Month: May 2016

Klockan är strax efter sju. Lillkatten och jag på kontoret. Hon PÅ sitt skrivbord, jag vid mitt. Ett gammalt gult (nåja) skolhus på en kulle i Los håller sakta på att vakna. Det är något annat med alla dessa mornar under den ljusa varma tiden än under vintern. Nått gott. Innan alla ljud i världen sätter igång. Man får passa på att njuta av att finnas och av att ha fått en morgon till.

Sol såklart. En ständig följeslagare nu ett tag. Denna underbara rullande explosion åtta minuter bort. Ett bevis på att det djävligaste djävliga med rätt perspektiv kan bli det skönaste skönaste. Allt handlar om perspektiv och hur man vill se på det. Flytta alla soldyrkande tanter till Mexikos öknar och det blir annat ljud i skällan.

Explosion förresten. Poff. Det är ju så vi är vana dem. Korta. Snabba, intensiva. Men så solen då. Årmiljarder. Men ändå en poff i universell tid. Perspektiv. Ja och själva poffen då för att nå jämvikten. Så enkelt. Så självklart. Utgå från jämvikten. Det finns inte så många sanningar som är så tydliga som så. Gud rent utav.

Min arbetsdag brukar sträcka sig ungefär härifrån och fram till halvsju eller nitton någonstans. Då mat och sen debriefing av dan följt av Rapport. Ja en halvtimme eller en kvarts lunch där mitt på dan någonstans blir det ju också. För magens skull. Efter rapport skall jag ner på kontoret igen. Köra de där värdefulla fyra sista timmarna av ett dygn. Är jag inne i “flowet” är det där inga problem. Man reser sig upp, säger hej till K, och så går man ner. Men så är det såklart inte alltid. Som i går kväll. Man vill helst sova. Ligga där i soffan och bara ta det lugnt. Vara som en vanlig och normal människa. En sådan som man borde vara. Lycklig framför tv och facebook. INte jag då. För nästan alltid klarar jag det där. Att verkligen resa mig upp och vandra ner och sätta igång igen. Men det krävs ändå något. Jag är också trött efter en dags jobb. Jodå jag vet att jag “bara sitter hemma”. Men oftast har jag ändå gjort samma sak som de flesta andra under dagen. De dom kallar “jobbat hårt” och jag då alltså kallar “bara sitta hemma”. De flesta av de andra får ju lön för sin dag. Beröm till och med, i alla fall ibland. Jag däremot går ner och gör något som det inte finns den ringaste minsta lilla nytta med, som kostar pengar och som aldrig kommer att ge mig något minsta lilla alls. Jo sjukdom är väl det enda man kan beskriva det som. Kan det vara annat. Ja som de flesta andra jobb det också då såklart. Men jag gör i alla fall något. Jag skickar utåt istället för att bara ta emot. Där finns det i alla fall en skillnad. Ja och tror man nu på jämvikt så kommer allt man skickar ut tillbaks. Någon dag. Någon gång. Men jag tänker inte på något av det där när jag reser mig ur soffan, säger hej till K och går ner. Jag bara går.

Lillkatten har somnat på en hög komponenter här på skrivbordet bredvid mig. Just dit där en varm och skön solstrimma når. Hon andas lugnt men ljudligt. Det lugnar mig. Denna älskliga spräckliga kattflicka. Ibland den enda som tycker om mig kan det tyckas. Jag tackar han/hon/det/gud för att våra vägar korsats och för att det finns i alla fall en som gör det.

Planet som passerar över oss idag är en SAS kärra från ARN på väg till LAX. Destination nära San Francisco alltså men inte tillräckligt nära för att jag skall sträcka ut min tumme och försöka få lift. Men vi har blivit flygkorridor. Tydligen. Det måste vara så.  Vi måste alltså samla oss och bygga något häftigt här nere som syns från de där uppe. Så att de som sitter där uppe tittar ner och säger, nej skriker, jublar,  “WOW vad är det där”, plockar fram sina kameror och instagrammar och facebookar och twittrar sig rent blåa och skära där uppe. Ett robotbatteri kanske. Med robotar som är vänliga. Flyger upp dit upp med fräs och rök och eld och en himla fart  och hänger med en stund där utanför planets fönster och informerar lite lågmält och snällt  om vad som flygs över för tillfället. Där nere. Om man nu behagar titta och bry sig.  “Los”. Där Nickel hittades och hamnade i periodiska systemet. Välkommen till vår ICA affär och vår gruva och Lotta Boden, hela Sveriges prisade syltburk.

Ja Los Angeles förresten, LAX. Åsså flyger man över Los. Lite hemma redan för dem som är på väg hem kan man tycka. Att det här är Los Hellsingland och inte Los Angeles gör ju bara saken tuffare. Kyrksamma Amerikaner kan chockas. Skulle skicka missionärer hit. Matbidrag och riskkapitalister. Den nya tiden korsfarare. Vi skulle, ja Lotta skulle,  göra sylt av dem allesammans. Amerikasylt. Kannibalsylt.  Sötsliskig och bräkande men gudfruktig, i alla fall på söndagar, och med hår på bröstet. Sälja till Skåne och Danmark med god förtjänst.

Äh lämnar det där. Nya plan imorgon. Gissar jag. Nya destinationer.

Själv kodar jag. Eller hittar buggar. Hur många buggar finns det i världen? Kan man fråga sig. Jag har i alla fall hittat några idag. En bra dag. Jobbmässigt. Men för mycket att göra. Ville sova istället. Som Törnrosa och sen kommer någon och väcker mig när alla buggar är borta med vinden. När det är “klart”. Och där, efter jag har fått frukost, har man sovit i hundra år är man värd det, så kommer en hen och säger “TACK”. Sådär med eftertryck. “Tack”. Och jag svarar. “Det var så lite så”. Och det är ju sant eftersom jag jobbade sexton år och sen sovit hundra så man kan inte inbilla sig att man gjort en alltför häftig insats. Ja och sen är det som det är. Hen som sa “tack” sätter sig. Ja och jag sitter där och det känns bra. Jättebra. Sen kan man fortsätta att jobba. Allt är som vanligt och någon tacksam användare ser man inte längre röken av. Men glad att ha hittat en. I alla fall.

Kallare. Där ute. Tolv nu. Kryper nedåt. Gör inget. Det har varit ljuvligt att få smaka på värmen. Nu avslutar vi det här. Ord som ingen läser. Åtminstone borde jag få pris för att jag är den som producerar mest oanvändbart material i hela världen. Världsmästaren i meningslöst “arbete”. Finns det ett sådan pris? Antagligen inte. I alla fall hoppas jag inte på att vinna det heller. Jag går upp och äter pannkakor istället. Just det kan i alla fall inte gå fel. Tror jag.  Och upp ett kilo går man väl. Det är ju alltid så lätt. Numera dessutom vetenskapligt bevisat. Upp som en plätt och ner som en pannkaka. Eller hur det nu var.