Month: May 2016

…hur många gånger jag fått båda förslagen genom åren.

Vi kör väl en dag till med CSS, Javascript och HTML5. Blir illamående bara av att tänka på det. Ja, eller får ryggskott. I alla fall har jag sådana känningar.

Men solen skiner. Kontoret är varmt. Det lovas vår ute. De överoptimistiska skriker sommar.  Som vanligt överdrivs det. Varmare än på länge blir det hur som. Fast regn tydligen också. Kanske. Man skall befinna sig i större stad och vandra runt och titta på alla vackra Svenska flickor som poppar upp likt vårblommor när den här första värmen kommer. Ja jag antar att det poppar fram en och annan grabb också. Jag ser dom inte. Det är flickorna som jag ser. Flickor i alla storlekar och åldrar.  Det har med könet att göra för den som tycker illa vara. Mitt. Nordpol söker sydpol. Lagen. Men var är de under vintern. Man undrar. Det hände liksom bara en dag. Hela världen är full av vackra flickor. Se håller det i sig fram till sista september. Där borta någonstans börjar man undra vart de tog vägen?

Jodå det är se men inte röra. I min ålder. Som gift. Man får hoppas att frun tänker lika. Hon lyser hon med.

Jag bländas. Där jag sitter. Måste dra ner persienn. Det förstår alla att det tar emot. Man borde inte behöva det. Man borde ha friheten att välja. Bara sitta där och bländas av värmande vårsol. Bara för att det är skönt. Att man inte ser något på skärmen bara en petitess. Fast möjligen blir det lite tråkigt i längden. Att bara sitta där. Om bara solen rör sig. Det är nog inte för mig. Sånt där.

Kortmeningarna håller i sig. Irriterar säkert någon. Men jag gillar det. Ja gillar det ännu mer om det irriterar någon. Man blir sådan när man passerat fyrtio. I ökande grad. Vrång. Vroooooomvrång. Folk håller sig undan från en. Tacka för det.

Jag har alltså ont i ryggen. Eller håller på att få. Fast det behöver vi inte prata mer om här. Om vi nu pratar. Envägskommunikation det här. Jag skriver. Ingen läser. Ja, ingen kommunikation alls. Egentligen. Ord ut i /dev/null. Terapikanalen Man kan sända mycket ut ditåt. Hela filmer, böcker, program och allt möjligt. Borta är det. Sen. Oundvikligen borta. Finns inte ett spår kvar av det sen. Fungerar säkert med krämpor också. Se där. Nu slank mitt ryggont rakt in i /dev/null. Bara sådär. Bra grejer!  Underskattat. Som det mesta som är riktigt bra. Man borde börja göra affärer baserade på /dev/null.

Hur som helst eller “hursomhelst” så känns det som om jag kan klara av den dag med CSS, Javascript och HTML5 just idag. Skriver man CSSS så blir det liksom Sovjetiskt förresten. Men det var ju något annat. Fast lika avskräckande. Det är en röra. DOM träd. Bara det. Det är annat än våra skogar. Hej och hå. Fast rätt smart ändå. Det är jag som är den motvillige. Som inte vill lära mig det här. Jag har annat jag vill lära mig. Har för lite tid. Är för gammal Ja tycker att någon som redan kan det borde göra det för att det blir ett bättre slutresultat. Men världen fungerar inte så. Man får hugga i. Det lärde jag mig tidigt om det skulle bli någon Majkase. Man fick börja samla i februari. Veckan före Valborg anslöt alla andra. La dit de sista tio procenten och tog äran för jobbet.  Världen fungerar på det sättet. Det är bra att lära sig det. Eller möjligen skita i det och göra så lite som möjligt. Då slipper man bli besviken.

Nu skall jag promenera en sväng. För ryggen och för freden. Kanske möter jag herr eller fru björn. Gott om inte barnen är med. Björnbarnen.  Då brukar det bli så kittsligt då. Överbeskyddande föräldrar handlar det om. Mammor.  Det pratas om björn i varje trädgård här nu. Fågelmatsätare. Talgbollsfavoriter. Björnspår utanför dörren. Som här. Kan inte säga att jag ogillar. Det är lite mysigt. Tills man blir uppäten. Ja eller någon annan blir det. Men det brukar bara drabba jägare det där. Skall det nu vara jämvikt i världen så gör det inte så mycket då.  Det är nästan bra. I alla fall för jämvikten.

Det skall vara gott att leva. Så länge man lever. Sägs det. Men mest jobbar de flesta. Fast inte jag då. Eller kan nu det här jag gör kallas jobb!? Troligen inte.

Rådjursbocken betar intensivt här utanför på gräsmattan. Det är brunsttid. I alla fall låter det så om man lyssnar på honom. Det skälls. Känner väl sig trygg här hos vegetarianerna. Kan tänka. Ja var jag en kåt bock skulle jag nog också välja en vegetarians gräsmatta som betesmarker. Som brunstskällmarker. Nu är jag ingen kåt bock. Inte ens nära. Men man. Även om jag är en ynklig sådan också. Känner viss förståelse och samförstånd hur som helst.

Bättre väder. I antågande. Tack för det. I natt kallt som fasiken. Vackra isplymer på bilen imorse och kallt i icke pelletsuppvärmd lägenhet och kontor. Man får hjälpa till med el. Ett tag på våren och ett tag på hösten. Det räcker. Blir billigare än pellets och man härdas lite. Tror man bor i Ryssland till och från.

CSS är inget för mig. Ändå sitter jag med just det idag. Javascript, CSS och HTML5. Det är såklart galet att jag gör de där grejerna. Men vem skall annars göra dom? Så är det för mig. Många vill ha. Få ger tillbaks. “Att göra” faller ner på mig som befinner mig längst där nere.

Det skall ändras betygssystem igen. Den enda revolution man kan göra i skolan. När det egentligen behövs verklig förändring. En revolution. Läsa,skriva, räkna. Sen är resten inte så viktigt. Man kan hämta in senare. Men man borde inte komma ut ur skolan om de tre första inte sitter som de skall. Sen måste “olika” var ledordet. Alla är olika och det är olikheterna som skall få utvecklas och växa. Inte likformigheten. Den har aldrig existerat och kommer aldrig att existera. Varje unge skall komma ut ur grundskolan och tro att allt är möjligt. Såklart. De skall veta att hela världen ligger där öppen och erövrringsbar för var och en av dem. Att man ÄR bäst i världen på något. Är skitbra. Det finns gott om tid att plocka bort bitar från den hybrisen senare i livet. Oundvikligen.  Men då har man kanske hunnit komma någonstans. Blivit nått. Realiserat drömmar.

Prostatan värker. Så är det att vara ocool gubbe. Prostatan, en axel, och en möjlig njure. Det åldersonda. Änn så länge. Även om just prostatan har värkt sedan trettioårsåldern. Om än till och från. Blev gubbe redan då. Ja, antagligen tidigare. Axeln och protesen kanske man borde klaga mer på. Måste det göra så förbannat ont? Metallen där i axelleden är väl mer värd än vad jag själv är. Inte har jag något skrotvärde eller pant att lösa in på min lekamen för övrigt.. Gräv ner och glöm. Bränn upp. Hoppas den återanvänds. Axelprotesen. Smälts ned och blir titaninläggningar i någons mun. Eller en del av en fälg p en häftig sportbil.  Då hänger man liksom med lite till och har inte levt förgäves.

Jävla skit!

Skulle man kunna skriva. Men skriver såklart inte det. Folk kan ta anstöt. Det är så känsligt.

Men jag skall väl återvända till den värld som befolkas av skrået webprogrammerare.  Otäck värld. Det är liksom ingen ordning på någonting. Man blir kräksjuk till och från. Men mest handlar det nog om att jag inte vill finnas där i det där. Jag har nog med mitt. Tiden räcker inte till för det heller. För mitt eget alltså.  Det är en kamp “att bara sitta hemma”. Trott den som vill. Men det känns så. Säkert är det bara inbillning.

Egentligen vill jag skriva den där boken. Ge ett år till det. Ja verkligen göra det.Ligga i som det kräver.  Gör “klart”. Bara för sakens skull. Men det går liksom inte komma längre än dit. Till tanken.  Man inser att livet inte räcker till för det också. Det är bara så. Allt kan man inte göra. Man må välja. Egentligen är det inte alls svårt. Inte alls. Faktiskt.

Men måndag. En måndag i livet. Vi avslutar den här. Lägger en i arkivet. Tittar inte tillbaks.