Month: February 2016

Jobbat all tid som funnits den här helgen.  Byggt upp det det som rivits igen och har kommit till en punkt där det ändå känns ganska bra. Men massor kvar. Trött men nöjd nu alltså trots allt. Men vad det nu skall tjäna till? Ja det frågar du säkert. Ja och du har säkert rätt. Som vanligt. Man skall bo i storstan. Bara där kan man. Av någon underlig anledning. Som Alexander Bard på TV i morse. Han kan spå framtiden han. Tänka sig…

Men imorgon en ny vecka. Nya tag. Skall få klart det här då tänkte jag. Lägga in LUA som skriptspråk också. Fixa några andra sådana där tankar som legat och malt ett tag. Det roliga är att det känns ganska häftigt att lägga in grejerna men sen, eftersom aldrig någon förstår vad det skall vara bra till, ALLA behöver tydligen 1-2-3 anvisningar idag, vad är det med folk?, alltså svalnar den där euforin efter hand. Det är som det skall vara såklart. Världen tickar på ändå. Jag har aldrig egentligen ticka med. Å andra sidan inte mot heller. Mest på sidan om.

Fast om sanningen skall fram så tänker jag skita i det här nu. Fylla pellets, vandra upp, fatta tag i min bok. Japp livet är gott. Man måste bestämma sig för det. Också innan han/hon/det/gud bestämt sig för att ens hjärta är redo. Jag väntar tåligt på det. Att ekvationen går att lösa. Att patiensen går ut. Ja eller nått. Om man nu någonsin blir redo. Att var i ögonblicket är annars också en lycka. Man får aldrig glömma det. Heller.Aldrig någonsin.

River och bygger nytt. Det är stort. Svårt. Jävligt. Frustrerande. Den kommunikationsmotor jag använder i VSCP & Friends är gjord av några ryssar. Snubbar som jobbade på Google förut men nu kör eget på Irland. Duktiga killar. Ja man återanvänder ju såklart kod. Man är en idiot annars. Så den är motorn bestämde jag mig för. Liten och trevlig men (som vanligt kan man väl säga) dåligt med exempel och dokumentation. Men sånt löser sig alltid. Så snart satt den där i min kod, uppdelad som den var i två delar, en som hanterade kod för att fixa en webserver  och en del för generell kommunikation.

Ja så strax efter att jag gjort en release så började man på en ny del som skulle sköta den generella kommunikationen.Ersätta den gamla. INte bakåtkompatibel för ett ruttet lingon ens.  Mycket bättre såklart men alltså inte kompatibel med de andra två. Så jag flyttar delar av den VSCP kod som hade nytta av den nya delen till den ny motorn. Frågar ryssarna försynt om inte man skall anpassa åtminstone en av de andra delarna till den nya. Men det skall man inte. Njet!  Men så ett år senare. Jaha då flyttar man ner den nya delen och låter den ersätta alla gamla delar. Så där står man med helt ny kod igen, inte ens det nya man skrev fungerar som förr. PUST & FRÄS!

Ja ni fattar det är en riktig röra. Men kanske är det här det kommer att stanna.  Man hoppas det. Ja hur som helst så gör jag det. Stannar här. Vidare jobb får man väl göra själv annars. Större och svårare är inte koden. Fast det initialt inte var syftet alls. Sånt är livet.

Annars sen start idag. Fredagsstart. Städstart. Det tar en stund att städa av där uppe. Fortfarande har jag inte låtit dammsugaren fara över lokalerna här nere. Det ser för jävligt ut. Men tittar man in i skärmen ser  man ju inte det. Så där tittar jag. Tro mig.

MEN skall det bli något som fungerar någon gång igen så borde jag väl fortsätta koda. Har jag något val? Jag undviker nogsamt frågan “till vilken nytta?”. Varför jag gör det där? Varför jobba på projektet över huvud taget? Räcker “att det är skoj” som svar på den fråga?. Eller tror man att det skall betala sig i framtiden? Ja om det nu ens är skoj alltid.Mest hårt jobb med tre sekunder tillfredsställelse när något till slut fungerar. De där tre sekunderna är min belöning. Bara för dom jobbar jag. Japp, man är bra skadad. Ett vrak.

Två saker idag. Bära in pellets och byta en kommunikationsmotor i VSCP paketet. Det första fodrar väldigt lite tankekraft, det andra mycket.  Jämvikt!  Bra alltså.

I min insändare blir “Sverigen bästa upptider” till “generösa öppettider” när klåfingriga redaktörer är i farten. Dom kan ju. Har utbildning på sånt där. Men rätt blir det ju inte.

Jonas fyller 27 år. Äldste sonen. Tänkas sig. Hur är det möjligt? Man hoppas han får en bra dag där borta i lärdomsstaden.

K har förkylningen från helvetet. Hostar sig iväg ner för backarna. Kortdag. Alltid något. Hos mig lurar den bakom dumheten. Något skall man ha den till också.

Gråväder är det. Men åtta grader kallt. Men överlevnadsbart. Men bort skulle man alltså fara. Långt bort. Och aldrig komma tillbaks. Aldrig.

Gillar korta meningar just nu. Har gjort ett tag. Vill ha det korthuggna i min text. Fel. Kanske. Det skall flyta. Men jag gillar det. Dong, dong, dong, ditt liksom. Om du förstår. Men det gör du såklart inte. Hur skulle du kunna göra det?

Men pelletssäckar bär inte in sig själva. Det jobbet får ersätta promenaden idag.  Kan inte göra båda.Men en syssla som jag inte direkt tycker illa om. Det märks att man gör något.  Däremot kommunikationsmotorbytet oroar mig.Kom en bra bit igår.  Har legat över mig ganska många månader nu. Stort. Kan bli hur struligt som helst. Därför tar jag tag i det. För lugn sen. O det överhuvudtaget gå att få till. Det är mycket ändringar. Man halkar tillbaks ibland i utvecklingen för att kunna ta sig framåt sen. Det kostar på de där stegen bakåt. Men man får tänka foxtrot. Det går framåt och runt runt där med. Ju.

…flytta till “the Valley”?

– Nej!
– Nehej!?
– Hejdå.
– Hejdå…

..varje blå stjärna visar tro på framtiden.