En liten stund identifierar jag mig med sonen som spelar i bandet, som protesterar mot Vietnamkriget. Ja det är i kvällens film . Man känner sig nära den där sonen men så svänger det och för första gången i livet ramlar jag över till den åldrande pappan. Pensionären. Han som dör på slutet. Ja jävlar. Vad är det här. Fas 4 eller fas 5 i livet. En ny del börjar ikväll. Dom finner varandra sonen och fadern. Jag vet ju så väl att just det händer bra på film. I verkligheten blir det viktigaste osagt. De levande på en sida med ord som borde ha sagts och de döda på en sida med andra ord som borde sagts.
Det skakar om mig det där. Ja det gör det. Fast det gör såklart inte så mycket. Snart sextio och det är som det skall vara. Det finns allt för många män i min ålder som måste bevisa att de fortfarande är med, att de är att räkna med, ja kvinnor i femtioårsåldern blir ji på samma sätt. En sista chans att försöka dra blickar till sig. Det där desperata sista som känns så patetiskt när man ser det utifrån.
Klockan är bara tio. Lägger mig nog. Bok finns att läsa. En som började sötsliskigt romantiskt, det är en konst att skriva romantik, men som har tagit sig. Av Jojjo Moys. Ja den får duga. Vi lägger oss alltid tidigare på veckorna än på helgerna. Baklänges och tvärt om. Gammelbeteende det också. Antar jag. Konstaterar jag.
En vacker räv äter äpple under fågelmataren. Jonas, Karin och Niklas ser. Jag får se den nu på kvällen. Vacker. Perfekt. Jag är glad att jag lever här och får se dessa vackra djur. En annan räv som dödade alla våra höns låg inte lika bra till. Men det känns som det var i en annan tid. För länge sedan. Under romartiden.
Ähhhh jag lägger mig. Några kapitel borde man hinna med. Ja innan trötthet drar med en ner i oceaner av drömmar. Josefin begravdes idag. Världen är fattigare.
