När vi flyttade till Los 1986 så fanns det såklart datorer i byn. Los har alltid hållit sig framme när det gäller ny teknik. Själv hade jag en PC. Första sommaren åsknedslag. Närmaste reparationsverkstad fanns i Stockholm. Företaget stod stilla i två veckor innan det gick att få tag på reservdelar. Glesbygdsproblematik live första sommaren vi bodde här alltså.
Tom Jennings Fidonet var länken ut i världen. Ett BBS system där datorer ringde upp varandra med modem och hämtade och tankade över meddelanden. Smart eftersom man kunde optimera och dela på telefonkostnaderna för att kommunicera med varandra. Men det var ändå ett dyrt system. Men email, fildelning och diskussionsforum fanns och fungerade. KOM-systemet vid det dåvarande Stockholms Datamaskincentral, QZ, var Sveriges första BBS. Också det ett sätt att nå andra, utbyta idéer, vara med fast man fysiskt inte kunde var det. Några år mot slutet av 90-talet fanns USA baserade Compuserve som gav möjlighet att nå Internet “på riktigt”, alltså det vi har idag fast “lite” mindre. Mail och news. Minutpriset var 120 kronor mot New York. Man fick kolla en extra gång att modemet hade kopplat ner efter att man hade tankat upp/ner meddelanden. Senare skapade Compuserve noder i Europa och till slut i Stockholm. Det blev inte lika dyrt, men dyrt nog.
Sen fanns det kompisar i Stockholm som kände Björn på KTH. Sveriges Internetfader. Han kontrollerade ensam rubbet. Man kunde koppla upp sig mot världen om man kunde koppla upp sig mot KTH. Det gjorde man såklart enkelt i Stockholm. Internet var nämligen så finurligt organiserat att alla betalade anslutningen till nätet, sen fick man kommunicera fritt när man väl fanns där. För många i Stockholmsområdet blev det här ett lyft såklart. Jag kände folk på ABC klubben som gav mig access genom deras koppling. Billigare igen. Mer utbud.
Men det var ändå dyrt att ha något som närmade sig en fast uppkoppling om man satt i Los. Om jag minns rätt betalade vi dryga 30000 per år för kopplingen till Stockholm när det var som dyrast i början av 90-talet.
Sen kom Ljusnet. Helt plötsligt gick det att kommunicera till lokaltaxa. Vilket lyft. Nu blev det möjligt för var och en att vara en del av världen. Ja resten är historia. Från 1995 exploderade allt det där. Vad många inte vet är att Ljusdals Kommun var den andra kommunen efter Helsingborg som hade en websida öppet ute på nätet. Jag tror Bollnäs var trea. Det tycker jag var bra gjort och vaket av lilla Ljusdal.
Sen kom fiber till byn. Också till Los. Tidigt. Man hoppades. Men alla andra skulle ha före. Kommunen är stor. Los kanske inte så intressant om man sitter i centralorten. Fast långt bort snarare skapar större behov. Men ADSL fanns. Ett lyft såklart. Ljusnets kanonbra service och upptider som måste vara bland de bästa möjliga förenklade allt. Det fungerar. Det var bra. Det också. Och i alla fall steget efter state of the art. Nästan med.
Nu sitter jag här och följer varje dag tecknade ordrar och intresseanmälningar på de som har intresse för fiberanslutning i Los. Det behövs 75% deltagande för att vi skall få kopplas upp på den digitala väg som redan gått hit i många år. Ja det är faktiskt en händelse i dignitet med när elektriciteten kom till byn. Fiber blir standard. Tjänster kräver fiber. Om man vill vara med i världen. Om man vill finnas som by. Om man vill att folk skall vilja bo här. Kunna bo här. Ja och jag sitter här och hoppas på den där kraften som uppstod här i byn när gruvan började pumpas ur. Tillsamman gjordes det. “Nu jävlar” liksom. Loskraft. Den som finns där. Sen välförtjänt stolthet. När det var gjort. När det gick att göra. Stolta för att man gjorde det tillsammans. För byn. För sig själva. För dom som kommer sen.
Jovisst, också jag vet att det var många som stod bredvid också när elektriciteten kom. “Visst räckte det med fotogenlampan ändå.” Sa man. Vissa. Men nu vet vi ju att det inte räckte. Så är det med fiber också. Vi lever i kommunikationens århundrade. Världen krymper tack vare att kommunikation suddar ut gränser. Vänskapsband knyts över kontinenter oberoende av politiska åsikter och tro. Ja själv tror jag att allt det här i slutänden skapar en bättre värld. Bättre därför att vi lär oss förstå att vi egentligen är precis lika och samma var vi än bor och hur vi än ser ut. Har man ett udda intresse delas det lik förbaskat med tusentals andra i världen eftersom den är så stor och mångfacetterad.
Jodå, jag tror på Los. Tror och hoppas att alla förstår att det här är en ödesfråga. Att det är för sent att utbrista “varför kan inte vi…” sen när det är för sent. När telefonstationen är nedmonterad och återvunnen. När vi trängs i smala mobilkanaler. När vi inte kan göra det som andra tar för självklart.
Ibland har man tack och lov valet om hur framtiden skall bli i sina egna händer. Att stödja en fiberanslutning av hushåll och företag i Los är definitivt en sådan fråga. Om nu någon frågar mig så är det här kvartsseklets viktigaste fråga faktiskt. Ja också för en älskad by uppe bland bergen på Hälsinglands tak som verkligen förtjänar att finnas med i världen också imorgon.
Ake Hedman
Grodans Paradis AB
