få börja en ny dag. Glad fast det bara finns 43 öre eller nått sånt på kontot. Glad för att jag får göra min grej. Ja lycklig rent ut av. Vad i helvete vet en sån som jag om lycka?
Ja det kan man verkligen fråga sig? Så fråga någon annan om den saken lille vän.
