Month: April 2016

Vi vandrar upp på Örnberget idag. Det är sannerligen ovanligt tidigt. Ja och det ÄR jobbigt. Det är mycket snö i skogen. På vissa ställen bär skaren nästan men på andra inte alls. Man sjunker igenom alltså. Får kämpa. Slita. Flåsa sig fram.

Men upp kommer vi. Sitter en stund. Beundrar utsikten.  Björnspår ser vi massor på vägen. De flesta från morgonen eller kvällen före. Svårt att avgöra närt det är dagsmeja. Nallarna är alltså vakna. Är hungriga. Gissar att vi snart har besök av en här utanför huset som vittjar fågelmataren precis som i fjol. Men man får låta lite extra när man är ute. Då brukar allt gå bra. Björn och människa. Skall en få finnas måste den andra få finnas. Jämvikt.

Just skogspromenader har man ju längtats hela vintern efter så det här blir ett riktigt lyft. Utsikten inte att förglömma. Det är liksom en annan luft, en uppiggande variant där ute i skogen. Månne är det syrealstrande träds förtjänst. Och tänk alla spår av djur. Man är verkligen inte ensam där ute. Skogen lever på mer än ett sätt. Hemma är där. Inte här inne. Man får aldrig glömma det.

Annars papperjobb idag. Det är först senare på kvällen det blir tid för någon timme kodning. Det blir alltså en kvarts dagsverke. Ibland får det duga. Måste duga.

Vi pratar om storstad igen. Att vi måste fara iväg några dar. Snart. Man måste ha båda. De står inte mot varandra i mitt liv. Ensamheten i skogen och stadens neon och larm är båda del av den som är jag. Båda är svåra att leva utan. MEN min grund är här. Det behöver jag för lugnets skull. Här kan jag hämta energi. I stan gör jag av med den. Oftast snabbare än jag någonsin trodde var möjligt. Därför kan jag aldrig bo där. Staden tömmer mig. Suger ur mig och kastar sedan bort den tomma förpackningen. Men ibland vill man bli ursugen.

En och en halv grad ute. Man kan inte klaga på det. I natten. Snart nu finns det inga minusgrader. Nehejdå…

Hmmmm… måste låna mig en röjsåg någonstans ifrån. En helg. Snart. Slyröja för att få mindre mygg och knott under sköna sommarkvällar. Ja man borde det. Eller också låter man allt ihop växa igen. Det mesta här runt vår tomt är ändå kommunens mark. Man är bara en delägare bland många andra. Kanske de andra kan röja i år?

Men boken väntar där uppe. Böcker vill läsas. Ja jag vill läsa dem också. Så varför inte ge sig för idag. Byta på tvättmaskin och kolla pelletsnivå först bara. Sådana där enkla saker. Som alla klarar. Om man vill göra dem. Det kunde ha varit märkvärdigt. Då skulle folk slagits för att göra sådant där. Men nu är det inte det. Då är det sådana som jag som gör det. Vanligt folk. Inte storfolk. Inte märkvärdigt folk.

Ja man kan väl lika gärna sluta här som någon annanstans kan tänka.

Det är Lördag. Jag och en dator.Sittandes i stora lokaler. Sådana som man kan växa i. Ja och de gör jag ju. Det blir ett kilo per år. Stadig tillväxt i företagssverige. Tillväxt det senaste trettio åren. Det ni.

Men vanlig arbetsdag. Som för många andra företagare. För visst är jag väl en sådan ändå. Visst har jag väl alltid varit en sådan. Ända sedan femton år och “Edsbyns naturfoto” i egen postbox.

Funderar på att starta om datorn. Det var nog en dryg månad sedan. Nystart. Som Linux användare får man bestämma sig för en sådant ibland. Kör man Windows händer det titt som tätt. Det är olika och inte mer med det. Men Linux segrade med råge till slut. Många gånger större än både Windows och Mac. Det är alltid bättre att verka utan att synas.

Besök från Ljusdal idag. Kanske. Musikfrämmande. Det är inte allt för ofta lokalerna beträds av utomstående. Numera. Man är själv. Ja och behöver det för att få något gjort. Det går liksom inte att springa runt och vara social om man behöver jobba. Tyvärr. Annars skulle jag nog satsa på det. För att det verkar vara roligt att umgås med andra människor. Istället för en skärm, en lödkolv, och ett tangentbord. Mina interaktioner.

Fru skall på lokal idag. Med vänner. Fira fyllande arbetskamrat. Italien. Man hoppas det blir bra. Fast det är långt, långt bort från den borttvättade fascismens stövel det sker. Men vem kan inte gilla Italien? Till och med SD folk gillar ju Italien numera. Jugoslavien också. Spanien. De som nyss var svartskallarna. Men dom, de där, har aldrig fattat. Men det har å andra sidan inte de som lägger all sin kraft på att uppröras över negerbollar heller. Man måste koncentrera sig på det viktiga. Hela tiden. Tiden räcker inte till för annat. Det finns en tendens att göra precis tvärt om. Lägga all kraft på det mindre viktiga. Det som borde få en lägre prioritet. Hur jag nu kom hit. När det bara var så att frun skulle ut och äta och dricka Italienskt. Bara en sjuk hjärna spårar ur på det där viset. Min.

Sol genom fönstret. Den värmer. Igår stod jag där en stund och lät den leta sig in i mig.Fylla mig med hela sin kraft. Ja jävlar. Åtta minuter bort och all denna kraft ändå när den når fram. Vi är för evigt kopplade. Och visst är det väl alltid så att det som är gott är också helvetet. Som solen då. Eldhav. Explosioner. Ja och sandstränder. Tussiga ullmoln och sommarvindar. Jämvikt.

Fast nu har jag inte tid att skriva mer. Skall starta om datorn och sedan skall jag jobba i mitt anletes svett. Nåja. Svettig blir man kanske inte så ofta i ansiktet som programmerare. Det sätter sig där inne i huvudet istället. Svetten. Man måste dränera med uppborrat hål och slang  för att få ut den. Det räcker liksom inte med en snusnäsduk. Ja och det är som det är. Man tror på något. Varje kod som blir till en kodrad är som en spik som till slut blir till ett hus. Det är det där färdiga huset man ser när man sitter där. Visionen. Det är för det man jobbar. MEN och det här är ett 72-punkters “MEN”. De där spikarna skall slås in med ömhet, med kärlek för helheten, för att det skall bli bra, med medvetenhet och det skall vara roligt att slå in var och en av dom. De skall inte in i träet på ren slentrian. Vad vore det annars för ett liv man levde som snickare/kodslav? Jag bara frågar.

Nu reset, sen jobb.

Fredag. Kväll. Heligt. Alltid ledig. I alla fall då. En kväll vikt åt det. Har alltid varit så. Alltid trött. Men övertrött. Somnar inte. Tittar på dålig film om Walt Disney. Sen serie. Egentligen får jag inte ut ett endaste dugg av något av det där. Men är det fredag så är det fredag och den tillbringas i grön IKEA soffa. Vaken eller sovandes. Lagen säger – var ledig på fredagskvällar. I alla fall dom. Det går bra att jobba resten. Eller “sitta hemma”. Välj ditt liv.

En bra dag annars. Mycket blir gjort. Det blir jobb imorgon också. Inte studio som först var tänkt. Inte redo. Så känns det. Men har såklart inte tid heller. Det finns så mycket jag måste göra. Hälften handlar om att överleva. Den andra hälften om att… ja vadå… varför går jag upp varje dag klockan sju, jobbar till midnatt. Det vet jag inte. Borde man inte det? I min ålder? Veta varför man gör saker alltså. Varför man brinner?

Mörker omkring mig. Fattas bara annat. Det är natt. Ännu är det långt kvar innan natten inte riktigt kommer. Vi förundrades över de där nätterna när vi flyttade hit. Gick ut och gick på långa promenader, tog bilen och åkte rakt ut i skogen. Ja lika förundrad som man var över bergen var man över nätter som inte kom. Eller luften man drog in genom lungorna när man klev ur bilen direkt hitkommen från jobb och nonstop körning från Stockholm. Eller det första glaset vatten ur kranen. Som vin Eller källvatten. Hur kunde det vara möjligt. Nu har man bott här så länge att man tar allt det där för givet. Måste åka härifrån för att återupptäcka det igen. Det är enda sättet. Man blir blind för sin vardag. Det är så med kärleken också. Man får passa sig. Den blindheten innehåller en av de största farorna.

Men mörker alltså. Pellets fyllt. Det känns lättare nu när man är på sluttampen. De sista säckarna. Men inte ens pellets jagar bort mörkret. Kylan däremot. Hjälper till i all fall. Men natt. Man skall  lägga sig. Ja och det tänker jag göra. Läsa. Läsa lite längre. Ett liv utan böcker svårt att föreställa sig. För en sådan som mig. Drömmaren.

Walt Disney hade ett helvete tydligen innan allt gick bra. I alla fall enligt filmen. Skall man hitta tröst i det? Att någon inte gav upp och sen lyckades? Jag är inte mer naiv än att jag vet att det är miljoner som inte ger upp men ändå aldrig lyckas. Den Amerikanska drömmen är smörja och ren fantasi för de flesta. Kanske mer så om man befinner sig här på andra sidan pölen. Här, där i begynnelsen fanns Ericsson, SKF och Alfa Laval och AGA. Och sen kom IKEA och Volvo. Vem minns de små som satte bollarna i rullning. Kamprad? Jovisst. Persson. HM. Farfar. Död nu. Men minns på riktigt. Liksom. Det är pengarna man minns. Refererar till. De som rullar igång bollarna går sällan till historien.

Men det var lägga mig och läsa jag skulle göra. Ja ja ja jag är på väg. Var är han eller hon som kan samla massorna igen. Samla oss, få oss lyssna och få oss att tro på en bättre värld. Nej inte en till Jesus. Bara en vanlig människa av kött och blod. En som kan samla oss. Så att vi reser oss och säger att NU jävlar får det vara nog.   Det är inte fred på jorden man skall önska sig. Det är den där människan man skall önska sig. Som startar revolutionen genom att få bollen att rulla.

Japp det kan man gå och lägga sig på. Läsa några sidor på. Orkar inte läsa igenom det jag skrivit ens. Postar bara. Ut med det. Det är bara några hundra fler ord till ingen nytta. God natt.