Blött. Tyst. Morgon. En urdrucken tekopp. Elementet knäpper lite. Jag stödjer inomhusklimatet med ett påslaget elelement för att inte frysa nu under opelletssäsong. Det knäpper. Osäker på vad det är som knäpper. Materialspänningar kanske. Eller ett elelements hjärta. Men precis som en öppen spis sprakande så kan också ett elelements lugna knäppande kännas rofyllt. Kanske i än högre grad då för nätägaren än för brukarna. Men värme ger det ifrån sig. El är ändå det ultimata sättet att överföra, forsla, energi på. Mycket smartare än lastbilar, båtar och tåg. Man kan liksom aldrig sätta emot där.
Fem grader där ute. Blött som sagt. En råhet som letar sig in. Jag drömmer om den där kaminen igen. Sådana här dagar skulle det vara skönt att kasta i några vedträn och ha den tyglade elden som sällskap. Lillkatten petite har ju den teckningen i pälsen hon också. Elden. Är kompis med den tyglade elden. Också ett bra sällskap. Men idag utebliven. Stannar i sängen med K som har en kort sovmorgon på sin lediga dag.
Studion är borta nu. Ja allt utom de sista nödvändiga grejerna. Jag saknar inte det. Jag behöver inte allt det där tekniska. Måste komma närmade själva musiken, kärnan, för att det skall bli roligt igen. Men kanske blir det aldrig roligt igen. Kanske var det bara den där grisblinken i universum, återtaget, som blev mitt besök i den där världen. Återbesöket. Jag hoppas verkligen inte det. Av hela mitt hjärta hoppas jag verkligen inte det. Jag behöver det där. För att bli en bättre människa. För att bli mindre enkelspårig. Ja och just därför skall jag sätta mig där så fort det blir bra temperaturer i lokalerna igen. Man kanske skulle flytta in grejerna hit in till kontoret förresten. Borde jag inte det. Livet är mer än bara arbete.
Fast som C så bestämt hävdar. Den är väl skit min musik. Den suger för alla utom för mig. Ja det finns ju andra som självklart hävdar att annat jag gör är skit. Någon för alla områden. Alltid. Som vill racka ner. Smutsa ner. Och det finns alltid minst en. Människor som har åsikter. För det är bara det det är. Ändå sitter de där som taggar med hullingar i huden de där negativa kommentarerna. De är svåra att få ut. Och nej, inte hjälper tusen positiva kommentarer. En negativ kommentar väger tyngre än åttahundramiljoner positiva upphöjt till e. För de flesta av oss. Jag tror alla. Men det finns säkert någon som är så självgod och upphöjd i sitt eget jag att tvivel inte finns i sinnevärlden. Oftast är det där man verkligen hittar de verkliga klåparna. De om tror och hävdar att de är bäst, ja och det kan vara inom vilket område som helst, är nästan aldrig det. Fast hur förklarar man då en sådan som Zlatan med det synsättet? Undantaget som bekräftar regeln? Kanske. Hur som helst skall man passa sig när man tror att man är gud. Man är sällan det på riktigt.
K skall ut med flickorna ikväll. Det skall fnittras, drickas vin och ätas plockmat. Jämna års firande igen och igen och igen. Själv tar jag nog ett täcke och sjunker ner i den gröna IKEA soffan. Letar något att se på Netflix. Eller så somnar helt enkelt lugnt in sisådär tre minuter efter Rapport spelat sin slutvinjett. ocoolgubbeliv.
Men först skall det arbetas. Kodas. Men inga storverk idag. Testprogram. För att leta de där intermittenta sakerna, buggarna, de som stör mig så oerhört. De måste hittas. För att kunna gå vidare till nästa nivå. Stabilitet är paramount. Jodå nog visste jag att den så stor omskrivning skulle påverka. Annars vore det ju för konstigt. De hittas till slut. Annars få man tänka om. Ändra. Tills saker blir bra. Komplexa system kräver inte bara arbete. De kräver en hel del tankemöda också. För att förstå. Lustigt eftersom man själv konstruerat. Borde vara DEN SOM förstår. Men så blir det inte efter ett tag . Allt man gör börjar leva sitt eget liv. Utvecklas själv. Det är snudd på svårt att hänga med. Fantastiskt egentligen. Ett område för forskning.
Förresten såg jag en snutt med en forskare som spelat in ljud i skogar för tjugo år sedan och nu idag. Oerhörd skillnad. Vi håller på att dö. Reportern pratar om att naturen håller på att dö. Men det är ju vi. VI ÄR naturen. Människan är ingen avkopplad del av den. Men han lyssnar inte såklart. Reportern. Han är inspelad och långt borta. Men att höra det där gör att huden knottrar sig på mina armar. Vad i helvete håller vi på med?
