Month: May 2016

Det sommarregnar här utanför. Ett riktigt sådär skönt härligt sommarregn.  Jag ger mig ut och tar in dynorna och hämtar posten. Tar det som ursäkt.  Det är dey närmaste man kommer att jublande rusa ut naken i regnet när man är i min ålder. Senare kan just det där eventuellt återkomma. Hämningslösheten. Den återkommer med åldern ibland. Inte idag dock. Jag gör mig ingen brådska. Låter mig blötas ner in på bara skinnet. Njuter av sommarregn i tidig maj. Blir barn igen om man nu kan bli något man redan är. Hoppar jämfota i en vattenpöl utanför dragspelaren. Nåja i tanken. Men ett jäkla plask blev det hur som helst.

Ännu en varm dag. Fönster öppna. Dörren öppen. Torkkorsdrag ner i källaren. Den mäktiga torkvinden drar fram över landskapet. Den kände man förr. Vårvinden som tar med sig miljoner liter fukt och för iväg den till andra platser. Uppåt och sen neråt  och sen höger och vänster och uppåt igen. Lekfullt.  Ibland återkommande som ett kärt återseende. Regn såsom idag. Men det kan lika gärna vara rester från en glaciär på glid i Anderna som landar i ens hår och rinner ner för en kind på en gammal ocool gubbe utan att kyla det allra mista lilla.

Lite okoncentrerad idag. Letar flytet. Hittar det inte riktigt. Försöker och försöker. Det finns där. Det vet jag. Till slut så. Hinner jag ikapp. Far in i kraften med huvudet före. Starwarskrafter på riktigt. Den kreativa dödsmaskinen. Dubbeländesljusbrännaren. Den man tror är av godo men som bara är knark och som äter upp en. Tugg, tugg, samtidigt som man ropar “mer, mer, snälla”. Tills man bara är ett skal och en sista snustorr tugga. Alltihop i evighet amen.

Sjutton grader ute. Tjugofem inne. Så varmt inne brukar sänka och hålla tillbaks, är för varmt, men nu bara skönt och skönt och skönt. Man simmar i det varma goa sköna. Måndag. Bra dag. Men hel vecka framför sig. Tid att göra saker på.  Förvandla tanke till verklighet. Realisera.

Ändå finns jag inte. Oj så jag skulle haft något emot det förut. Lidit. Fanns man inte så var man heller ingen. Fri från det där nu. Är något ändå. Njuter av att inte finnas. Att “Åke Hedman” på Google bleknar bort liksom jag som är han. Tänka sig egentligen. Men bra. Såklart. Att lära sig att att bara man själv kan sätta betyg på hur man lyckats. Och nej det är inte pengar och hus och bil och flygplan det handlar om. De finns inte med i det här bokslutet. Nej. Det handlar mer om vad man ville göra och om man gjorde det. Tog man chanserna? Eller fegade man ur? Var ursäkterna för att inte göra för många och för lättillgängliga?

Drevet på Romson går. Vad skiljer det där från mobbing egentligen? “Man får tåla”. Som partiledare. Som tjockis. Som “efterbliven”.  Som en i utanförskapet. Folk bestämmer sig för att “inte tycker om”. Få vet egentligen ens själva varför. Men de slår sig samman och “tycker inte om”. Minns ni Kajsa Gryt för ett tag sedan? Det hatas. Det stöts ut. Journalisterna blåser under den där elden som ledarna i mobbingkören. Alltid utan ansvar. Alltid med rätt att hänga ut, smutskasta och svärta ner. Jag är inte med på det där. Icke. Inte på skolgårdarna och inte nu. Romson inte sämre än någon annan. Inte Kajsa Gryt heller. Eller Juholt. Bara de där på skolgården som skall plågas och inte får vara med.

En till dag ute i det fria som en fri man. Beskärning av äppelträd. En rolig syssla. Lite som att klippa hår fast grenar istället för hårstrån då istället. Resultatet är överväldigande. Träd som klipps ner blir större, ja det är egentligen underligt, och får mer frukt, vilket däremot kanske inte är så underligt.

Stekhett idag. Brunbränd. D vitaminiserad. En skön dag.

Nu sitter jag här inne på kontoret. Min vecka har startat eller startar i alla fall gör den det om en stund. Från det verkliga in i det konstgjorda och halv/icke verkliga. Men det skall göras. Det skall fixas. Målet är nirvana alltså “klart”. Men efter en sådan här helg skulle man kunna tänka sig att ge fan i det här knappandet.  Men kan jag det!?

Vitsippor. Blåsippor. Björkar på väg att slå ut. Allt på samma gång. Som en explosion. Man häpnar. Jag häpnar. Kan inte annat.

Måste fram med motorsåg. Kapa upp. Men har bara en trehundrakronors elvariant. En som inte mäktar med så mycket. Det gör iof inte jag heller. Axel värker efter en sådan här dag. Som om den inte gjorde det annars.  Fast jag mest använde vänstern och låter högern dinglande hänga med. Konstaterar bara. Att det gör ont. Alltid numera. Någonstans. Men fallna träd måste bort. Helst skulle det röjas också. Nu i det fönster som finns för sådant.

Men det blir väl fler år för sådant. Man måste tänks så. Om man är som mig. Det får bli ett annat år. I alla fall tills man står där och inser att det inte blir fler. Då kan jag ge mig. Sluta tro att det skall hända. Att det skall bli av. Då först ger jag mig. Tro inte att allt det där som är kvar att göra kommer att göras. Att andra får ta över.

Men enkeltid och enkelliv nu. I alla fall enklare. Hulken vilar och bidar sin tid. Han har inget val. Ingen pellets fylls på. Fångad. Inlåst. Marginalliserad. Men det blir såklart  kalla perioder under maj också. Som det alltid blir. Maj är som livet. Upp och ner. Det finns något också i de små sakerna. Om man orkar titta efter dem. Men man blir såklart så tillpoffade av de stora. Som dagar som den här.

Fler och fler får tydligen sina nyheter från Facebook, Instagram, Twitter och andra social media idag. Skrämmer mig till vanvett. En hög med kattungegullemänniskor. Kortmeningsfolket. De som inte orkar ta sig bakom de braskande rubrikerna längre. Finstiltblinda. Ständigt upprörda, men bara under fem minuter åt gången. Avklarat och glömt  med en “like” eller ett hjärta. HJÄÄÄÄÄÄÄLP. När går nästa resa bort.

Sådär. Första riktiga dan ute. Arton grader. Kan man klaga? Icke! Men vi bär sten. Bygger upp mur som har rasat. Blir mör. Men får kaffe och bulle i utburen trädgårdsmöbel. Livet är gott. Inget av det jag gör där inne på kontoret är värt något endaste dugg i jämförelse med det här. Det är goliv. Riktigt liv. Batteriladdarliv.

Ett plan far här över idag också. Men bra ett. Vad jag såg. SAS på väg mot Chicago. Tänka sig egentligen. Om man kunde hängt med. Eller dom de där som sitter där tiotusen meter upp sett oss. Eller huset. Som en prick. Då fanns vi. Fast vi bor här. Följde med lite till Chicago. Fick se världen. Världen så nära men ändå så långt borta. När man inte kan flyga. Med lätthet. Som de som kan det.

Nu såg dom väl bara skog såklart. Skog och skog och skog för att de inte ville se annat. Man se vad man vill se. Må jetmotorerna bära dem alla tryggt fram till destinationen Chicago.

Ont i axeln. Men det är ju inget nytt. Inget att bry sig om. Men man kunde göra det. Hänga upp hela sitt liv på det onda.

Om alla i Los planterade körsbärsträd varje vår i tio års tid så skulle byn få heta körsbärsbyn efter några år. När de blommade om våren och allt var fullständigt magiskt under en vecka och i juli när bären kom i oändligt överflöd. Jo dom skulle komma då. De som ville förundras. Turisterna. Men man behöver samarbeta för sådant. Såklart. Så lägg ner.

Livet blir knappast bättre än såhär alltså. Den enkla är nästan alltid det bästa. Jodå. Man kan lätta lura sig att det är det storslagna och det märkvärdiga. Men tänker man efter det minsta lilla lite så inser man snart att allt det där är något man gör mer för andra än för sig själv. En dag i gräset, bara studerandes molnen, kan vara den bästa stunden man har under ett helt liv. Nej, det handlar inte om ett liv utan kvaliteter för den skull. Livet är just sådär. Det stora finns i det lilla. Om man vill se, ta in, njuta av det.

Ja man kan gnälla också såklart. Man väljer själv.

Flädern kommer. Högt upp. Den som frusit under trettio års försök att få den att klara sig. Frusit men ända börjat om. Inte gett sig. Inte vi heller. Nu en och en halv meter. Man kan lära sig av det. En viktig läxa. Eller gnälla då alltså.

Kaprifolen en bra bit upp på väggen också. Samma sak där. Hur många år har den börjar om från början egentligen. Inte i år. Full fart. Ja jävlar. Tack och tack och tack.

Snart humlen också. Längtar. Vintern bröt av pinnen. Den som är på väg mot himlen varje år. Jag får skarva. Så att den kommer så långt som pinnar förmår att hjälpa. Just det vill jag se. När knoppen (löparen) tittar sig omkring där längst där uppe, lite besviket, för att pinnen har tagit slut. Humlen som vill växa längre, högre, meter för meter, komma närmar gud och den himmel den tror på. Den skall bli lång i år, pinnen. Den längsta någonsin. Omöjlig att hinna växa ur. Jag har lovat den älskade humlen att så skall det bli.

D vitamin. Genom hud, skapad av solstrålar från brinnande helvete åtta minuter bort. Den lyfter. Färgar huden. Ger lust till liv och längtan efter vågor och fler sådana här sköna dagar. Jodå två myggor. Men K anfaller de. Inte mig  Alltid K först. Hennes blod smakar mer. Som champagne om man är en mygga,. Tydligen.  Kanske är det kvinnorna som söker kvinnor. Mygghonorna och människohonorna. Lika samma.

Letar nog en film ikväll. Äter lite godis. Somnar kanske, Vore väl det riktiga efter en sådan här dag. Men Indiskt först. Mat. Den man måste ta in. Världen är så mycket mindre där idag. Man färdas runt i den i kulinarisk mening  på lätta vingar till världens alla hörn från dag till dag. Som om det inte bar det minsta konstigt. Men att vi känner varandras mat gör att vi känner varandra lite mer. Människor som känner varandra, tror jag, bryr sig lite mer om varandra.

Men det är såklart vad jag tror och tycker. Vem bryr sig väl om det? Ja bryr jag mig ens det minsta om utifall någon bryr sig? Ja kanske. Eller kanske inte. Vem vet egentligen svaret på det?

vad mycket plan det är ute och far.

Och över Los har vi rena jetarmadan. Fjärde planet nu (från förenade arabemiraten) med samma kurs och fler på gång. Verkar vara på väg mot USA.