Month: March 2016

Jag anmäler mig till Innovation Day. Igen. Det brukar bli vartannat år. Ja ibland SICS open house också. Men just det är ännu mer sällan. På båda är jag som en katt bland hermelinerna.  Jag passa lika lite in där som jag gör här i Los. Eller någon annanstans för den delen. Jag brukar gå omkring där och “mingla” ensam. Stryker efter väggarna. Flinar och nickar åt de jag möter. De som umgås i par eller grupper. Pratar jag med någon brukar de berätta om sitt. Jag lyssnar. Väluppfostrad som jag är. Jag orkar inte pracka på folk det dom så uppenbart inte vill ha. Ofta räcker det med att säga att man bor och driver företag i Los för att bli avfärdad. OM man inte blivit det långt innan. När de såg en.

Men nästan alltid har jag kommit längre än det de pratar om och presenterar. Ja och i år handlar det om fördomar.  Och visst skulle jag kunna berätta lite om det. Hur det är att vara gammal gubbe och bo ute i skogen när den framgångsrika målbildspersonen är storstadsbo (helst boende “in the valley”) och som inte precis hunnit passerat trettiostrecket ännu. Men jag håller käften. Står ut och åker hem sen.

Jo jag gör de där utflykterna för att stärka min sociala sida. Som om det var den minsta mening med det då alltså. Man borde väl egentligen bara stanna hemma. Helt enkelt.

Jaha. Oj! Ibland är det svårt att vandra ner för trapporna efter nyheterna. Ta tag i nästa period. Stanna i soffan säger kroppen. Stanna i soffan säger huvudet. Stanna i soffan… Men man reser sig upp och går ner som en man. Eller som ett åbäke. För att man måste.  Fast gör man det verkligen? År det inte bara ett självbedrägeri alltihop? Kanske. Kanske inte. Det är svårt att avgöra när man sitter mitt i det.

Men nu sitter jag här i alla fall. Efter NAS’n verkar telefon dö. Vad är nu detta? Vad händer? Vad fötter? Eller kan man inte säga så? Får man inte säga så. “Vad fötter?” Nej, kanske inte. Fel! Orätt.

Semlor idag. Äter. För freden. Gott. Knappast nyttigt för annat än för själen. Men själ och kropp i jämvikt. Ni som träffat mig vet att min kropp inte är helt olik min själ. Båda överviktiga och besvärliga. Men gör bara lagom ont. För det mesta.

Kodar webserver. Extension med “*.vscp” får specialbehandling liksom “*.lua”.  I vscp-fallet utskrift av variabler. Än så länge. Mer kommer. Men enklare kan det inte bli att skriva ut dynamiska värden. Eller kan det?  Ja LUA då om man vill mer.Variablerna finns där också, och eventen, kan manipuleras och fixas till och beslutas på. Stoppa dit lie Javascript också sen så och jävlar. Som en tavla blir det alltsammans. Men bara för mig såklart. Ibland får man vara nöjd med bara det.

Turkisk peppar är gott. I lagom mängd. Jag kan inte göra något endaste litet i lagom mängd. Därför ont i gommen. Tänk halsont. Halsfluss. Fast i gommen. En tokjävel.  det är jag. Men turkisk peppar ÄR gott. Går bara inte att äta just nu. Till nästa gång. Lär sig gör man aldrig. Inte jag i alla fall.

Telefonjävel. Fryst. Sitter där den sitter. Avknappen fungerar inte. Siri. JÄVLA Siri! Japp, säger att jag skall trycka på “power-knappen” för att återstarta. Ja just den som inte fungerar. Vad är det för nytta med röststyrning då. FÖR FAN!  Som hemautomationssystemet som ringer upp en när man är på semester och säger att vattenledningen har sprungit läck. Va fan! Stäng av vattnet för helvete! Men nästan allt ser ut sådär. I det närmaste värdelöst när det kommer till kritan. Men skojigt värdelöst såklart. Så att man måste ha. Ändå. Men hatar.

Fast man är ju en del av det där såklart. Själv. Tekniken. Den fungerande och den ickefungerande.

Jodå. Inte mer än så behöver det vara. Inte en dag som det här. Man får väl jobba på. Som ett jehu.Tid skall gå. Torsdag imorgon. Veckorna rusar. Men mot sommar. Halleluja. Vasalopp på söndag. Japp Halleluja igen tamefan.

Mixerbordet har farit mot Sundsvall till. Aldrig lär vi ses igen. Två gubbar bubbar. Det är tungt så inihelvete. Ryggar värker. Allt går på bristningsgränsen.  Det visste jag ju. Det var inte enkelt att få in i huset heller. Passerar väl C med hatten en timme efter att släpet lämnar stort gult hus på kulle.. Han tror väl att det är slut på musiken nu. Att HAN, “the rockstar wannabe”, har musiken för sig själv. Men där sket han på sig. Såklart. Som vanligt. Den lille.

Minimalistiskt var det och minimalistiskt blev det. Känns faktiskt riktigt bra. RIKTIGT bra! Nu återstår att bestämma vad som fortfarande skall skeppas iväg och vad som skall vara kvar. Allt MÅSTE ju inte iväg. Varken nu eller sen. Fast oanvänt har inget värde. Inget alls.

Fick iväg en del trumgrejer också. Trumstativ en mass. Ja sånt. Känns bättre än att bara slänga. Gillar när saker får en fortsatt användning. Hoppas skolan vill ha lite mickstativ jag inte längre behöver.

Men visst var det roligt att ha det där bordet några år. Vi har haft skoj ihop. Gjort några plattor. Så är det nu ändå. Men inget mer med det. Såklart. Det är bara en hög med elektronik och lite plåt. Symfoniorkester i Helsingborg och andra konserter, sen jag, sen rockers i Sundsvall.  Jag tror bordet gillar att hamna hos någon kompetent person igen. Själv orkade jag inte. Gammeln i mig sa “bliv vid din läst”. Ja och jag lyssnade. Det är mycket nu. Jag valde. Och jag tror jag valde rätt. Det lilla mixerbordet duger helt klart framledes. Färre reglar och knappar. Så få att till och med en gammal ocool gubbe fattar vad de alla är till för.

Tror jag lägger mig på det. Helt enkelt. Men läser. En stund såklart. Vad har man för val där. Läsa sig in i drömmarna. Hoppas på en morgondag. Att man vaknar igen. Inte lika snuvig längre. men “knöven” hela dan idag. Så man vet såklart aldrig. Som man aldrig gör annars heller. Godnatt – liksom – alltså.