Month: May 2016

MrAuto utropar “Åke, det är din lyckodag!” Ja själv känner jag inte riktigt så denna måndagsmorgon. Jag känner att jag nått vägs ände. Att man inte orkar mer. Det är inte konstigt.  De som kännet mitt liv vet det. Jag har kämpat. Ingen kan säga annat. Jo de kan flera säkert säga. Annat. Andras skor ser alltid lättvandrade ut. Men inte många skulle velat byta liv. Det är jag säker på.

Den kommer över en den där känslan ibland. Just nu stark.  Tänk att bara ge upp och sätta sig och beskåda världen. Ja eller leta ludd i naveln. Inga mail att svara på. Inga fåfänga visioner att försöka realisera i svett och kamp och oändlig nedlagd tid. Bara vakna, leva, kolla facebook, läsa tidningen, låta dagen gå, kolla facebook, äta, låta mer av dagen gå, äta, se på tv, kolla facebook, sova för att orka med nästa dag.

Fast det är inte jag det där såklart. Finns det inget att jobba för så finns inte jag. Ja och finnas vill man ju trots allt. Man skall vara glad för det. Att man vill finnas alltså.

Fast det är så det känns den här måndagen. Hopplöst. Meninglöst. Det brukar vara min bästa dag, en hel vecka i tid framför sig, tid när man kan realisera saker. Men inte idag alltså. Det känns som det inte nyttjar något till. Att jag inte kommer någonstans. Står still.

Så “ryck upp dig” får man säga till sig själv. Ta tag i allt det där och kör på. Ja som man gjort så många gånger förrut. Eller hämta sig några dagar. Ta långa promenader. Fundera.

Farsan la ner i den här åldern. Tog det lugnt. Först halvtid sen pension. Ingen endaste liten kotte kunde någonsin tro det. Arbetsnarkomanen. Fram tills dess. Men det gjorde han. Njöt av det nya livet. Fick tio år. Goda år till största delen tror jag.

Så varför skulle inte jag kunna?

Vill jag ens?

Kanske?

Man får fundera på det…

Hur som helst så måste man jobba också motiga dagar. I alla fall i min värld. Vissa saker måste man bara göra. Överleva bara genom att kämpa på. “Min lyckodag”? Ja vändningar i livet kan ta en in på nya spår som är bra och spännande. Ofta kommer de där vändningarna till just sådana här dagar. När det är motigt och man inte tycker att vägen frammåt känns framkomlig.

Usch vad deppigt inläggedet här blev. Ett sådant där förbjudet inlägg. Ett som inte borde fått skrivas. Är man inte på topp och på g så får man låtsas. Ja inte jag då. Inte idag i alla fall. Idag är det motigt och läge för att ge upp. Som sagt. Eller skrivet. Tar tag i lite papper och funderar på det där  “att ge upp”. Hur man skall ha det med det egentligen. Det tål att funderas på.  En enkel utväg. För enkel? Eller rätt?

Japp, Fredag, 13. Svarta katter och stegar. Kanske skall jag släppa “1.13” av VSCP  idag. Bara för att. Men, nja, det får bli “1.12.4”. Som sig bör. Nästa version får bli 1.3 Aluminium.

Men en ny era börjar från och med idag. Jag släpper Windows versionen av VSCP. Sista släppet idag. Nya tider. Jag har kämpat länge nu med Windows versionen och byggt den på en gammal bärbar med 4 gig minne. Det håller inte längre. Blir för tungt.  För jobbigt. Jag orkar helt enkelt inte längre.

Fast jag skulle såklart lägga ner allt ihop. Egentligen. Men är så jävla envis. Finns säkert diagnoser att hämta. Det är jag säker på.

Vaknar till snö på marken här på morgonen. Svängningar. Aprilväder, men som sig bör. Nu sol och termometern ropar femton grader. Gott nog säger jag som sitter här inne i varma sköna lokaler. Vill helt klart ut. Men det får vänta till helg och ledighet. Var sak har sin tid. Åtminstone här i det här huset.

Om man har mer otur när det är fredag den trettionde skall jag låta vara osagt. Jag minns sågen som brann i Edsbyn en sådan dag. Var vår då också. Maj kjanske. Kallt. Brann som fan. På otursdan. Skrockfulla edsbyborna rös i röken. Ja och jag undviker 13 i versionsnummer. Ja, är fantastiskt löjlig på det hela taget. Version 1.13 av VSCP får bli ett trendbrott därvidlag också. Kanske skall jag låta vattnet stå och koka på spisarna också. Obekymrat titta på fast mormors ord om att “fattigdomen kokar in i går’n” ljuder tydligt i mina öron. Ja det var ju länge sedan den gjorde det. Så what the heck liksom.

Pigg och trött på samma gång. Ja det är jag.

En pappa tar sin lille son i handen och de går iväg skrattande tillsammans. På film. Ja och jag får en stor klump i magen. Stora karlen, som är jag, vill nästan gråta. Varför det? Nog har jag gjort detsamma med mina barn. Men med farsan? Njaaaaeee. Vad minns man egentligen? Vilka minnen är dom riktiga? De sanningsenliga?  Ja och kanske handlar  det om det. Eller så är det nått annat. Man får förtränga. Gå vidare. Man bär på saker. Det finns alltid dom som har det jävligare.

Suget av att komma iväg och bort är som en jetmotors insug runt omkring mig. Om jag bara kunde. Ja då skulle jag sticka imorgon. En kappsäck, ben att gå på och världen här kommer jag. Men så enkelt och lätt är det inte såklart. Det är aldrig så enkelt. an får kämpa till och med för rätten att drömma.

Ja fredagen den trettonde till trotts tänker jag hur som helst vara ledig ikväll. Leta upp en gammal film och ge mig hän och njuta. Vilokvällen. Imorgon är det dessutom melodifestival. Så vilokvällen kan behövas. Ja man får väl hänga med på det också.  Familjen är engagerad. Har sett semifinaler i dagarna två med för och eftersnack. Suttit där med flaggor av olika nationaliteter och viftat. Måste kanske inhandla chips imorgon då förresten. Är det inte lag på det? Melodifestival kräva sina chips. Japp, jag tror det.

Annat det är lag på är att man skall ha sommardäck på sommaren. Så det borde väl också jag ordna just därför. Men som sagt det snöade i morse. Backarna är branta upp till det stora gula huset här på kullen. Så det kanske inte brådskar ändå. Man får förklara det för farbror eller tant polis om de stoppar en. Att man varit med förut. När det snöade på midsommarafton. Förr. Men de skakar nog bara på huvudet åt sådant. Orimligt säger de och skriver ut sina böter. Så att man bli ännu fattigare. Alltså bäst att byta. Snart.

Min release 1.12.4 flyger över Atlanten medans jag skriver det här.  Ja eventuellt under. Vad vet jag? Men till en server i USA far den hur som helst. Därifrån sedan vederbörligt distribuerad ut till världens alla hörn. Just det bär mig. Det tycker jag är fantastiskt. Nej det är inte lika fantastiskt som att koka glögg eller sylt eller göra vackra knivar eller röja träd eller köra skogsmaskin. Jag skall inte förhäva mig. Jag fattar ju det.  Men lite småhäftigt ändå att det sitter folk i alla världsdelar och kör och använder det som görs i en gammal skola i Los, i skogar, ute i ingenstans. Men det är klart. Inget för en Hälsing. Ja och det har ju alla Hälsingar helt rätt i. Jag hör Dalmasar och Jämtar rungande instämma dessutom. Jag håller väl med jag med då. Man vill ju vara inkluderad, inte utesluten. Sicket “joll”. Väl i tankarna framkommen dit kan man kanske få fortsätta att jobba? Jo det får jag. Fördelen med att vara sin egen chef. Att tillåta sig saker.  Fredag-den-trettonde-jobba. Det är grejer det. Det kan gå helt åt helvete eller blir hur jävla bra som helst. Japp kraftuttryck ett måste såklart. Som skydd mot onda makter.

Svart. Läkare. Från Hudiksvall.  http://www.helahalsingland.se/tre-ar-utan-dom-for-fikru-maru-det-jag-varit-mest-radd-for-har-intraffat

Hur hade det varit om Fikru Maru varit vit, läkare, från Stockholm?

Annorlunda. Javisst. Säkert. Annorlunda främst därför att han varit vit.  Idag. 2016. Man skäms. Man förvånas. Man KRÄKS!

Hur många operationer hade han hunnit med på de här åren. Hjärtspecialisten. Räddade liv. Otroligt och galet är det att han sitter i ett Etiopiskt fängelse. Att media i det närmaste är tysta. Att du och jag är i det närmaste tysta.

Jag skäms åtminstone. Men inte hjälper det. Inte ett dugg.