Month: January 2016

Jag drar mig en extra timme på morgonen. Hulken har jävlats två nätter i rad nu och i natt gick det inte så lätt att somna efter fixandet. Jo man måste ta tag i en avstannad värmeanläggning när det än inträffar. Gör man inte det letar sig kylan in i huset och väl inne så stannar den och är lika svår att driva ut som brunskjortor som fått makt och ställning i samhället. Så upp går jag närhelst jag märker att det står stilla. Natt som dag.

Så jag ligger där och K går till jobbet. Känner “slö” uttalas utan ord  i mörkret och kan såklart inte riktigt vila i min trötthet. Men sonen skall iväg också och jag väntar ut för att hitta en duschlucka. Sen upp såklart. Jag har ju ändå en hel dag jag “bara skall sitta hemma” på. En del slöar andra jobbar, Världen är orättvis. Man borde skaffa sig ett jobb.

Får ett erbjudande om att tala i Tunis på en konferens i vår. IoT igen såklart. VSCP. Men resa skall man betala själv. Google, Microsoft och andra talare har såklart inget problem med det. Men det har jag. Så jag tackar nej. Känner mig i alla fall hedrad för att jag blir tillfrågad. En annan gång kanske. Eller inte…

Ute minus 10. Under snön minus tre. Vitt. Frostgrenar. Ja vackert. Till och med en vinterhatare (ja “hatare är väl att ta i) som mig måste uppskatta. Men jag fryser. Fast det är varmt. Här inne. Alltid fryser jag. Det hatar jag. Ja eller tycker mindre om. Den där kaminen skall installeras. Sen skall jag ha trettio grader här jämt. Hela vintrarna.Men uppvärmningsäsong skall klaras av först. Två årstider det också. Den ena lite enklare att leva i.

Jag borde väl lägga av egentligen. Med det jag håller på med. Men den där rösten som säger “fortsätt” är fortfarande starkare än den som säger “lägg ner”.  Antar att det är som en alkoholists röst som säger “bara en flaska till”. Man kör på fast man borde lägga sig ner och dö. Ja eller skaffa sig ett riktigt liv i alla fall. Men framgång kan man bara ha i andras ögon. Det går liksom inte i ens egna. Det är inskrivet i själva mekanismen. Tvivlet finns där alltid. Precis som klapparna på ryggen. De finns inte där när man behöver dem som mest. Bara sen när man inte har behov av dom. Kan inte låta bli att tänka på Notch där igen. Alltid detta spöke. Tror det är Voxnan.

Ja skit samma. Jag skall göra mitt nu. Om det är värt något får väl visa sig. Jag åker snålskjuts med livet en bit till hursomhelst.

Man pratar till världen. Där igår genom Paris. Det strular med teknik. Såklart. Alltid denna teknik. Ingen bild från min webkamera. Med resten fungerar. Skapligt i alla fall, så jag kör på. Det var inte värre än att prata inför en klass artonåringar. Såklart på det med.  Man behöver inte vara rädd för världen. Inte då.

Vi far till Bollnäs idag. Fyller på för att vi måste. Gör slut på alla alla efterjulpengar. Det som finns kvar. Får en en varsin hamburgare K och jag. Vegetarisk. Smakar gott. Busslasten väller in strax efter oss. Tur som tokar. Man får minnas det när man lätt tar till det där med att man ALLTID har otur. Jo bilen gick ju fram och tillbaks också. Som den nästan alltid gör. Det flyter på. För det mesta. Skönt med en utflykt. Om än kort. För att hämta inspiration till en jobbvecka. Nu jävlar liksom.

Men man blir trött. Blev liksom ingen helg kvar alls. Den man hade behövt. Egentligen. Så tar det lugnt nu. Jävligt lugnt. Måste. Samlar mig för explosionen. Den som sker i veckan. En kreativ explosion. Jo jag har sådana ibland. Känner att det mullrar.

Så orkar inte skriva mer här heller. Så är det. Man orkar inte. Bryr sig inte. Det får räcka. Med de ord an får till. Ibland. Då och då. Oftare än förr. Därför nöjer jag mig här.

Nitton minus ute. Kallt. Minus 3.5 under snön. Varmare. Pudersnö isolerar tydligen. Nästa år skall jag gräva ner en sensor en bit under marken för att få en temperatur därifrån också. Till ingen nytta alls såklart. Som allt jag gör. Men å andra sidan om man kunde gömma hela huset i snö så skulle det tydligen göra nytta. Hmmmm… Gräva ner vore såklart grejen. I berget. Ja varför inte? Bo där vintertid. Krypa upp framåt maj.

Annars jobbar jag på. Man är ju arbetare. Dock inte medlem i Kommunal. Det får man å andra sidan vara väldigt tacksam för. Det händer något speciellt med de där människorna som tar sig upp till toppen. De liksom tappar kontakten med verkligheten. Vi har sett det i kooperationen också. Världens bästa ide och metod men det fungerar inte pga av de där nissarna som tränger sig förbi och upp och som bara skall sko sig själva, dra ära eller pengar mot sig själv. Vi har sett det så många gånger. Ja i Ljusdal med, Överallt. Det gode faller på rötäggen som alltid nästlar sig in. Vältaliga. Snygga. Oftast. Svåra att detektera. Den som uppfinner en detektor för att upptäcka dem i tid, som eliminerar dem innan de gör skada, är värld Nobelpris i alla kategorier samtidigt. Var inte Stalin en av de där också? De andra hans barn.

Arla är väl ett annat gott exempel. Ja ett dåligt exempel  är det väl. Tar man verkligen tillvara sina medlemmars intressen?

Ja och Kommunal då. SECO har liknande grejer. Andra säkert också. Som Industrivärlden och SCA ledningen också. Vi behöver inga av de där.

Bilen startar med ett plågat brummande. Det är inte lätt att vara av metall i kalltider. Man blir liksom spröd. Men startar. Det är jag glad för. Oftast fungerar det där bättre på vintern än på sommaren. Måste verkligen åtgärda det där. Vad det nu är. Läser om dom som drar iväg ut i Europa med gamla bilar. Sover i baksätet. Det låter så enkelt. Funderar om man skulle våga med vår. Svaret blir alltid nej. Man behöver stöd för att fixa en sådan där grej. Om saker går fel. En bil kan man väl lämna på en okänd gata i ett okänt land. Men man skall komma hem också. Har man folk runt sig så blir sådant enklare. Det var länge sedan här. Ja eller man kan ha en större peng realiserbara pengar på banken också. Men då behöver man såklart knappast heller åka ut i en gammal bil. Kan åka i en ny säker. Men av allt jag vill göra så är nog just den där resan högst upp på listan. En dröm.

Ja man har sina drömmar. De flesta realiserar man inte. Några hinner man med. Lika för de flesta. Få hinner många. Några hinner med några. Men det är drömmarna som håller de flesta av oss på banan. Fråga någon som är deprimerad. Drömmarna är det första som försvinner. Så drömma skall man. Men fatta att man har det bra där man står också. Att det man har räcker. Säga tack till livet för att man är där man är.

Nu skall jag ta bilen på en uppvärmingsrunda. Bilar behöver också motion.