Month: February 2016

Ny dag. Blåsigt. K vandrar iväg strax efter sju, hostandes. Mot bildlektioner, ungar, skola. Konst och pedagogik. En kämpe. Jag älskar den kvinnan. Trettiofem år nästa söndag. Japp, 35 år. Inte hon, nej, utan så länge har vi varit tillsammans. Vi borde väl fira. Åka till Paris. Eller till månen. En bedrift. Sällan har vi bråkat.En turlig kväll den där kvällen i Uppsala för så många år sedan. För mig.

Monstret i källaren ropar på mer pellets. Jag hörsammar. Beställer tre pallar. Hulken, grön från 59, ja monster skall ha namn, håller oss i ett järngrepp under vintern. Nejdå, utslaget på året blir väl inte våra kostnader större än de som andra har. Värmenotan svider ändå på vintern. Ger inte utrymme för utsvävningar. Paris och månen får nog vänta.

Livet rullar på. Som det gör. Om man lever. Och eftersom det rullar på så lever man tydligen.

Jag känner mig sugen idag. Vill dyka in i “Åkes värld”, in i koden, och finnas där, hela dan, gömd för allt annat. Lite autismvarning där såklart. En odiagnostiserad. Jag och mina tankar. De som är så starka. Som alltid varit så starka. Ensam på just det sättet har jag aldrig varit. Tankarna och idéerna och projekten har alltid flödat fram. Den egenskap jag fått som jag är så tacksam för. Visst, det är bättre att prata. Kunna prata. Säga åt andra att “göra”. Ja än “att göra”. Skapa. Bygga det där man tror på. Men tror man på något så vinner man till slut. Jodå. Inte kanske alltid i andras ögon. Nej, men i sitt eget liv. Att tro på en ide och verkställa den är det vi är satta här för att göra. I alla fall vi som har den där tanken om något som behöver göras. Ja den jag tror alla har. Men sällan vågar fullfölja.För att ge sig hän har konsekvenser. Det finns pris att betala. Det kostar på. Tro mig.

Skall man starta upp studion i helgen tro. Visst känner jag ett litet sug efter det där?  Fast egentligen har jag väl inte tid. Borde spackla väggar i rum där uppe. Eller jobba här nere. Men där inne i studion kommer en helt annan sida fram inom mig. Fast kanske samma som när jag skriver. Men det gör jag alldeles för lite nu för tiden. Ja det är bloggen. Alla mail. Vi får alltså se hur det blir.

Näpp. Dag skall fyllas med innehåll. Post skall levereras. Paket skickas. Kod skrivas. Mail besvaras. Jodå. Man kan leva med det där. Livet ut. För det mesta. Joll byggde sin trädgård. Jag bygger mitt.Vi bygger alla våra egna gravstenar. Och nej det är inte den där som står på kyrkogården. Köpestenarna. De verkliga och riktiga går bara få med hårt och idogt arbete. Ja eller som i mitt fall då genom att “bara sitta hemma”.

Jag går rakt in i solen på väg hem från promenaden idag. Som en nära döden upplevelse är det. Det är bara solen och jag. Om det inte vore för den där lilla värmen man känner i ansiktet så fanns det inget annat just där. Solen värmer. HURRA! Ljus åtta minuter bort hittar mitt ansikte. Tack! Tack. Mitt hjärta fylls av hopp. Kanske kommer jag att överleva dessa svårmånader också. Ett år till. Tack!

Det kommer beställning. Det händer inte så ofta.Finns jag? Därför stor glädje när det faktiskt kommer beställningar. Stötvisa. Belgien igen. Där är vi störst. Av någon anledning är det så. Ja Tyskland också. Frankrike. Holland.  Jag vet att om jag håller ut kommer resten. Som de alltid gör. Hemma är man såklart inte profet. Varesig hemma är i Los eller Sverige. Som om det skulle göra något. Göra något endaste  minsta lilla dugg. De kommer de också. Ja kanske inte Los såklart. Varför skulle det det? Här som överallt annars skramlar tomma tunnor högst. Så varför skall jag låta. Som om man skulle höras liksom.

Kontoret, 29 grader här inne. Japp plus. Alla element av. Ja då solen värmer genom stora skolfönster mot söder. Man skulle kunna tycka det är för varmt. Men det måste vara något Finländskt i mig som gillar de där temperaturerna. De som tinar upp gammelkroppar. Man borde kanske bygga bastu. Fast jag aldrig gillat det. Kanske gör man det nu för tiden. Om man provade. Tro fan.

Skickar in en insändare till “tidningen” idag. Vill tycka. Den editeras hårt.Tar bort min röst. Spar ord.  Av någon som kan skriva. Gör mig inget. Det är OK. Det finns rätt sätt och det finns fel sätt. Jag gör gärna fel bara jag får göra på mitt sätt. Med mina krönikor var det aldrig så. Man möttes av respekt för de där 2000 tecknen man levererade. Det var liksom min konst. Fast det kanske var fel. Mitt. Mina ord. Mitt sätt. Men inte så i en insändare alltså. Den behöver “förbättras”. Tycks det. Blir lite stött. Det måste erkännas. Mast bara pyttelite.  Det krigas i världen och folk lider och dör. Det finns proportioner på att bli stött..

Ansluter Iphonen till Linuxburken. Tror ju inte det skall vara så enkelt. Men det är det såklart. Enklare än i Windows. Jag finner mig jobba mindre och mindre med Windows burken också för de praktiska saker jag gör. Egentligen är det bara en del Windows utveckling och bokföring/fakturering kvar där. Men jag funderar på att kanske inte ens stödja Windows längre i VSCP. Eller i alla fall minimera. Det finns ingen anledning att finna där längre egentligen. Något har hänt. Något stort.

Apropå att finnas till. Vi har en knivmakare här i byn som kanske är en av världens bästa. Antagligen är det så. Det Står nog mellan honom och en kille i Edsbyn. Gammal klasskamrat Han i Edsyn. Kaj. Conny heter våran.  Nej och det är inte jag som gör den bedömningen. Anra som vet gör den.  Se själv. Det skramlas inte så mycket där heller. Erkänner “de styrande” i byn ens att han finns? Knappast. Inavlade tunnor skramlar ännu högre än tomma tunnor. Navelskådartunnor. Klia-varandra-på -ryggen-tunnor. Korrupta tunnor. Fyfan!

Nej jag skall återvända till mitt. Det jag kom till jorden för att göra. Ett kall är det. Ja jävlar. Som något jävla “korsfareri”. Det är så det är. Bara galet. Helt galet. En vem har bestämt att galet är dåligt. Nej ingen. Ja just det!

När vi flyttade till Los 1986 så fanns det såklart datorer i byn. Los har alltid hållit sig framme när det gäller ny teknik. Själv hade jag en PC. Första sommaren åsknedslag. Närmaste reparationsverkstad fanns i Stockholm. Företaget stod stilla i två veckor innan det gick att få tag på reservdelar. Glesbygdsproblematik live första sommaren vi bodde här alltså.

Tom Jennings Fidonet var länken ut i världen. Ett BBS system där datorer ringde upp varandra med modem och hämtade och tankade över meddelanden. Smart eftersom man kunde optimera och dela på telefonkostnaderna för att kommunicera med varandra. Men det var ändå ett dyrt system. Men email, fildelning och diskussionsforum fanns och fungerade. KOM-systemet vid det dåvarande Stockholms Datamaskincentral, QZ, var Sveriges första BBS. Också det ett sätt att nå andra, utbyta idéer, vara med fast man fysiskt inte kunde var det. Några år mot slutet av 90-talet fanns USA baserade Compuserve som gav möjlighet att  nå Internet “på riktigt”, alltså det vi har idag fast “lite” mindre. Mail och news.  Minutpriset var 120 kronor mot New York.  Man fick kolla en extra gång att modemet hade kopplat ner efter att man hade tankat upp/ner meddelanden. Senare skapade Compuserve noder i Europa och till slut i Stockholm. Det blev inte lika dyrt, men dyrt nog.

Sen fanns det kompisar i Stockholm som kände Björn på KTH. Sveriges Internetfader. Han kontrollerade ensam rubbet. Man kunde koppla upp sig mot världen om man kunde koppla upp sig mot KTH. Det gjorde man såklart enkelt i Stockholm. Internet var nämligen så finurligt organiserat att alla betalade anslutningen till nätet,  sen fick man kommunicera fritt när man väl fanns där. För många i Stockholmsområdet blev det här ett lyft såklart. Jag kände folk på ABC klubben som gav mig access genom deras koppling. Billigare igen. Mer utbud.

Men det var ändå dyrt att ha något som närmade sig en fast uppkoppling om man satt i Los. Om jag minns rätt betalade vi dryga 30000 per år för kopplingen till Stockholm när det var som dyrast i början av 90-talet.

Sen kom Ljusnet. Helt plötsligt gick det att kommunicera till lokaltaxa. Vilket lyft. Nu blev det möjligt för var och en att vara en del av världen. Ja resten är historia. Från 1995 exploderade allt det där. Vad många inte vet är att Ljusdals Kommun var den andra kommunen efter Helsingborg som hade en websida öppet ute på nätet. Jag tror Bollnäs var trea. Det tycker jag var bra gjort och vaket av lilla Ljusdal.

Sen kom fiber till byn. Också till Los. Tidigt. Man hoppades. Men alla andra skulle ha före. Kommunen är stor. Los kanske inte så intressant om man sitter i centralorten. Fast långt bort snarare skapar större behov. Men ADSL fanns. Ett lyft såklart. Ljusnets kanonbra service och upptider som måste vara  bland de bästa möjliga förenklade allt. Det fungerar. Det var bra. Det också. Och i alla fall steget efter state of the art. Nästan med.

Nu sitter jag här och följer varje dag tecknade ordrar och intresseanmälningar på de som har intresse för fiberanslutning i Los. Det behövs 75% deltagande för att vi skall få kopplas upp på den digitala väg som redan gått hit i många år.  Ja det är faktiskt en händelse i dignitet med när elektriciteten kom till byn. Fiber blir standard. Tjänster kräver fiber. Om man vill vara med i världen. Om man vill finnas som by.  Om man vill att folk skall vilja bo här. Kunna bo här. Ja och jag sitter här och hoppas på den där kraften som uppstod här i byn när gruvan började pumpas ur. Tillsamman gjordes det. “Nu jävlar” liksom. Loskraft. Den som finns där. Sen välförtjänt stolthet. När det var gjort. När det gick att göra. Stolta för att man gjorde det tillsammans. För byn. För sig själva. För dom som kommer sen.

Jovisst, också jag vet att det var många som stod bredvid också när elektriciteten kom. “Visst räckte det med fotogenlampan ändå.” Sa man. Vissa. Men nu vet vi ju att det inte räckte. Så är det med fiber också. Vi lever i kommunikationens århundrade. Världen krymper tack vare att kommunikation suddar ut gränser. Vänskapsband knyts över kontinenter oberoende av politiska åsikter och tro. Ja själv tror jag att allt det här i slutänden skapar en bättre värld. Bättre därför att vi lär oss förstå att vi egentligen är precis lika och samma var vi än bor och hur vi än ser ut. Har man ett udda intresse delas det lik förbaskat med tusentals andra i världen eftersom den är så stor och mångfacetterad.

Jodå, jag tror på Los. Tror och hoppas att alla förstår att det här är en ödesfråga. Att det är för sent att utbrista “varför kan inte vi…” sen när det är för sent. När telefonstationen är nedmonterad och återvunnen. När vi trängs i smala mobilkanaler. När vi inte kan göra det som andra tar för självklart.

Ibland har man tack och lov valet om hur framtiden skall bli i sina egna händer. Att stödja en fiberanslutning av hushåll och företag i Los är definitivt en sådan fråga. Om nu någon frågar mig så är det här kvartsseklets viktigaste fråga faktiskt. Ja också för en älskad by uppe bland bergen på Hälsinglands tak som verkligen förtjänar att finnas med i världen också imorgon.

Ake Hedman
Grodans Paradis AB