Month: December 2015

Har man nu bönder miljarder släktled tillbaks i sin släkt så gillar man såklart bondkakor. I fjol gillade jag de julnybakta bondkakorna så mycket att de tog slut innan jul och K fick baka en ny omgång. Frågan är om det inte lutar åt samma håll i år.  Hmmmmm….

Karaktär när det gäller söta saker är inte riktigt min grej och precis som semlor så går kakor åt. Det spelar liksom ingen roll vilka föresatser jag ställer upp. Det skiter sig alltid och snart sitter jag där med en näve i handen lik förbannat. Men det är som det är. Den där sidan av min personlighet är jag väl direkt inte stolt över men det kunde såklart varit värre. Dietister och andra må tycka annorlunda. Skiter i de där skinntorra typerna.

Livet är gott även om jag har någon slags förkylning eller vad det är i kroppen som drar mig nedåt. Men efter en god att sömn så känns det hur som helst som jag är på hugget idag. Det betyder storverk i görning alltså. Inget annat. Jag siktar alltid på storverk. “Skall man nå trädtopparna måste man sikta på himlen”. Sa någon. Jag fick det från en Beatlesbok  en gång från sjuttiotalet. Men det fastnade. Tror på det där. Man skall inte vara så mesig och ödmjuk. Vad vinner man på det? De andras respekt? Pyttsan. De stampar på dig. Så fort de får en chans. Gör det du vill.Tro på det du gör. Skit i de som säger att det inte går. De har alltid fel. Också när det inte går.

Räkningarna flödar in som vanligt den här tiden på året. Inkomsterna hänger inte riktigt med. Men också det ungefär som vanligt. Sommar och kring årskiftet är de låga likviditetsperioderna. Jodå har ALLTID låg likviditet. Skrämmande låg till och med men det är alltså värre kring dessa tider. Lätt att låta oron ta över under en tid som man borde njuta under men efter att ha haft företag i en obruten serie sedan jag var fjorton så har man ju så smått vant sig. Det löser sig för det mesta.

Åker ner till Färila för bankärenden igår. Inget konstigt. Tror jag. Men inte fan klarar man av de enklaste saker där. Det tar timmar. Ja om det nu blev korrekt fixat ens. Borde byta bank. Till en kapabel. Åtminstone i firman. Men det mesta fixar man ju själv nu för tiden så¨det är inget stort problem att de är nollor på kontoren här. Ja inte alla. Bara 90% kanske. Ja eller 99.5%. Eller nått. Kan ta betalt. Det kan de. Kan inte mer. Håller tummarna för att alt blev rätt. Även om det inte var någon brådska med det där. Det enda jag kan göra. En sådan där tur som alltid tar några timmar när man bor såhär förstör flytet en hel dag. Kostsamt. Dödande.

Men när jag åker hem så ser jag huset där upp på kullen när jag kommer in i byn. Får en speciell känsla. Har slitit där. Väntat på att få vatten avstängt. Väntat på att få elen avstängd. Väntat på kronofogden. Levt på tio spänn under en vecka. Två vuxna, två barn. Många svåra år. I helvetet. Majoriteten av de år vi bott här  faktiskt. Borde hata det där huset. Men så är det inte. Det har varit mycket roligt här också. Mycket gott. Barnen har växt upp. Ja och blivit rätt skapliga om jag får säga det själv. Stolta över dom båda två. Det finns russin alltså i varje kaka. Russin som gör att jag liksom mår gott när jag tittar upp mot den där gula kåken på kullen och vet att det är vårt hus. Betalt och klart. Inte värt ett öre men ändå. Liksom. Kanske skall man dö här. Ja om man nu inte lyckas ta sig härifrån. De senaste åren har dessutom varit riktigt goda. Inte så att vi kommer bort helt och hållet från “svåråren”. Skuldsanering är tydligen för andra. Men jag står för mina beslut då som nu. Tar konsekvenserna.  Man tar fel beslut ibland. Världen beter sig inte som man förväntar. “Vargarna” skiter i det där. De anfaller. Såklart. Det är det de lever på. Man vet ju det. Får alltså ta konsekvenserna också. Det går inte att skylla på andra. Ändå finns det inga skyldiga i våra fängelser. I mitt fall felbedömde jag möjligheterna att få kapital till ett snabbväxande företag här i glesbygden. Alltså borde jag ha bromsat. Samlat i ladorna. Inte bara växt. När 90-talskrisen kom så kom min kris också. Hjälp fick bankerna som gjorde samma missbedömning. Vi andra fick klara oss själva. Resten av livet. Inget att bara bitter över. Dock. Jag är bra på att gå vidare. Därför blir jag riktigt förbannad på dem som kallar mig bitter Det är den mest smutsiga förolämpning man kan kasta efter mig. För jag skulle kunna bara det. Sitta här och gråta varenda dag. Leva på fas 3 och socialbidrag. Men har och gör inget av det. Så skit på er. OM nu någon vill kasta “bitter” efter mig. Japp. Skit på er. Då. Annars. Kärlek.

Men nu skall jag jobba. Därför att jag kan. Därför att jag vill. Borde gått ut och letat en gran också bu när det inte är någon snö.  Men nu skulle äldste sonen komma hem redan på Lördag. Då får nog han och yngsten mörda en själva.  Ja det tror jag. Så får det bli. Nu jobb.

Ett programmeringsfel eller ett naturfenomen. Ja linjen finns där. Magiskt. Vi vet ju så väl att det är såhär de där domedagsfilmerna börjar. 😉

Ljudet som hörs är inte domedagsvindarna utan fläkten på min maskin. Om nu den informationen kan lugna någon när jorden påvisar dessa hemska tecken.

Det är gott. Livet. Fast dagen kunde såklart varit bättre. Det blir inte mycket gjort. Men vissa dagar är sådana. Jag irriterar mig inte som förr. Tar dom som de kommer. Man får jobba dubbelt nästa dag. Ja det brukar bli så av sig själv. OK, för mig.

Skeppar iväg gitarrförstärkaren. Ja, utan egentlig saknad. Den har bara stått här. Upp till Sundsvall far den. Får höra idag att det ev. är fel på den. Vafan tänker man. Oflyt. De där pengarna hade kommit väl till pass i jul. Men med också det är det som det är. Livet leker med oss människor och eftersom man gett sig in i leken så får man leken tåla. Men kanske tar dom den ändå. Sundsvallsrockarna.  Säger dom. Priset är ändå rätt. Kanske. Man får hoppas.

Men klockan är ändå bara nio ännu. Det finns kväll att jobba på. Ja nog finns det en inspiration som spritter lite där inuti om jag känner efter. Det behövs så lite. Sen är jag igång. Å andra sidan behövs det lika lite för att jag skall tappa det där också. Sen bara sitta där. Stirrandes.

Avslutar Facebook. Har kvar på företaget. Det känns som en lättnad. Saknar inte svamlet som i allt är som det var på högstadiet. Är förbi det. Ja samma dag jag stängde dörren för sista gången och gick hem. Har aldrig längtat tillbaks. Men det är den stora isoleringen såklart. Men utan irritationen. Hellre det. Kanske kryper jag till korset igen, kanske inte. Kommer dock på mig själv med att prata med mig själv på lunchen. “Det här var ju gott det här”. Första dan utan egentlig sociala kopplingar alltså. Är redan där.  Farligt nära stupet. Det värsta är ändå att jag inte ens håller med mig själv. Jag är en obstinat jävel. Tröttsam. Till och med för mig själv. Men vi, jag och jag eller jag^2 har kamperat ihop så länge nu så det fungerar ändå rätt skapligt. Jag kan stå ut med de där felen och laterna. Fast får bromsa den andra jäveln inom mig ibland. som han får putta på mig andra gånger.

Vet inte hur många gånger jag hört “skriv en bok”. Som om det skulle vara lösningen. Det är med det som musik. Det handlar inte om VAD man skriver eller HUR man skriver, det handlar bara om VEM man är. Alltså skulle det vara helt bortkastat att ge sig i kast med ett sådant projekt för en sådan som mig. Notch skulle kunna. En misshandlad fru kan också, Någon som har cancer och kämpar för sitt liv kan definitivt. Det är bara att se sig omkring. Hur många vanliga människors berättelser ges ut. Nej försök inte ens, kom inte och säg att de är mindre intressanta. För det är de inte. Det är i de vanliga liven och i de vanliga händelserna som det stora finns. Det där blaffiga skymmer bara utsikten för det viktiga. Men det finns inga. Det är bara så. En dag kanske de kommer att berättas. Men nu, den tid vi lever i nu, är inte tiden för det.

Men nu pirrar det på riktigt ordentligt i den där koda-skapa-debugga-dokumentera nerven så nu skall jag jobba i mitt anletes svett några timmar.