Month: May 2016

Vissa dagar vill man inte minnas. Det här är en sådan. Ja och jag visste det redan när jag vaknade. Snart bortforslad och avförd nu. Tack och lov. Men vet att det kommer fler. En hel räcka. Det är jag säker på. Men därefter bara bra dagar. In i evigheten.

Det regnar ute. Här på kullen. Inte långt härifrån, i Jämtland,  så snöar det. Så man får vara glad. Dessutom så behöver vi nederbörd. Det är torrt i markerna. Allt mår bättre av det här. Men värmen har också dragit och det med besked. Fyra och en halv grad här ute just nu. Hmmmmm… man kan misstänka snö under natten. Tur man har vinterdäcken på. Van och ingen opportunist är och blir jag för att det blir några dagar finväder. Icke!

Ibland måste man möta sina värsta monster för att kunna gå vidare. Just nu är en sådan tid. Därav dåliga dagar. Men det jag vet med säkerhet är att allt är bättre än att bara sitta på rumpan och åka med. Man måste agera. Annars spolas man till slut ut genom avloppet och blir till bajs.

Längtar efter studiotid just nu. Men för kallt där. Det tar en månad till innan man kan vistats där med någon slags glädje. En månad värd att vänta på. Sen har man tre månader att göra några låtar på innan det är för kallt igen. Bodde man i Kalifornien vore det såklart inte så. Men då hade man inte tid att sitta där en sekund å andra sidan. Priset för att bo där är att arbeta jämt. Allt har ett pris, så också friheten.

Men jobba ikväll. På riktigt. Det är skönt.Efter två kvällar och tv. Tröttkvällar. Inte jag. Inte alls jag. Men jag orkar inte jobba. Det är ovanligt. Men ikväll på banan igen. På. ON. Ja och jag älskar det.

Letar en sådan där intermittent buggrackare. De svåraste. Små kryp som man får ta till allt man har emot, Som det tar tid att fånga in. Våndan av att skriva om mycket kod. Man påverkar stabiliteten i ett komplext system då. Men har man inget val så har man inget val. Men man får inte ge upp. Rulla på den där timmen innan buggen inträffar, ja eller tre eller fyra eller fem timmar eller en dag eller två. Sen se om man kan hitta en garnände att nysta i. Om inte, nytt försök. Det tar ett tag. Tur man inte har någon chef. De förstår aldrig när det är svårt bara när priser skall hämtas. I alla fall de jag träffat. Nästan alla. Det har funnits undantag. De man ger sitt liv för. De som vinner krig. Krigsgeneralerna.

Har en påse VIC’s blå bredvid mig. Eller hade. Den är snart slut nu. En kvar. Det piggar upp. I alla fall tror man det. Alltid något liksom.

Fick en till donation på $300 i natt. Från Jessica. Tack och bock. Stöd Tobi helt enkelt. Eller någon annan av våra sponsorer. De hjälper de där pengarna. Jag lovar. Går till bra saker. Ja jag vet att det är Google algoritmerna det handlar om. Men om dom ny lyfter en länk som finns på en open source site så må det väl vara hänt då. Slutet gott, allting gott. Kan bara hoppas att de fortsätter att komma in. Sån är jag. Noll svenska donationer. Såklart.

Fast kan man inte hoppa in i studion själv och spela som en galning i en galen värld så får man dra igpng musik på någon av spelmaskinerna. Blåsa ur lite dag ur huvudet. Såja, volym upp, seså lite till, ja MAXA. Sen något bra. Kanske Metallica idag. Ja varför inte. Sen kör vi. Klämmer den här onsdagskvällen.

Sluggo med ciggen i munnen nummer två från vänster. Jag längst till vänster. Jompa i mitten (såklart). Tommy Lindberg till höger om honom och Ester längts till höger. Bandet hette King Sonic och det är något speciellt med ödehus och rockband.

Sluggo med ryggen till, Jag fixar mick.

Sol. Mulet säger väderprognosen. Kanske är dom bättre, meteorologerna, på att förutsäga väder 100 år framåt i tiden. Fysikerlinjekompisarna. Dom som smet iväg till sitt redan efter två år. Svikare. Halvfysiker.

En god vän från förr, Sluggo, fyller sextio idag. Hela Norge sjunger och firar honom. Det går inte av för hackor det firandet. Men sjuttonde maj. Eller hur säger Norrmännen nu. “Suttonde Maj”.  Men han är den förste, vad jag vet, i kompisgänget som hängde där på Södran i Edsbyn under sjuttiotalet och som passerar det där ålderdomliga strecket. Det overkliga. Jo follan gjorde det för några år sedan. Men han stod lite av sidan av allt det där kompisskapet fast han var vår trummis hela vägen in i evigheten.

Sluggo bodde nere i myran, mot Ämnebo, på andra sidan järnvägen. Vi var klasskompisar ända upp till åttan eller nått. Umgicks en del redan då. Men det var sen. På Södran, ungdomsgården vi byggde och krävde att få av de styrande själva, som vi umgicks på riktigt.  Det skulle startas band. Det behövs medlemmar för det. Så Sluggo som befunnit sig i periferin lärs upp i att spela gitarr. Kompgitarist. Det han förblir.  Jag höll det där pekfingret mot gitarrhalsen tills det blev blodigt när han skulle lära sig att ta berreackord. Men han lärde sig. Blev duktig, jävligt duktig. Mästare. Men dansmusiker. Avfälling.

Men en god vän. Vi som spelade riktig musik, egen musik, och dansmusikerna, de som fick betalt för att spela vad som helst, umgicks. Var vänner. Vänner på ett alldeles speciellt sätt. Jompa, Slugga och så jag. Jompa borta nu. Sluggo sextio idag.

När jag stack 1978 för att plugga förvånade det nog många. Vi jobbade alla på industrierna i Edsbyn för att kunna försörja oss, ja och därmed kunna spela. Jag sålde min vita Amazon, den jag köpte av Sluggo några år tidigare, Ja, farsan köpte den, sålde den sen, efter att jag drog iväg. Vi höll på att upplösas då. Kompisgänget. Det tighta. Nya generationer på ingående.  Expanderade som en explosion i olika riktningar gjorde vi. Det var ett skifte i tiden. Jag tror inte jag sa hej till så många. Bara drog. Mot mitt. Lämnade dom andra kvar på fabrikerna och reste iväg mot okänt bara därför att jag var tvungen. För att tiden krävde det. Mitt liv fanns inte där och jag skulle inte bli rockstjärna.

Hörde många år senare, när jag nästan glömt att Edsbyn fanns, när jag var klar i Uppsala, att Sluggo blivit sjuksköterska. Vem kunde tro det? Inte jag i alla fall. Han VAR galen, då, gissar att han inte kan vara lika galen som distriktssköterska, det han är idag. Eller kan man vara det? Kanske. Eller skärper man sig? Blir mindre galen? Men jag träffar honom en gång i en kö på Willys i Gävle. Han känner igen mig men jag känner inte igen honom. Vi pratar tio minuter och det känns som om vi pratade senast igår. Han har köpt en gitarr igen. Gjort slag i saken efter många år.  Ja och så fyller han alltså sextio år idag. Hur det gått till kan jag inte fatta. Vi var ju så unga alldeles nyss. Hade så kul. Var så galna. Testade allt.

Han bor själv. Det blev så för så många i Södrangänget har jag sett nu efteråt. När jag använder den nya tekniken för att spionera.  Ovanligt många är ensamboende. Underligt egentligen. Bra män och kvinnor borde de ha blivit eftersom de var bra människor redan då. Men kanske har det valt själva helt enkelt. INte tvingats in i ensamboende som så många andra. Starka individer var vi definitivt var och en av oss. Kanske kräver det ett solitärt liv också, eller i alla fall att människor som orkar leva med sådana som oss som kommer nära. Har den turen.

Så grattis Sluggo, eller Kjell Toresson som du heter på riktigt där nere i Gävle. Jag antar att man inte kallar dig Sluggo på distriktssköterskemottagningen längre. Ha en förbannat fin födelsedag.

Kan inte riktigt släppa det där temat. Södran och Edsbyn. 1972-1978. Så kort tid det är nu när man ser tillbaks. Jag gjorde ju lumpen under ett år också. Ändå känns som om det var en av de längsta delarna av mitt liv. En av dom viktigaste perioderna definitivt. Men där finns det såklart många. Men en stor skillnad fanns det med dom där åren. Man ingick i ett sammanhang. Jag gick in i den där gamla kåken som vi kallade Södran och var en självklar del av dem som fanns där. Ingen tvekan om det. Visst när dom andra stack iväg och spelade hocky bocky (grabbarna spelade, tjejerna hejade på) och sånt där så satt jag där och spelade. Ja jag levde i de där replokalerna. Och dom lät mig sitta och spela vidare. Låste och drog iväg.  “Det är bara Åke” när någon skulle låsa och dom gav sig iväg. Fick väl komma tillbaks och låsa på riktigt sen sen. Den där Åke satt där då också. Helt säkert. Ja och visst satt jag där och klinkade för mig själv. Fast det var ju hårdrock såklart. Vrååålade gitarr.  Men inte utanför gemenskapen ändå. Innanför och med. En rocksnubbe. Respekterad.  En självklar del av gänget. Jag har aldrig varit det någon annanstans varken före eller efter det. INte på det sättet. Inte känt det så i alla all.  Hört till på det där naturligt självklara sättet.  Är så tacksam för att jag fick uppleva det. För det är egentligen inte jag att vara en sådan person. Också jag är ensamvargen.

Men lycklig var man väl inte då? Det skall man inte lura sig själv när man tittar tillbaks genom av decennier grumlade glasögon. Men speciellt var det. En tid av utropstecken. Skulle jag göra ett enda återbesök i mitt liv så är det dit, till de lokalerna, en vanlig tisdagskväll efter jobbet skulle ja bege mig dit. Då skulle jag parkera den vita Amazonen med fartränderna på grusplanen utanför efter att ha vänt den inne på skolplan. Sen gått in, tjenat på folket som var där. De flesta kände man. Sen köpt en dricka i köket. Självkostnadspris. Nån krona. Gått upp till repan, slagit på förstärkaren, låtit rören värmas upp,  och spelat en stund. Tills öronen “tjulat”. Om någon annan av de andra spelande var där kanske en timmes jammande på det. Om inte kanske en ny låt. Sen iväg till Huberts och inköp av en specialare. Korv och bröd och mos med hackad gurka. Samma nästan varje kväll. Korven ofta inhandlad av yngre förmågor som hängde i replokalerna. Men inte den här tisdagen.Idag går jag själv. Den korta vägen över grusplanen. Ja och där nere satt dom ju såklart. Sluggo, Jompa, Klicken, Ester, Ulla, Monica… Det fanns så mycket att prata om. Ja fast man redan pratat på fabriken och i skolan.  Ja Monty Pythons på TV såklart. Eller “Tårtan”. Alla tittade. Grät av skratt.  Sen vid elva hemåt. Som alla andra. Man träffades ju nästa dag igen. Ungefär samma ritual. Samma människor. Ja det är det enda nedslaget jag skulle göra. Men bara en enda kväll. Det skulle räcka gott och väl.

Lunch, kaffe, och redan lite bättre. Mina “depression” är inte så långa. Det måste man ge dem. Ja reser mig. Hittills varje gång. Till slut. Slå bara.

Kaffe är gott. Så är det ju bara. Det piggar upp och stärker. I alla fall den första koppen. Den andra koppen sänker i alla fall mig. Numera. Jag bör inte dricka den men dricker den i alla fall eftersom den liksom kommer på köpet därför att den ärvda bryggaren nu har det där med två koppar som “minsta bryggbara mängd”.  Men jag borde inte. Istället hälla ut det där sista i numera fungerande avlopp. Propplösa. Nöja mig med en enda supergod-efter-maten-kopp. Den man längtar till.

Kallväder idag. Våren kom av sig. Som den alltid gör. Jämvikt kallas det. Lite kallt och lite varmt. Precis som det skall vara. Jag huttrar lite här inne. Det skall erkännas. Men jag tror jag överlever. Tiden får utvisa.

Min häsloapp säger att jag skall röra på mig mer.

bzzz, bzzzz, ding, ding, ding

“RÖR DIG MER”

“Det finns en veckosammanställninge”

Skitgrejer. Eller snarare. Jag vet! Så “håll käften” appjävel!

Hämta posten är en annan uppgift. Snart. Daglig. Den kommer senare och senare. Nu tre.  Inte behövs det några nya regler om tvådagars utdelning. Väntar vi några år är vi redan där. Men den fungerar förbannat bra postutdelningen. Hur sällan försvinner ett brev. Jag har skickat många i mitt liv. Väldigt få kan jag konstatera. Nästan allt kommer fram. På något sätt. En gång skickade jag ett brev till Edsbyn. Skrev “Sveriges Jerusalem” under “Edsbyn”. Jodå det gick till Jerusalem såklart. Men nådde rätt destination efter en månad. Dom kan dom där snubbarna.

Träffade brorsan i lördags. Det var väl en bra bit över ett år sedan sist. Närmare varandra än så är vi inte. Han ha skilt sig och bytt bil sedan sist. Ingen förrändring hos någotdera för mig. Oklart vilket som är sämst respektive bäst. Men mådde bra där på sitt berg gjorde han. Vi skildes åt lovandes varandra att hålla bättre kontakt i framtiden. Som förra gången vi träffades. Ungefär. Vi får se.

Tänk att inte ha ett företag. Inga papper. Bara lugn. Tänkte på det i morse. Det har aldrig varit så ju. Inte sedan jag gick i åttan egentligen. Även om det kanske inte var så formellt då. Men  i alla fall. Nog skulle det vara tomt också. Men skönt. Kanske tål det att tänka på ändå. Leva för stunden. Utan.

Men posten som sagt. Mest skit nu för tiden. Sällan något av värde. Det kunde sitta en papperstugg där istället.  Men gör inte det. Det får tuggas här istället. Eller där pappersinsamlingen häller ut containrarna. Eller eldar upp. Vad vet man. Det är som det är.