Februari. Det knallar på ändå. Vasaloppssöndagen är inte så långt borta. Då vänder det alltså. Svart mörker och depression blir till hopp. Nåja, skillnaderna är kanske inte så stora. Men det blir bättre. Min botten är alltid högre upp än depressionerna. Har vart hittills är det bäst att säga. Vem vet vad man har framför sig. Resan ner är så enkel. Klättringen uppåt så svår.
Fast mars och april är långmånader. De tar liksom aldrig slut. Det riktiga hoppet, vändningen, finns där i maj. Ja bra år. Inte kallår. Då infinner den sig inte förrän en bra bit efter midsommar. Suckår.
Men Vasaloppssöndag innebär att man borde ha gått ner en tjugo/trettio kilo. Som man lovade förra året. Inte för att åka. Nej, bara för att få finnas. Man får väl ta nya tag med det där. Att leva såhär är för spännande och riskabelt. Jag är nu hur som helst ingen modig man. Bara en fegis. Det modigaste jag gjort är nog att leva många år som överviktig.
Vill skriva veckodagar och månader med stor bokstav. Som man fick lära sig en gång. Japp “Du” med. Men insatt och kunnig har lärt mig att det är fel. Så jag anpassar mig. Precis som jag en gång blev högerhänt fast jag var vänsterhänt. Bli lika som de andra var riktorden. Men jag har ändå aldrig blivit det. Ingen annan heller för den delen.
Gitarren ligger orörd. Synd. Tycker jag. Kanske ingen annan. Men det är så mycket annat som vill ut just nu. Ja jag skulle vilja skriva ord också. Massor av ord. Men det är med dom som med gitarren. De pockar på men det finns inte tid att få ut dom. Allt har sin tid. Olika tid. Men jag “jobbar”. Eller “sitter hemma”. Ord som beskriver samma sak. Jag hittar aldrig det där “klar” som säger att jag nu kan ta tag i musiken eller i orden. Det där “klar” som en arbetsdag i ett riktigt jobb kan få en att känna. Ett välförtjänt “klar”. Jag har sällan sådana här. Alldeles för få i mitt liv om man tänker efter. Ändå har jag väl åstadkommit en del ändå. Eller kanske inte. Antagligen inte.
Temperaturen är snälla -2 ute. -4.1 under snön. Inne uppåtgående. I frysen -21. Lufttryck 995 millibar. Man skulle kunna dansa glädjedanser över sådana siffror. Ljuvliga siffror.Lägg en matt sol till det. Tvekande fågelsång. Ja och en prognos som ligger ungefär i det där området de närmaste tio dagarna. Bra helt enkelt. Enklare liv. Hoppfullhet.
Har inget hört om resultat från de blodprover jag gav. Om det betyder att den de från början var avsedda för har presenterats mina siffror eller om värdena var OK har jag alltså ingen aning om. Att bli kallad till provtagning av en okänd läkare för okända anledningar får en att fundera ändå. Jag är hur som helst inte rädd för nålar. Eller nålstick. Tur är i alla fall det.
Fredag imorgon. Soffan skriker på mig. Men nån mil att vandra innan jag är där.
Fem år kvar till pension. En del längtar dit. Jag är inte en av dom. Det är fem år närmare döden och jag vill leva. Göra det jag gör. Köra. Så så får det väl bli. Sen får man hoppas på ett snabbt avslut ut i glömskan.
MEN kod skall knackas in nu. Kod till ingen nytta. Det är ändå den som är den bästa. Man får minnas det. Alltid. Lite musik i öronen under vägen mot “klar” hjälper också såklart. En hel del. Ja det får bli så. In i “Åkes värld”. För lite så är det väl ändå.
