Categories
Betraktelser & Berättelse

Fredag

bataille_de_verdun_01_zoom

Jag påminns i Ljusdals posten idag att ett stopp i Verdune i Frankrike sitter där på att-besöka-önske-listan och har gjort det ett tag. Ett av stoppen för att försöka förstå galenskapen som finns inbyggd hos mänskligheten. Nej jag tror inte man kan nå förståelse. Men kanske en insikt om det onödiga med alla dessa kors som representerar släckta hela liv som borde fortsatt med vardag och ålderdom och insikten om att det är värt att kämpa för att det här inte skall hända igen.

Fast just det håller ju såklart inte. Det händer idag med. I Syrien, I Afrika. På en jävla massa ställen håller idioter på att mörda, våldta och slåss. Hur det nu kan vara möjligt att vi låter det ske. Fortfarande. De som hävdar att lösningen är stängda gränser. Hur resonerar man då? Hur enkelt kan man tänka. När skall man över huvud taget tänka alls. Ja om man resonerar så. Är det inte just det huvudet-i-sanden-knepet och har någon endaste en någonsin trott att det fungerar.

Jag vet inte. Suckar. Förtvivlar.

Snöstorm här på kullen med det stora gula huset eller storm eller i alla fall kuling. Ja man dras med i superlativen. Vill beskriva som kris eftersom alla andra gör det. Men egentligen blåser det bara lite samtidigt som det snöar. Kallt och otrevligt men rätt mysigt om man får sitta inne ändå. Det får man nu bara nästan. Men fördelen med att inte göra det är att det blir skönare att komma in igen. Vågdalarna behövs till kontrast för topparnas på samma sätt som ljus och mörker ger insikter vi annars inte skulle ha haft om bara en av dem hade funnits. Man måste förstå att det är så. Ja ser jag efter är det 10 m/s. Blåsten. Vad det nu kallas.

Har en fast telefon på firman som aldrig ringer. IP-telefoni. Vad jag nu skall med den till. Men det kostar inte många kronor att ha den. Tjugonio spänn. Som man kan ringa för. Frågan är varför man skall ha den när den aldrig ringer och när jag aldrig själv ringer. Email är det som används här. Får väl fundera på det där. De samtal som kommer på den är alla telemarketing folk. Strunt. Som tar tid fast man lägger på omedelbart. Nästan. Har slutat vara hövlig. Nästan.

Men bort vill man ju. Såklart. Till värmen. Jag tror K skulle följt med. Det som är kvar till någonstans bortåt mitten av maj. Visst kunde man tillbringat den tiden någon annanstans. Sure. Helt säkert. Men sannolikheten för att det blir så. Hur stor är den?

Helg hur som helst. Grön soffa ikväll. Eventuellt en film eller också bara skön sömn.  Men nu jobba lite. Med det är det väl egentligen som med telefonen. Man kan ifrågasätta nyttan. Om man räknar intäkter. På värdet har jag inga tvivel. Dock. Sannolikt har andra det. Såklart. Som vanligt. Kanske har dom rätt. Jag har fel.

Categories
Swedish

Marie Curie: an Inexhaustible Energy – OpenMind

Marie Curie got her doctoral thesis with two Nobel prizes and opened a new scientific universe: the study of radioactivity. Discover her history in OpenMind

Source: Marie Curie: an Inexhaustible Energy – OpenMind

Categories
Swedish

This Glass Art Isn’t Blown or Molded — It’s Turned on a Lathe

Jack Storms creates glass art pieces not through the traditional method of glass blowing or molding, but by turning it cold on a lathe!

Source: This Glass Art Isn’t Blown or Molded — It’s Turned on a Lathe

Categories
Swedish

Ja jag säger då det…

Screenshot from 2016-02-12 11:22:15

Categories
Betraktelser & Berättelse

“det är ofta så”

Screenshot from 2016-02-11 08:13:57

Vindarna kommer från norr. Dom kyler ocoola gubbar lika bra som coola. I alla fall är det vad jag tror. Hur skall jag veta? Men jag ställer in promenaden. Den som skall bli början på ett nytt liv. Det och den får vänta till en annan dag.

Att fylla pellets efter att ha skjutsat K till skolan och jobbet är ett måste. Såklart. Rutiner. I ett liv. För en ocool gubbe. Men först fågelmat. En Entita är till sig och över sig. Talar om det, “fyll nu då gubbe”, “fyll nu då gubbe”, “se så snabba på”. Ja fast det sjungs ut i högt tempo. drrrit, drrrrit, drrri….Tvittrande. Och jag fyller. Andra först.

Plus 300 mail inatt. Inte mycket av värde. Går snabbt att klara av. Inget man blir gladare av. Det är sällan så. Revolutioner kommer inte med mail. Inte då – inte nu. Men min länk ut i världen. Nattens skörd visar hur tunn just den länken är. Det satt en gång en ensam munk på ett berg…

Det finns chans till bredband i byn. Sjuttiofem procent av hushållen måste koppla upp sig. Det är en bit kvar. De efterblivna har svårt att hänga med på nytt. Konstigt nog är det de efterblivna som alltid hävdar sig som smartast. Men man är sällan en av de smartaste om man själv måste hävda att man är det. Rådet för byn är ungefär som Kommunals ledning. Det fixas åt sig själv och de sina. Alltid ditåt först. Men så ser det kanske ut överallt. Sig själv först. Bredband blir bara viktigt sen. När deras intressen hotas. Då är det kris. “Varför har inte vi bredband?” “Orättvist.”  Man skall ha men inte bidra själv. Mitt hopp står till de som inte är enfaldiga. Ja jag tror det är fler än 75% i byn. De ingår bara inte i någon byastyrelse.

Nattens kompileringar avslöjar ett fel. Alla versioner av ett bibliotek har inte samma funktioner. Merjobb. Men inget konstigt. Varför skulle det vara det? Världen förändras och biblioteken med den.

Screenshot from 2016-02-11 08:36:03

Vårt gamla hus säljs. Sålt av X-CONS STOCKHOLM. Tjoho. Jag säger då det. Huset såldes på exekutiv auktion ett år efter att firman kraschade. Då 90-tal och finanskris. De som inget har bidrar till de som har. Det kostar att bo på Solsidan. Avyttra var krisordet.Snabbt skall det gå. Ingen pardon. KÖR. Inte en endaste en vann något på det. Bara många förlorare. Hur det till slut hamnade hos ex fångarna har jag ingen aning om. Men det var väl just brottslighet som hela finanskrisen handlade om egentligen så det kanske passar sig. Jag kan förlåta. Jag kan glömma. Andra kan det inte.

Viljan att fylla tanken full i en bil och sen dra söderut finns där. Ständigt med. Men när hon kryper ner under täcket och lägger sig nära, nära, varm och skön och mjuk och börjar slicka min hand känns det som att jag kan stanna. Ett tag till.  Lillkatten, Nästan varje natt. Som en John Blund. Jag är tacksam. Jag somnar alltid nästan direkt hon lagt sig tillrätta där under täcket. Tröstaren. Som sjuksköterskans tröstande hand på en rygg efter tolv dar ensam på ett sjukhus. Den jag tacksamt aldrig glömmer. Det behövs så lite egentligen. För att man skall låta bli att fylla den där bensintanken och dra. Ibland bara att någon lyssnar. Med intresse. Låter en prata. Bryr sig. Att man känner sig sedd och älskad. Men spänningen finns såklart på andra ställen. Inte hos ocoola gubbar. Oooh och “määän” med eftertryck. Intresset för de andra. De som är mer spännande och bättre. På allt. Vi ocoola har inte mycket att sätta emot där. Vi som är vardag. Jag böjer mig för den insikten.

Man kommer inte så långt på en full tank ändå. Varma hav ligger längre bort än en fulltankad bil klarar av. Man vet ju det. Hur skulle man inte kunna veta. Men jag har en varm tekopp här bredvid mig. Om man nu tar ur tepåsen så kan man dricka det där varma, lena bergamottdoftande innehållet. Dricka det för freden. För havet man inte når fram till. För de enfaldiga som aldrig någonsin kommer att förstå förrän det är för sent. För sig själv. För att man inte är så cool som han, han där borta.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Pensionsprognos

20121211-003248

Klockan är snart elva. Minus en grad ungefär där ute. Det finns inte mycket att klaga på. Inte där. Ingen annanstans.  Jag trött. Koncentrerad dag. Koncentrerad vecka. Långa djupa pass. När man kommer upp ur dem märker man att de tar på en. Suger musten ur en ända in i benen och hela vägen in i märgen. Uttömt.

Jag får frågan om jag kan laga en tv-apparat idag. Telefonledes. Ibland ringer man om stereoapparater, datorer och andra maskiner också. Jag svarar alltid ett bestämt nej. Men kanske kan jag få till det men min att-göra-hög som går från golv till tak tillåter inte det där. Andra gör det med glädje såklart. Låt dem göra det då. Jag har fullt upp med att “bara sitta hemma”. Någon skall göra det också.

Tittar på min pensionsprognos idag. Tar jag ut pensionen vid 62 mister jag en tusenlapp i månaden på lång sikt. Minus trehundra efter skatt Känns som ett enkelt val när man ser det så. Konstigt att tänka på pension. Redan. Liksom. Men man behöver såklart inte sluta arbeta för den skull. Eller det kan man ju inte. Man blir fattigpensionär också såklart. Allt annat vore väl konstigt, Vad gör en sådan som mig för samhällsnytta? Ättestupa? Återkommer den? Örnberget. Ett steg för mycket där så…  De där 200 miljonerna i dollar är räddningen. När de kommer. Bäst att slänga in en 😉 på det. Folk är så allvarliga.

Ingen semla idag men en påse VIC’s blå. Ja borde ju inte ha varit verken eller men det är som det är. Karaktär. Eller brist på. En av mina starka sidor. Bristen på karaktär alltså. Fast dålig. Kanske blir en svag sida då. Fast bristen är stark. Jag har ingen att diskutera det där med så att det går att komma till en slutsats hur som helst.

Mycket läsare just nu både på Engelska och Svenska bloggen. Många som lyssnar på musiken också. Finns ingen logik i det där såklart. Det är inte mycket det finns det i. När man börjar titta på det. Känns inte märkvärdigt endera idag. Jag skriker “give me a break” då och då här i lokalerna till en gud som jag inte tror på. Ljudet och orden ekar bort innan jag jag ens hunnit reflektera i det patetiska i att åberopa hjälp från en gud som jag inte ens tror på. Eller jo. Universum == gud. Alltet == gud. Men en som lyssnar på en ocool gubbe när han skriker “give me a break”… Sällan! Ler åt tanken. Men skriker nog det ett par gånger imorgon också.

Trött nu då såklart.Måste fylla pellets och sen vandra upp till bok och säng och sömn. En drömmare som lägger sig och drömmer. Fånigt det med. Det är så mycket som känns fånigt just nu. Läge att sätta sig och skriva musik alltså. När det där blå har en i sitt grepp fungerar det bäst. Det omsluter mig alltid. det är därför jag ler.

Förresten går det inte att skriva dubbeltecken på mitt tangentbord.  Inte utan besvär i alla fall. Fingrar eller avkodning. Inte fan vet jag. Irriterande hur som helst. Förfallet kanske. Detta förfall fast man nyss var tjugotvå.