Month: April 2016

Måndag morgon.Jag älska den här dan.För just här, med en vecka framför mig, så finns hur mycket tid som helst. Alltså “jävlar vad jag kommer hinna saker den här veckan”.  Fredagar brukar det inte vara samma sak. Blekare. Man hann aldrig allt det där man så optimistiskt trodde man skulle hinna där på måndagsmorgonen, då med oceaner av tid framför sig.

Men nu alltså Måndag. Halv åtta. K nedskjutsad till biblioteket. Fjorton timmarsdag har hon framför sig. Världsbokdagsfirande och bokcafe ikväll. Ja det är väl samma här. Men inte cafe. Men många timmar innan man ligger i sängen. Men en hel orörd vecka ligger framför mig. Känslan i det. Jäklar vad jag kommer att hinna saker. Massor. Jag kanske till och med hinner bli “klar” med något. Ja ja det där “klar” var väl aningen överoptimistiskt. Det händer aldrig. Ja den andas i alla fall optimism den här måndagsmorgonen som de flesta andra måndagsmornar. Gillar dom. Älskar dom.

Jag skall strax dyka ner i arbetet. Försvinna från världen. Det är som att ta psykofarmaka det där också. Tror jag. Man trubbas av. Oro och tankar borta. Man jobbar bara. Är inne i och fullständigt assimilerad av “problemet”. Är lycklig. Ja det känns så. Där inne finns ingen tvekan.

Får en färgskrivare av ICA här i Los förra veckan. Full med toner och extra toner med på “köpet”. Man får tacka. Inget fel på den. Inget alls. ICA centralt godkänner inte vad som helst. Alla skall ha samma grejer inom koncernen. Tur för mig. Tack och bock.

Det sjungs fantastiskt utanför fönstret här på morgonen. Talgoxar. Blåmesar. Domherrar. Jag såg ut på trädgården igår. Under en timme var det helt snöfritt. Förstod att det skulle vara så ett tag. Snöfritt. Att det är sommar på väg. Min tid. Vår, sommar, höst. Okallt. Enklare tid. Det är knappt man kan tro det faktiskt. Snart kan man tassa ut i trädgården. Barfotatassa på mjukt saftigt gräs, med fil och en macka i händerna och sen sitta där i lugn och ro och äta min lunch ute i det fria. Göra det mitt i fågelsången. Men lite tur sjunger Pavarotti. Eller hans son. Vackert så att man hänförs. Lyfts upp. Är i himlen. Inte kan önska sig mer. Enklare liv. En paus i kampen. En månad eller två när man fritt får låtsas att man bara är en vanlig människa. Ja jävlar!

Det finns fönsterrutor som borde putsas. Man får titta åt ett annat håll eller dra igen persienner. Men snart får man nog ta tag i det där också. Fast det tar emot. Inte för att det är tråkigare att göra än annat. För det är det inte. Nej bara för att det tar tid från det som skall, och måste, göras. Tar tid från det som ett liv inte räcker till för att slutföra. Nej. Ja, och ingen har två liv. Inte en endaste en av oss. Vår tid är utmätt redan från den dag vi föds. Det finns bara ett begränsat antal dagar att verka under.  Man kan fördriva dom dagarna eller leva dom så fullt ut som det bara går.

Havet drar såklart. Suger och vill ha mig. Vi är för långt ifrån varandra. Alldeles för långt ifrån varandra. Den sista April har vi funnits här i trettio år. Exakt. Då, för trettio år sedan, for vi upp med postväxeln från Täby upp till Fastighetsförmedlingens kontor i Ljusdal och fick nycklarna till det nyinköpta huset. Lycka. Vi satt på balkongen dan efter, första maj, åt frukost, höll på att frysa ihjäl. Det blev den kallaste sommaren i mannaminne det året. 1986. Snö på midsommarafton. Långt från havet. Den första tiden låg vi båda kallsvettiga långt in i natten. Det var som om det fanns någon i huset som såg på oss. Man kände den där blicken. Så starkt. Så tydligt. Vi kände den båda två. Det var svårt att sova. Svårt att sluta ögonen. Våga sluta ögonen när någon så tydligt stod och såg på oss. Någon man inte såg. Bra kände. Sen poff försvann det där. Som om vi godkändes som innehavare av huset. Därifrån var huset tryggheten själv. Trettio år sedan och långt från havet.  Ibland måste man fly från det man älskar för att inte ätas upp. Skogen och bergen får verka som skydd. Man får göra korta besök hos vågorna och den saltstänkta luften.  Blir förälskad igen. Hålla längtan vid liv. Till det som är så långt bort. Nu när man inser att man troligen kommer att dö här. Här bland skogarna och bergen. Inte vid havet. Som man borde.

Men veckan har börjat. Det skall arbetas. Vid elva tolv ikväll ger jag mig. Lämnar den här dagen bakom mig. Släcker ner kontoret. Då vet jag hur mycket jag han idag. Om det blev en bra eller en dålig dag. På fredag får man summera hela veckan.

Torsdag. Det luktar avlopp i pannrummet. Golvbrunnen har svämmat över. Inte mycket men den har svämmat över. Avloppssvämmatöver  Operation spolning inleds. Det är inte helt stopp. Bara nästan. Toaletter spolas. Kranar spolas. Det finns hopp om att vattenpelare (==tryck) kan hjälpa till.

Fredag. Pölen växer. Lukten tilltar. Det är bara att inse att det är stopp. Att det blir värre. Nära helt stopp. Stopp kräver insatts. I mitt liv finns det ingen annan än jag i det läget. Vem skulle jag ringa?

Kommunen har rensband. Jag lånar. Använder hela förmiddagen åt rensband i olika storlekar. Kallt som fan. Äckligt är det också. Men man får stänga av. I huvudet. Det är konstigt hur vi fungerar egentligen. Man gör det man måste när man måste.

Vid lunchtid helt slut. Inget hjälper. Försöker få fart på högtryckstvätten. Men den läcker. Obrukbar. Försöker laga. Men det är bortom det. Får låna ev Pill. God vän. Rensslang med. Inte mycket hopp. Redo att beställa spolbil. Men ett försök är det värt. Går in från en yttre brun. Slangen letar sig in av egen kraft. Smart. Och så stopp. Högtryck. På. Av. Spola. Spola. Spola. Det är kallt. Jävligt kallt. Blåser. Snöar. Min jacka går inte att stänga. Jag är avloppsblöt. Det luktar skit. Ouuuushhhhhflooooooochhhhhhhhhhhhh….. och så kommer det farande alltsammans det där äckliga men som är så underbart att se komma farande. Oj vilken känsla. Det fixade sig. Tack vare lånad högtryckstvätt. Tack Pill.  Så skönt.

Man städar upp. Duschar en timme. Kastar in allt man haft på sig in i tvättmaskinen. Är hungrig. K har bakat bröd. Färsk bröd är lyx. Det rör sig i skogskanten utanför fönstret. Människor är känsliga för rörelser. Så jag fixerar. Så rör det sig igen. Något brunt. Japp en björn. Helt nära. En liten en. Fin. Jo jag såg på morgonen att fågelmataren var neddragen och ligger på backen. Precis som under förra åter. Den har varit upp på gården. Nu springer den där i skogskanten. Vi kan stå i köksfönstret och titta.  Ett vackert djur. Hungrigt efter en vinter i dvala. Ja det kan man ju förstå. Man skulle vilja mata. Det är inte stor skillnad mot en talgoxe. Egentligen.

Den rör sig bortåt. Upp mot dragspelaren. Sen inåt uppåt berget. Hejdå liksom. Vi kanske ses senare på en vandring. Eller snarare den ser mig. Eller oss. Hade den inte rört sig fanns det ingen chans att jag sett den. Det är bara rörelse som gör att jag ser.

Jag är en fattig människa. Det är helt klart. Men efter ett sådan där möte känner jag mig rik. Det är en ynnest att få uppleva ett björnmöte helt nära. Det händer då och då. Jag känner tacksamhet varje gång.

Så en dag som ger och tar. Slutar i jämvikt. Det räcker för mig.

Fotot stulet härifrån.

Onsdag. Ljusdal. Jag går ett varv runt Kyrksjön. Vårvackert. Ljuvligt. Fågelsång. Jo jag tycker nog det borde bli bostäder istället för affärer här. Man inser det när man går varvet. Det är en pärla. Förtäta kärnan istället. Låt detta bli något annat. Låt bilarna och larmet finnas på avstånd.

Fler än jag vandrar runt i solskenet. Folk känner varandra. Jag känner ingen. Men hejar ändå. Som jag lärt mig. Få hejar tillbaks. Ja jag är ensammare här än när jag sitter hemma. Träkonstruktionerna. Bryggorna. Det är fantastisk här. Läckert rent utav. Ta bort träterminalen, riv det fula hantverkshuset och bygg ett Turning torso i trä eller nått annat som syns och som vi alla kan vara stolta över här. Sverige största hyreshus i trä. Ja varför inte timrat. Varför inte!? Det lär aldrig ha gjorts. Ett tjugotvåvåningars timmerhus. Men kanske räcker tio våningar. Eller sec. Tänk ungdomar. Ettor. Liv. Nu och sen. Fest och dans vid sjön.

Ja det tar bra en timme att gå runt. Till och med om man som jag segar lite och vandrar ut på bryggorna. Funderar där ett tag över livet och isen och skräp. Jo jag går fel först också. Vet ej att gångvägen går runt hela. Tar vägen från centrum förbi kyrkan. Fel, fel, fel såklart eftersom man kan gå nära vattnet hela vägen. Men man lär sig.

Planen är Coop, bok, kaffe, en bulle och jag. Den som skall hjälpa mig fördriva +3 timmar till. Och visst, man får en cappuccino och en bulle för femton kronor. Hittar sig ett hörn. Kan sitta där. Osynlig. Nästan. Vi bordet bredvid fem äldre herrar. De som arbetat klart i livet. De pratar försäkringar med stort intresse och inlevelse. En timme. Tydligen är Länsförsäkringar billigast och bäst. Men inte för fyrhjulingar. De har pengar. Man hör det. Inga problem där. Jag unnar dom det. Trevligt att träffas sådär över en kaffe då och då. Gissar jag. Som sällan träffar någon.

Det är mer SQLite3. Det är sällan man läser böcker på det sättet numera. Men jag känner den där gamla glädjen i att få göra det. För jag läser också genom partier i boken som jag anser att jag redan behärskar. Databasteori. Annat. Rätt grundläggande saker. Kanske har jag missat något. Det är min grundsyn. Att inte tro att jag kan allt fast jag gjort och läst mycket.

Nackdelen med en sådan här placering, istället för att som förra veckan sitta i bilen, är att nyfikenheten hela tiden pockar på och tycker man skall studera varje nu människa som kommer in i lokalen och varje ny människa som går ut. Så det blir mycket sådant också. Jag är nu en gång för alltid nyfiken på människorna och deras liv.

Slutresultatet är något slags halvkoncentration. Tre timmar, drygt, fyra kapitel i boken, otaliga ansikten som tillhör huvuden, kroppar och livsöden. Jag vill veta mer om var och en av dem. Skulle vilja ha en kväll på tu man hand med var och en i hela bunten där de berättade sin livshistoria och jag sitter tyst och lyssnar. Nu har jag bara ansikten och kroppar. Jag får fantisera ihop resten. Det är enkelt.

K’s möte drar ut på tiden. Min rumpa gör ont. Sittvärk. Man får vandra ut i solen igen. Dammet, solen, bilarna, människorna och jag. Jag vandrar runt, runt där på parkeringen. En sliten man, jag tänker a-lagare, kommer gående, tittar på mig, igenkännande tycks det, hejar och jag hejar tillbaks. Han ser väl sin like. Också jag är sliten. Äldre än honom. Jag ser kompis Jompa i den mannen. Helvete vad han måste ha gått igenom. Död nu. Kanske fick han äntligen ro. Den ro han så väl förtjänade.

Det är konstigt att man känner sig mer ensam bland människorna än utan dem. Om jag inte var så nyfiken på all de där andra så skulle jag kanske vända dem ryggen helt och hållet. Men kan alltså inte det. De är min bensin. Jag lever på deras liv och historier som en vampyr lever på blod. Ja i alla fall hade jag gjort det om jag fortfarande skrev. Men jag skriver inte längre. Bara här. Som en utloppsventil. Pyspunka.

Hem kommer man igen.Tar det aldrig för givet. Biblioteksmöten där bibliotekarier möts som inte har ett bibliotek tar också slut. Sent om sidor oftast. Flyktingar har fått berätta om sin resa. Jag får en del återberättat för mig när vi åker hem i röd Renault. Alla dessa historier. Det är där guldet finns. Historierna är guldet. Det viktigaste. Alla har en. Pengar är ingenting.

Hemma gäller det att jobba. Köra igen så man tar igen det man har förlorat. Också vi som “bara sitter hemma” tycker att vi förlorar på att inget göra. Får sitta MER “bara hemma” helt enkelt för att komma ikapp. Om det nu går. Det låter svårt. Otroligt svårt.

Det är en sådan där dag när man vill ha ett break. När man misströstar lite. Man har alltså varit för långt bort från hårt kodande så att man hunnit tänka efter. Farliga grejer. Man börjar undra vad allt tjänar till om man tänker. “Varför” och sådant är dyker också upp. Finns man ens? Nej det gör man ju inte. För nästan alla människor jag mött idag, finns man verkligen inte. De vet inte ens att jag beskådade dem idag. Undrat över dem och deras livsöde. Att jag sett dem. För de har inte sett mig. Inte undrat över mig. Inte en enda en av dem.