Month: February 2016

Jag ser den där bilden på attackdykarna.Minnen dyker fram ur mörka vrår. Lumpen. 1977. Dom fanns på lucka bredvid oss.Tuffingar. Långsamma, pågsamma, fridykningar upp ur tiometers tankar. Vapen. Muskler. Testosteron. Stridisar. Den som skulle straffas bar en skivstång, alltid, framför tv’n, på toaletten, alltid. Hårda kisar alltså och i samma ålder som oss i luckan bredvid. Karlskrona, grundutbildning, lumpen 1977.

Vi hade precis gjort klart gröntjänsten. Skog, vapen, ålande, springande och skjutande i en månad. Japp en månad. Var man i flottan så var man. Där åker man båt. Alltså. Det är det det handlar om. Större delen av tiden gör man ändå det. Därför bara en månad med skjutvapen. Inte ett “pang” för min del efter det. Det stod fartygskanoner för senare. Men det är en annan historia.

Kontrasterna kunde inte vara större mellan de två rummen med kronans sängar med blå rutiga överkast än den var här. Vi var där för att utbildas i kontorssysslor. Snälla snubbar. Lite feta. Fast inte jag. Då.  Alla extremt otränade. Ointresserade. Stockholmskisar. Finnspångskisa, lantbor. Rika och fattiga. Men alla så långt ifrån de där attackdykarna som det möjligen bara gick att vara. Vi skulle lära oss kontorssysslor en månad. Sen bli skickade till en stab någonstans i flottans imperium. Alla på klassade tjänster. Men inte stridisar precis. Vi var där för hjärnor istället för muskler. Ja om ens det. Någonstans skall man ju skicka dom som inte ville vara där också. Som inte kunde bry sig mindre om den där skiten. Jag förstår fortfarande inte varför jag helt enkelt inte vägrade och åkte hem. Heder åt dom som gjorde det.

Men attackdykarna alltså. Jag minns distansen. Vi pratade aldrig med varandra. Inte jag och inte någon annan. Dom kunde ha varit på en annan planet. Ändå delade vi dagrum, kiosk, matsal och bodde alltså vägg i vägg med varandra i samma korridor. Den enda starka bild jag har kvar är av just den där grabben som konkade på sin skivstång hela tiden som om det var den naturligaste saken i världen. Möjligen var de flera. En ny varje dag. Men de såg alla ut som en. Stöpt i samma muskulösa form.

Men inte kände jag någon respekt. Jag är ganska säker på att den känslan var helt och fullt ömsesidig. Det var skit. Men god kamratskap. Rätt roligt just där. Skrivmaskiner och arkivskåp och trams. Hemligstämplar. SÄPO. Avtal om tystnad. Ja sen fick man sin kommendering. Visborg. Chefen för kustflottan. Hemligt värre. Axlar med mycket guld på.  Ja och mer var det inte med det. För många månader. På tok för många.  Det enda bra var väl att vi fick se det mesta av Sveriges kuststäder. Men helst villa jag bara hem och spela min musik såklart. Det var ju det jag var. Popstjärna. Ja om du frågade mig. Jag hatade de där befälsidioterna som söp sig genom livet och lekte lekar däremellan som om de var på riktigt. Men vi var väl samma drömmare dom och jag antar jag. Man fattar sådant sen. Ingen av oss blev det till slut mycket med. Deras leverskador torde dock vara värre än mina.

Ett snett pekfinger har jag kvar från den där luckan också. Vi fightades lite en kompis och jag. Lekte. Antagligen inspirerade av de hårda grabbarna bredvid. Så det gick som det gick med det där fingret. Spricka sa man efter röntgen. Bandage och hem igen. Snett, vridet sedan dess. Hade det hänt en av attackdykarna hade han väl spottat på marken och fortsatt som om inget hade hänt. Ha ha ett sprucket finger. Nu börjar det märkas att man är med. Liksom. Jag tycket mest det gjorde ont. Förbannat ont. Ja och skriva maskin kunde man ju inte sen. Finns alltså fördelar med krigsskador också.

Ja och varför skickar man någon som nästan aldrig sett en båt förut till flottan för? Det har jag alltid undrat över. Attackdykare kan man ju fatta att man skickar dit liksom. Tillbaks kom jag aldrig. Tack gode han, hon, det, gud för det.

Jag går rakt in i solen på hemväg från promenaden idag också. Ja och jag hoppas att det är så döden är. Att hela världen bara är ljus och att man vandrar mot dess källa. Då är det underbart att dö. Källan ja. Han, hon, det, gud. Nej, det är ingen gråhårig gubbe eller gumma som sitter där och utdelar straff och belöning med sin gudomliga visdom. För mig är gud allt. Gud är gud med litet “g”.  Gud är det vi ser i de fysikaliska lagarna, i de kemiska formlerna och anar storheten av hos de matematiska formlerna. Vetenskapens gud men också bortom vetenskapen.  Guden skiter i dig men bryr sig om helheten. Allt du gör kan du bara göra för dig själv. Också det du gör för andra. En av de grundläggande principerna i universum är just den jämvikt jag alltid tjatar om.Försök att hitta en religion som inte har den som en av sina huvudprinciper.

Japp jag tror på gud med litet “g”. Ja och jag tror på liv efter döden. Energi är oförstörbar. Den kan bara antar en annan form. Den söker alltid jämvikten. Ja och vad är vi levandes annat än energi.

Resten skiter jag i.

Bara fåglarna kvittrar på.

Då är jag nöjd.

Helnöjd.

Inte många dagar kvar till Vasaloppsöndagen nu! Det vänder. Då.

Och om man skall vara allvarlig. Igen. Människorna är rätt dumma. Antibiotika mot lätt acne som en rättighet. Japp jag borde veta. I alla fall det. Fast det finns folk som tror att vi vet allt idag. Att vi lever i “upplysningen”. Det skrivet till framtiden från en som vet att det inte är så. Oändligheten är stor och det finns oändligt med upptäckter att göra. Om man vill.

Mänskligheten och mänsklighetens verk dör p.g.a. själviskheten. Inget annat. Kommunism skulle vara ett bra system utan den. Socialismen det bästa, Men se vad händer. Folk ser bara till sig själva och skiter i andra. Socialdemokrater sjunger Internationalen och viftar med röda flaggor och skor sig på de de företräder. Reformerna. Bostäder år dom unga, jobb åt dom unga, utbildning åt dom unga, en landsbygd som kan överleva, pips det inte ens om internt. Visionlöst. Den egna positionen. Den egna lönen. Det är det enda sm är viktigt. De gamla välfärdskämparna snurrar som propellrar i sina gravar.

Flera hundra meter kö och hysteri i Göteborg för att få tag i Springsteen biljetter. Just nu. Denna dag den 25/2 2016. Jo nog hade man velat se en konsert med Bruce såklart. En. I alla fall en. Och i Göteborg. Kanske mest för att K aldrig varit på någon större arenakonsert,  Hon borde fått gå på Bruce just därför. Hörru Bruce, skicka två friplåtar. Nu på momangen. Bra platser skall det vara.Helst.  Men Bruce har väl Bruce att tänka på såklart.

Ja och jag har mig att tänka på eller mitt jobb i alla fall. Bäst att angripa det nu på en gång innan dagen går en förbi.

Jag pratar med en man som verkligen njuter av sin makt idag. Jag hör det på hans röst. Lugn. Njutningsfull. Han har den oinskränkta makten i sin hand. Jag har inget. Är helt i hans våld. Ja det kunde vara i ett koncentrationsläger. Men nu är det 2015. De som skulle vara vakter då vandrar omkring bland oss andra idag också. Inte särskilt svåra är de att finna heller. Men jag kommer ren ur det hela. Han gör det inte. Jämvikt vinner alltid. Till slut.

55 beställningar på bredband nu. 38% Japp en bit kvar till 75% men det går framåt. Heja Los.

Ju mer jag tänker på det så blir det nog pension vid 61. Jag har nästan inget att förlora på det. Bara marginellt. Fattigpensionär är jag och det förblir jag och jag tror inte att det faktum att jag i så fall blir pensionär påverkar något annat. En dator, jag och världen. Tills jag dör, eller inte kan längre. Men det är klart kunde jag så skulle jag resa halva året. Ta med K och dra. Men nu kan jag inte det.

Ungefär den här dagen för 24 år sedan lämnade jag in konkursansökan för D of Scandinavia AB. K bar på Niklas, vår yngste. Allt var alltså inte helt svart.Inte ens då.  Men den dagen. En svår dag. Ett svårt beslut. Ett enkelt papper att fylla i, sätta porto på och skicka till tingsrätten. Under halvåret innan hade jag gått upp och spytt det första jag gjorde på morgon. Sen iväg och försöka rädda. Men det gick alltså inte. NEJ det fanns och finns inget att skylla på. 90-tals kris såklart. Svårighet att skaffa kapital i glesbygd. Sanningar. Men det är ändå mina beslut som ledde dit. Man kan inte komma ifrån det. Man har ansvar för sina beslut. Och man får ta det ansvaret. Även om det påverkar ett helt liv.

Svårt skuldsatt. Sen den dagen. Miste allt. Men det är inte det värsta. Det värsta är att man aldrig tillåts komma tillbaks igen. Man skall hållas nere. Medan räntorna på skulderna från då växer sig till fem eller sex eller tio  gånger den ursprungliga skulden. Skuldsanering konstruerades för sådan som oss. Men för de flesta av oss är det bara tomma ord. Det finns alltid en anledning att inte bevilja. Besluten eller resonemangen går aldrig att förutse. Ja inga av de ursprungliga fordringsägarna finns kvar heller såklart. Skulder är handelsvara. Köps upp på spekulation av skumma bolag. De som har lagen på sin sida. Såklart. Har det inte alltid varit så?  Lagen följer pengarna.

Jag är trött på det där. Trött på det där och på maktens män. Ja kvinnorna med för den delen. Galenskapen. För det är vad det är. Men man måste ju uppleva det såklart för att förstå. Det är fullständigt omöjligt att i ord försöka förklara.

Men som sagt. Ja, jag är skyldig. Ett beslut – ett förstört liv.  En mordåtalad är ute på och fri efter 8-18 år. Att bli skuldsatt efter en konkurs eller vad det nu är är alltså värre. Det finns inget datum där “brottet” är sonat. Där personen ifråga kommer in i samhället igen. Galenskap. Och nej det är inte jag som står för den.

Men skyldig såklart. Japp jag erkänner. Jag tog fel beslut. Växte för fort. Trodde på fel människor. Förutsåg inte krisen 1990. Skyldig! Skäms alltså. MEN JAG VÄGRAR ATT SKÄMMAS!  Skämmas kan de som INTE gör något, de som INTE tar felaktiga beslut just därför, göra. Premieras skall de som INTE gör något,  i evighet  amen och tack och bock..

Men solen går upp idag också. Jag uppskattar den, Jag uppskattar promenaden. Jag uppskattar fåglarna. Jag uppskattar att jag får några tusenlappar för en länk. Jag älskar att leva. Sicken paradox. När så många inte gör det som har allt och lte till av det som jag inte har. Tänka sig jämvikt igen. På något sätt lurar den sig in i det mesta. Alltid.

Annars löder jag idag också. Kort efter kort efter kort. Just det känns lika bra som solen. Mina tankar ÄR mina. Jag har kontroll på dom och dom leder någonstans. OJ vad skönt det är. Skickar paket idag också. Ut i Europa. Såklart. Tydligen är man vaknare där. Än här. Eller vad det nu beror på. Hur skall jag veta.

M-Q-T-T ha man ju sagt. Och tänkt. Hör på ett  föredrag där man säger M-qtt. Hmm…  Våndan av att aldrig höra bara läsa. Ensamheten skapar sådant där. Jag trodde mySQL  hette efter det grekiska my länge. Trodde inte det kunde vara så trivialt som “my”. Men det var det. Ja och så var det sequel också men det är en annan historia.

Ja hur som helst är det ändå “Heja Los”. Det kan man inte komma ifrån. Inte ens en god dag som denna. Näpp det kan man inte.