Day: 7 April 2016

Klockan är 20:15. Min dag fortsätter. Några timmar till.  Skall man nu “bara sitta hemma”  kan man ju faktiskt göra det på riktigt.

Blodtrycket, det jag tog i tisdags, och som jag tyckte var helt OK, tyckte inte min doktor var helt OK. Han föreslår betablockerare. Ett piller till. Uppe i fyra. Gillar inte! Verkligen INTE! Pillerdoktor. Men den bästa pillerdoktor som jag någonsin haft. Ja husläkare. “Simply the best” sjöng hon ju. Den låten handlade nog om honom. Men jag vill ändra livsstil. Måste det. Men orkar inte riktigt ta tag i det. Varför i helvete är det så!? Tröstäter. Glädjeäter. Trött-behöver-bli-pigg-äter. Fast jag bestämmer mig för att inte göra det. Det hjälper liksom inte. Kunde jag sluta röka – som verkligen var ett helvete – så borde jag väl klara detta. Också.

Kul projekt under jord dyker upp idag. Det och en Svensk order (det är ovanligt) som ramlar in gör min dag.

Manual klar. Återvänder till kod. Det finns mycket att göra. Berget har inte flyttats till sin nya plats ännu. Jag jobbar på det. Ensam. Alltid själv. Jag och min spade. En sådan man har i sandlådor. Av plats och grön.

Ute mörknar det. Vi går mot natt. Sakta numera. Inte som som rullgardinsneddragning längre. Det mesta av snön som kom igår är borta nu. Lersörja på parkeringsplatsen här utanför. Får flytta bilen för att inte göra det värre. Nej jag tänker inte skylla på den globala uppvärmningen.

Runt 20 grader  i Portugal. Trettio i Italien. Då, i det läget, väljer jag nog Portugal. Sagres. En liten stuga. Fram till midsommar. Eller resten av livet. Varför inte? Bara det finns hav och varma vindar. Sig själv flyr man däremot inte från.

Ibland händer det något med bloggen. Den läses. Som idag. Jag har ingen aning om varför. Varför skulle jag ha det? Egentligen. Vad vet man om läsares vanor. Kanske var det inga inlägg på fejjan just idag. Jag blev den sista utvägen för att fördriva lite liv med min blogg.

I varje stad och by går ett antal wannabe rockstjärnor från förr omkring. de som aldrig gav upp drömmen. Fortfarande ger ut plattor och åker på förlustturnéer.  Jag är inte en av dom. Men jag kunde lätt ha varit det. Men jag är någon annanstans idag. En annan människa. Men gillar fortfarande att göra musik fortfarande. På gott och ont. Men vill jag blir något annat pga av den? Icke. Inte idag. Inte längre.  Men en gång drömde jag om det. Kunde sålt min själ för att bli någon.

Men man blev inte “någon”. Ja och tänk det känns liksom OK det med. Jag skulle inte ha klarat av det där andra i alla fall. Det vet jag nu. Men inte visste man det då. Man visste så lite förr.

Men kod skriver sig inte själv. Det krävs att någon skriver den. Så det är min uppgift nu. Jag undrar hur många rader det blivit sedan 1980 eller när det var. Eller hur många buggar. Ja usch. Men det får mig inte att ge tappt, Inte då. Suget sitter kvar. Som förr. Tack gode han/hon/det/gud för det.

Ser på nyheterna igår. Rapport. Pensionärer som har musikquiz. 50/60-tas musik. Inte ett dragspel i sikte. Populärt som fan. Alla kan inte vara med.  Får inte plats. Tänka sig. Vem kunde tro det för några år sedan. 50/60 talsfolket har blivit gamla och njuter av musikquiz. Snart sitter vi där också. Min generation. Vi är inte långt efter.  Hårdrocksquiz. Ja jävlar…

Torsdag. Jag har en hel oskriven blank dag framför mig. Jag har visserligen lite ont i vänster sida men har haft det förut och överlevt en sådan dag. Det skall göra ont om man levat på riktigt. En blank dag är ett löfte om att kunna fylla den med något man tycker är viktigt.

Levererar K och mikrovågsugn till biblioteket, det lokala. Jag blir utan här på kontoret. Man får bidra. Kommunen har inte råd att köpa ny. Sextonhundra kostar den på avtalet man har. Trehundranittio på Rusta. Jag fattar inte hur de där avtalen fungerar. Men det verkar alltid vara åt det där hållet, det blir dyrare på avtal. Inköpschefen kompis med vem?

Ute koltrastsång. Ja jag säger då det. Som om det var juni. Jag lyfts upp bland molnen av hänförelse. Huden på armarna knottrar sig. Är jag verkligen värd detta? I am blessed. Har en ängel på axeln.

Om jag nu ändå “bara sitter hemma” kan jag lika gärna jobba lite. Kelvin 1-wire skall få liv. Bli en produkt. Det är nästan samma sak som att bli vuxen och människa. Där någonstans får en hög komponenter på ett kretskort med en processor där lite kod snurrar, ett eget liv. De ger sig iväg de där grejerna och sen sitter de där och jobbar utan att synas i tjugo år och gör det de är konstruerad för. De ser mer av världen än vad jag någonsin kommer att göra. Mer av människornas liv också för den delen när de nästlar sig in i folks hem och deras mörkaste garderober och källare. Eller i företag med för den delen.

Jag är stolt över mina produkter. Som över mina barn. De är mina. Men sina egna. Jag kan bara understödja deras livsresa. Men mina produkter är det såklart inte så många som känner till. Det märks på försäljningen också. Men det gör dem inte sämre. Eller systemet till ett sämre system. Man behöver kontakter. De jag inte har. Som gör en en tjänst mot en ryggdunkning tillbaks. Saker lever på vänskapskorruption istället för på egna meriter. Det sociala spelet är viktigare än det tekniska. Ja och jag då tekniker. Svårt att förstå att det måste vara så. Vill tro att något ändå kan klara sig på sina egna meriter. Borde göra det. Fast det inte är så.

Jag dricker te här på morgonen. Gör sällan det numera. Men idag alltså ett undantag. Just för att jag vill skriva det här. Känner ett stort sug efter att skriva just nu. Sida upp och sida ner. Dag efter dag. Men ser inte att den tiden finns. Inför s:t Per är det nog där ångern kommer att finnas. Att jag inte skrev mer. Tog mig tid. Nu när jag ändå bara “sitter hemma”. Te måste man ha om man skriver. Eller kaffe. Eller konjak. Kanske vin. Men mest blir man trött av det. Sanningen och tröttheten finns i vinet. Fast te är gott och skriva är roligt. Ja också skrivandet av ord som aldrig blir lästa ger något till den som skriver dom. Man har ju inte hört historien eller berättelsen själv förut heller.

Kanske är jag den värdelösaste människan i världen. En som borde få pris för det. Han som gör musik som ingen lyssnar på. Skriver ord som ingen läser. Gör kod som ingen kör. Skapar produkter som ingen köper. Visst låter det jävligt misslyckat. Fail. Borde man ens få finnas. Nej kanske inte. Men det finns något ändå i det jag gör. Som är oberoende av allt det där andra. Lite hjärta. Ja lite själ också. Jag gör det jag tror på, det jag älskar. Om nu ingen annan vill ha det, om det inte duger, så kan jag inte göra något åt det. Inte ett endaste litet dugg. Men om allt i mig säger att “GÖR DET DÄR” så kan jag lyssna på den rösten och förverkliga det jag tror på. Integritet. Den att tro på något fast ingen annan gör det.

Men pengar. Det har jag inga. För en ständig tröttsam kamp. Den kampen vore skön att slippa.

Te har förflyttats från kopp till mage. Slut. Dags att börja jobba. Ja det kallas ju så när andra gör det jag gör. Det de får lön för. Beröm för. Arbetsplatser de nöjda går hem ifrån när en lång arbetsdag är slut. Men om fem minuter är jag inne i Åkes värld. Den ocooles värld. Där är jag lycklig. Ja jag tror det. Det känns så.